Det ekonomiska program som EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen gick till val på lär inte få fart på tillväxten inom unionen. Mer regleringar gör sällan det.
Möt EU-kommissionens nya ordförande, samma som den gamla: Ursula von der Leyen. Efter sedvanligt gnöl, gnäll och hot om uteblivet stöd från EU-parlamentets olika partigrupper – som i det längsta spelade svårflörtade – och efter sedvanliga luftiga utfästelser från von der Leyen om allt hennes kommission ska genomföra den kommande femårsperioden, omvaldes hon. Processen slutade i leenden, kramkalas och oräkneliga selfies med von der Leyen och företrädare för parlamentets center-vänstermajoritet.
Den inledande punkten i det politiska inriktningsprogram på dryga trettio sidor von der Leyen presenterade inför omröstningen i EU-parlamentet utgörs av en ny plan för “hållbart välstånd och konkurrenskraft”. Det ska bli lättare att driva företag i EU. Byråkratin ska minskas, regelverket förenklas, lovar von der Leyen.
Tongångarna känns igen. Med Lissabonstrategin, som antogs år 2000, skulle EU bli “den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen, kapabel till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre jobb och större social sammanhållning”.
Den som vill vara generös skulle säga att det gick sådär med detta grandiosa mål.
Lissabonstrategin ersattes 2010 av Europa 2020, som syftade till att få fart på tillväxten efter finanskrisen. Det skulle skapas smart och hållbar tillväxt för alla. Och Europa 2020 skulle, till skillnad från sin föregångare, bli en succé, försäkrade den dåvarande kommissionsordföranden José Manuel Barroso.
Men särskilt succéartad blev inte Europa 2020. Heller. Det kan konstateras i efterhand. EU med sina 27 medlemsstater och cirka 500 miljoner invånare utgör världens tredje största ekonomi, efter USA respektive Kina, men har halkat efter i konkurrenskraft. 1993 var EU:s ekonomi lika stor som den amerikanska. Sedan dess har USA:s bnp per capita ökat med nästan 60 procent medan den ökat med mindre än 30 procent i EU. De senaste årens huvudlösa energi- och klimatpolitik kombinerad med en förkärlek för regleringar har inte gjort saken bättre. EU:s gröna giv – unionens strategi för att uppnå klimatneutralitet senast 2050 – är på sitt sätt en fortsättning på och modifiering av Europa 2020. Den ska stödja EU:s omvandling till “ett rättvist och välmående samhälle med en modern och konkurrenskraftig ekonomi”.
Hjort: Ett nytt EU-fördrag är en dålig idé
Men grundproblemet är en övertro på att en allvis politisk-byråkratisk managementklass i Bryssel från sina kommandohöjder har den insikt och översikt som krävs för att skapa tillväxt och välstånd, vet vilka branscher som har framtiden för sig och därför ska komma i åtnjutande av stöd och subventioner.
Genom att EU tar över de finansiella riskerna tänker sig von der Leyen att kommissionen ska förmå europeiska banker och kapitalägare att investera i europeiska företag. Men vad som är bra för investerarna är inte nödvändigtvis bra för skattebetalarna som kommer att få stå en stor del av risken.
Det är också helt enligt manus att von der Leyen vill lösa problemen på unionens bostadsmarknad i form av stigande priser och hyror genom att tillsätta en särskild bostadskommissionär, dessutom upphöjd till vicepresident i kommissionen.
Unionens bittraste fiender kallar emellanåt EU för EUSSR, där de fyra sista bokstäverna utgör den engelska förkortningen för Sovjetunionen, Union of Soviet Socialist Republics. Och det är inte utan att EU med sin förkärlek för toppstyrning och tro på att det är politiker och regleringar som skapar tillväxt, har drag av planekonomi. I Sovjet kallades ministrarna politiska kommissarier. I EU kallas de kommissionärer.
Intervjuad i Financial Times tidigare i år varnade telekomkoncernen Erikssons chef Börje Ekholm för att EU:s fokus på regleringar är på väg att göra Europa irrelevant, till ett museum, där det går att njuta av god mat och gott vin, fantastisk arkitektur och natur – men där det inte finns någon industri.
Vem tror på allvar att vi de kommande åren kommer att få se förenklingar och minskat regeltvång? Kommissionen och EU-parlamentet har inget intresse av att avstå från makt, de vill istället utöka den, övertygade som de förmodligen är om att det är till medlemsstaternas och EU-medborgarnas fromma att så sker. Att reglera är managementklassens raison d’être – skälet för dess existens. Detta enorma politiska och byråkratiska komplex kommer inte frivilligt att avstå från mer makt, mer inflytande – kort sagt expansion. Det finns inte i dess dna. Tvingas det emellanåt ta ett steg bakåt hittar det snart sätt att ta två nya steg framåt.
Hur denna utveckling ska brytas – om det fortfarande är möjligt – är den stora framtidsfrågan som förtjänar en alldeles egen och högprioriterad strategi. Och för den som tror på en annan framtid för Europa än som trivsamt men ekonomiskt och politiskt irrelevant friluftsmuséum, är det absolut nödvändigt att hitta frågans svar. Inget tyder på att Ursula von der Leyen sitter inne med lösningen.
