År efter år har Migrationsverket delat ut uppehållstillstånd som godis på en julgransplundring. Att återkalla tillstånd som beviljats på felaktiga grunder, när de missbrukats eller när den som fått tillståndet lämnat landet, har inte varit lika intressant.
I en rapport som presenterades på torsdagen har Riksrevisionen granskat om Migrationsverkets arbete med att återkalla uppehållstillstånd “fungerar effektivt och i enlighet med lagstiftarens intentioner”. Svaret kan sammanfattas: “Skojar du?”
Tusentals uppehållstillstånd som borde ha dragits in har aldrig dragits in. Personer har getts uppehållstillstånd för studier utan att studera. Personer har getts uppehållstillstånd för arbete utan att arbeta – i alla fall utan att ha någon registrerad arbetsinkomst.
Totalt flera hundratals miljoner kronor har betalats ut i olika former av ersättning till personer efter att de flyttat från Sverige.
Myndigheterna har haft noll koll – eller så har informationen fastnat någonstans i byråkratin. Länge – fram till regeringsskiftet förra hösten – var det inte heller någon i ansvarig politisk ställning som brydde sig. Trots högljutt tal om att det ska vara ordning och reda i migrationspolitiken.
Migrationsverket får återkalla uppehålls- eller arbetstillstånd, flyktingstatusförklaring eller alternativ skyddsstatusförklaring av flera olika skäl. När någon med permanent uppehållstillstånd flyttar från Sverige “varaktigt” ska Migrationsverket återkalla vederbörandes uppehållstillstånd. I slutet av 2020 var det trots detta 9 000 personer som hade kvar sina permanenta uppehållstillstånd fastän de registrerats som utflyttade från Sverige 2019 eller tidigare. Enligt Riksrevisionen är det sannolikt fler än så som lämnat landet utan att svenska myndigheter noterat det.
Vid samma tidpunkt, utgången av 2020, var enligt Riksrevisionen 1 700 personer folkbokförda i Sverige, med uppehållstillstånd för arbete, men utan någon registrerad arbetsinkomst över huvud taget. För 2 800 personer som beviljats uppehållstillstånd för studier fanns inte någon form av studier registrerade.
“Det innebär att nästan vart tionde arbetstillstånd och vart fjärde studerandetillstånd kan ifrågasättas”, konstaterar Riksrevisionen.
Som en följd av denna slapphänta myndighetsutövning har stora belopp betalats ut felaktigt till personer som är kvar i Sverige trots att deras uppehållstillstånd återkallats, eller till personer som lämnat Sverige utan att deras uppehållstillstånd återkallats. För åren 2013–2020 uppgår de felaktiga utbetalningarna enligt Riksrevisionens bedömning till 430 miljoner kronor.
Sekretesshinder och illa fungerande samarbete myndigheter emellan, bristande rutiner – och vad det verkar även allmän likgiltighet – är förklaringar till att arbetet med återkallelser inte fungerar.
Riksrevisionen konstaterar att Migrationsverket i samband med en intern översyn 2019 bedömde att återkallelseprocessen hade “betydande brister”. Men inget hände. Inget gjordes. Allt rullade på som tidigare. Så tycks den interna kulturen på Migrationsverket i decennier också ha präglats av inställningen att det är eftersträvansvärt att bevilja uppehållstillstånd men närmast ett tecken på en klandervärd människosyn att kontrollera och ifrågasätta.
Tonen har angetts av Migrationsverkets högsta ledning. Dan Eliasson, generaldirektör vid Migrationsverket 2007–2011, försäkrade en gång på ett personalmöte att han aldrig kommer att ”bli upprörd över ett felaktigt beviljat uppehållstillstånd”. Eliassons efterträdare Anders Danielsson beskrivs bäst som en asylaktivist.
Läs även: Skogkär: Låt en haverikommission granska Migrationsverket
Från politiskt håll har det heller inte funnits några krav på Migrationsverket att ta denna del av sitt uppdrag på allvar. Under åren 2013 till 2022 har regeringen inte fastställt några mål, uppdrag eller krav på återrapportering när det gäller Migrationsverkets arbete med återkallelser, konstaterar Riksrevisionen.
Bortsett från den första tiden, fram till hösten 2014 då Tobias Billström (M) var migrationsminister, har det politiska ansvaret under den period granskningen omfattar vilat på socialdemokratiska statsråd: Heléne Fritzon, Morgan Johansson och Anders Ygeman. Riksrevisionens rapport är en påminnelse om vikten av att aldrig låta någon av dem återkomma i ansvarig politisk ställning igen.
Men det handlar inte enbart om individuell inkompetens utan om politiska val. Socialdemokraterna hävdar att de alltid sätter Sveriges och det svenska folkets intressen främst. Det gäller möjligen så länge landets intressen inte råkar kollidera med partiets maktambitioner, vilket händer allt som oftast.
För den politiska maktens skull har Socialdemokraterna gett extremister i Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet sista ordet i migrationspolitiken. Och hos dessa partier med öppna gränser som mål har intresset för att kontrollera att reglerna efterlevs varit obefintligt. På så sätt har slapphet och låt-gå-attityd år efter år kunnat prägla svensk migrationspolitik.
