Att se med ogillande på en reaktionär och totalitär ideologi som nutida islam borde vara en självklarhet för var och en som tror på upplysningens idéer och vill värna den liberala demokratin.
Sverige är liksom i princip alla andra västliga demokratier genomsyrat av muslimhat, hävdar Centerpartiets Europaparlamentariker Abir al-Sahlani i Expressen.
Enligt al-Sahlani har hatet mot muslimer efter millennieskiftet formligen exploderat och spridit sig från extremhögern till de traditionella högerpartierna och stora delar av borgerligheten. Numera, förklarar al-Sahlani, finns hatet mot muslimer överallt; muslimer ses som ett hot som ska krossas; migrationspolitik har i princip reducerats till att handla om en enda sak – att få in färre muslimer. I dag, fastslår al-Sahlani, betraktas muslimer inte som människor utan som ett demografiskt hot som måste bekämpas med alla till buds stående medel.
Det är, som det heter, stark tobak. Ett primalskrik från Bryssel.
al-Sahlani anser sig inte behöva underbygga sina vidlyftiga påståenden med någon form av belägg. Ingen statistik. Inga citat. Inte ens någon anekdotisk bevisföring som politiker annars är så förtjusta i. al-Sahlani slår fast. Så här är det. Punkt. Slut.
Den som intresserar sig för hatisk retorik kan annars med fördel sätta sig att bläddra i Koranen. I denna skrift, som enligt de troende är Guds rena och oförvanskade budskap, råder ingen brist på hatiska och föraktfulla omdömen om icke-muslimer.
”När I möten dem, som äro otrogna, så halshugg dem tills I anställt ett blodbad bland dem!”, som det heter i Sura 47, har som kärleksbudskap betraktat en del brister. Exempel på liknande uppmaningar finns det många av.
Inte någonstans i sin text nämner al-Sahlani islam, vilket är symptomatiskt. Hade hon istället hävdat att det finns ett utbrett och växande hat mot islam hade hon kommit närmare sanningen – även om det säkerligen aldrig varit hennes avsikt att närma sig den. al-Sahlani använder sig i praktiken av samma retoriska – för att inte säga demagogiska – grepp som radikala muslimska aktivister brukar använda sig av: att avsiktligt blanda ihop negativa uppfattningar om religionen islam med hat mot religionens utövare.
Men det är fullt tillåtet att ogilla, avsky, till och med hata en religion – och att ge uttryck för dessa känslor. Det gäller även islam. Det är inte annorlunda eller konstigare än att hata kommunism, fascism eller vilken ideologi som helst.
Att många i Sverige och i andra västliga demokratier de senaste decennierna kommit att se på islam med ökad misstänksamhet och varierande grader av fientlighet finns det ingen anledning att betvivla. Det är en naturlig reaktion. I alla fall för den som vill hålla fast vid upplysningens ideal och ser den liberala demokratin med en sekulär stat som den bästa, om än inte perfekta, samhällsordningen. Att islam inte är enhetligt och oföränderligt hindrar inte att detta trossystem, så som det med få undantag utövas och uttolkas i dagens värld, står i motsatsställning till de värderingar den svenska demokratin vilar på.
Det är bara att gå till de stater där islam dominerar samhället för att se hur situationen är där när det gäller mänskliga rättigheter och medborgerliga fri- och rättigheter. Talibanernas Afghanistan och mullornas Iran – två stater där de styrande gör anspråk på att följa Guds lag till punkt och pricka – borde räcka som avskräckande exempel.
Läs även: Skogkär: I väntan på euroislam
Västvärlden och den muslimska världen har länge varit på kollisionskurs. Att hävda något annat är att förneka verkligheten. Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington förutspådde 1996 i sin bok Civilisationernas kamp att religiösa och kulturella identiteter – representerade av den västerländska, den islamska och den konfucianska kultursfären – skulle bli den främsta framtida källan till konflikter och krig. Hans tankar mötte en storm av kritik då, men i dag framstår boken närmast som profetisk.
Ayatollah Khomeinis fatwa 1989 mot författaren Salman Rushdie för hans bok Satansverserna blev startpunkten för en utveckling där islam strävar efter att påtvinga andra kulturer sina värderingar och lagar. Så sent som 2022 knivhögg en amerikansk muslim Rushdie under en föreläsning för att på så sätt verkställa Khomeinis dödsdom, och lyckades så när. I dag pressas länder i Europa, däribland Sverige, att inskränka den åsikts- och yttrandefrihet som bland annat tillåter brännande av förment heliga skrifter, påtryckningar som leds av Islamiska konferensorganisationen, OIC, ett samarbetsorgan för muslimska stater med dryga femtiotalet medlemsländer.
Den 26 november höll den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan ett tal i Ankara där han slog fast att den västerländska civilisationen, vars framgångar enligt honom bygger på “blod, tårar, massakrer, folkmord och exploatering” en dag kommer att falla och att “vår civilisation av kärlek och medmänsklighet” – det vill säga islam – istället kommer att blomstra.
Islam är en religion övertygad om sin egen överlägsenhet och om sin gudagivna rätt till överhöghet. Det är ett budskap som Koranen hamrar in i sina läsare och som de troende tar på stort allvar. Det är samma övertygelse som en gång eldade kristna korsfarare att dra ut i heligt krig under stridsropet “Deus vult!” – Gud vill det! Skillnaden, den avgörande, är att kristendomens korsfarardagar sedan århundraden är över.
Läs även: Skogkär: Det är rätt att kräva anpassning av islam
