Migranttrafiken över Medelhavet ökar på nytt. Och EU framstår som lika oförmöget som tidigare att ta kontroll över denna irreguljära migration. Allt är med andra ord sig bedrövande likt.
De första båtarna som avseglat från Tunisien dök upp tidigt på tisdagsmorgonen. Under ett drygt dygn anlände sedan en migrantflotta bestående av 120 överlastade skrangliga farkoster med totalt omkring 6 800 personer ombord till Lampedusa söder om Sicilien. Det är fler än den bofasta befolkningen på den lilla italienska ön.
Hittills i år har 100 000 människor tagit sig över Medelhavet till Italien, i stort sett lika många som anlände under hela 2022.
Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR har strax över 160 000 migranter hittills i år anlänt sjövägen till EU. Några tusen har drunknat på vägen. Det ser ut som om det totala antalet migranter under 2023 kommer att bli det högsta sedan 2016.
Så sent som i juni slöt EU och Tunisien ett avtal som innebär att Tunisien ska få omfattande ekonomiskt stöd i utbyte mot att landet hejdar migrationen till Europa. Än så länge tycks denna överenskommelse inte ha haft någon avgörande effekt. En liknande överenskommelse har tecknats med Libyen. Men att sätta sin lit till ledarna i korrupta nordafrikanska stater är inte en hållbar lösning.
Samtidigt som Lampedusa översvämmades av migranter beslöt Tysklands inrikesdepartement att stoppa mottagandet av asylsökande från Italien. Enligt en frivillig uppgörelse inom EU skulle Tyskland bidra till att avlasta Italien genom att ta emot 3 500 asylsökande därifrån. Vid 1 700 sade Berlin stopp tills vidare med hänvisning till att Tyskland saknar kapacitet att ta emot fler. Så ser det ut med solidariteten medlemsstaterna emellan.
Alla som begär asyl har rätt att få sin sak prövad. Men endast en mycket liten del av de mestadels unga män som nu anländer över Medelhavet kan räknas som flyktingar. De flesta är ekonomiska migranter.
Men att skilja agnarna från vetet, de som kommit till Europa i hopp om en bättre framtid och de som har genuina flyktingskäl, är med nuvarande volymer svårt. Och knepen för att passera som flykting utan att vara det är vid det här laget allmänt kända.
I teorin ska ett ja vara ett ja och ett nej ett nej – i Sverige liksom i övriga EU. I praktiken fungerar det inte så. Den som väl satt sin fot innanför EU:s gräns kommer om viljan finns med stor sannolikhet också att på ett eller annat sätt kunna stanna kvar.
Till saken hör att migration också har blivit ett vapen i det som kallas hybridkrigföring. I flera år har Ryssland försökt destabilisera EU genom att via Belarus driva migranter mot och över gränserna till Polen och de baltiska staterna. Mycket talar för att samma taktik tillämpas i Afrika söder om Sahara.
Läs även: Skogkär: En asylrätt vid vägs ände
Återigen: Det främsta hindret för att få kontroll över migrationen – i den mån det nu alls är möjligt – är FN:s flyktingkonvention. Med över 70 år på nacken kom den till i en annan tid och en helt annan värld.
Det är en konvention som fungerar enbart så länge antalet människor som kan och vill utnyttja den, är begränsat. Varje stat som undertecknat konventionen blir på papperet ansvarig för sex kontinenters flyktingproblem. Det säger sig självt att det är ohållbart.
Den absurda situationen har nu uppstått att migranter från tredje land blivit “båtflyktingar” som försöker ta sig över Engelska kanalen från Frankrike och EU till Storbritannien.
Medan konventionen officiellt behandlas som en helig skrift, medan flyktingbegreppet i humanitetens namn gradvis vidgats, försöker EU samtidigt att efter bästa förmåga hindra människor från att utnyttja de rättigheter konventionen är tänkt att garantera. Till exempel genom att träffa avtal med andra stater – som Turkiet, Tunisien och Libyen – för att hålla presumtiva asylsökande borta från unionens gränser.
Konventionen kom till för att hantera flyktingsituationen i Europa efter andra världskriget. Det är med tilläggsprotokollet från 1967 som konventionen går från att vara regional till att bli global, från att omfatta enbart Europa till att omfatta hela världen.
Det är ärligare att säga upp tilläggsprotokollet – fullt möjligt – än att som nu på olika sätt försöka kringgå det. Ansvaret för flyktingar bör regionaliseras. Vilket inte hindrar EU från att hjälpa exempelvis Afrika att hantera situationen där.
Europa har ansvar för människor som tvingas fly på den europeiska kontinenten, som de som nu flytt kriget i Ukraina. Men de ukrainska flyktingarna behandlas i praktiken sämre, ges sämre villkor, än flyktingar – eller de som påstår sig vara flyktingar – från Pakistan, Bangladesh, Elfenbenskusten, Syrien och så vidare.
Europa behöver invandrare. Men Europa behöver inte irreguljär invandring.
Europa kan inte både erbjuda välfärdsstatens trygghet och vara en allmänning tillgänglig för alla. Det ena utesluter det andra.
Ytterst är det upp till Europas medborgare att i demokratisk ordning göra valet. De kommer inte att välja allmänningen.
