Åren går men somligt består. Som EU:s oförmåga att komma tillrätta med den illegala invandringen över Medelhavet.
Situationen är inte hållbar, säger Ylva Johansson, EU:s inrikeskommissionär. Johansson syftar på strömmen av migranter som försöker ta sig in i den europeiska unionen, huvudsakligen över Medelhavet.
I dag, fredag, träffas EU:s inrikes- och justitieministrar i Bryssel för att diskutera en ny handlingsplan, ännu en, för att få bukt med situationen.
Fram till den 20 november har enligt UNHCR:s statistik 140 527 migranter i år tagit sig in i EU varav den stora merparten, 133 569, anlänt sjövägen. De senaste fem åren rör det sig om sammantaget 625 000 personer.
“En betydande majoritet av människorna som anländer över Medelhavet i dag är inte i behov av internationellt skydd. De som anländer via Libyen är framför allt från Egypten, Tunisien och Bangladesh”, säger Johansson till nyhetsbyrån TT.
Totalt är det, återigen enligt UNHCR, 61,3 procent som kommer från dessa tre länder.
Det är en livsfarlig resa migranterna ger sig ut på. Av totalt omkring 50 000 migranter som enligt FN-organet IOM, International Organization for Migration, mist livet runt om i världen sedan 2014, har över hälften dött under sina försök att ta sig till Europa över Medelhavet.
En liknande trafik pågår numera även över Engelska kanalen. Det var kanske inte så många som såg just det komma. Migranter som söker ett bättre liv försöker ta sig från Frankrike till Storbritannien. Hittills i år rör det sig om en bra bit över 30 000 personer som försökt korsa Kanalen i mindre båtar. Om det varit personer med verkliga skyddsbehov hade de kunnat få sin sak prövad i Frankrike eller i något annat EU-land som de med all sannolikhet passerat på vägen.
Att använda sig av migranter som vapen mot andra länder som en del i en hybridkrigföring blir allt vanligare. När Ryssland nu terrorbombar civila mål i Ukraina är avsikten – åtminstone en av dem – sannolikt att åstadkomma en ny stor flyktingvåg västerut.
Under hela förra hösten och vintern bedrev Ryssland med hjälp av den belarusiske diktatorn Aleksandr Lukasjenko ett krig med migranter som vapen mot Polen och de baltiska staterna. Då som nu var motivet att splittra och försvaga EU. Tusentals migranter lockades och pressades av den belarusiska regimen att försöka ta sig över gränsen till EU – också med våld.
Då var Ylva Johansson – inledningsvis – noga med att EU-kommissionen stöttade Polens och baltstaternas försök att försvara sina gränser. Men när Polen svarade med att i vissa fall tvinga tillbaka grupper av migranter till Belarus, ändrades tonen. Migranterna måste ha rätt att söka asyl, de måste ha rätt till juridisk rådgivning, förklarade Johansson i samband med ett utskottssammanträde i EU-parlamentet i januari i år.
Läs även: Skogkär: Verkligheten har sprungit ifrån asylrätten
Det grundläggande problemet här är FN:s flyktingkonvention. Den tillkom i en annan tid, i en annan värld, där förutsättningarna var helt annorlunda. Så länge denna konvention betraktas med samma vördnad som en katolsk påve betraktar tio Guds bud, är utsikterna för Johansson och EU att hitta en hållbar lösning små för att inte säga obefintliga.
Det är en vackert väder-konvention som fungerar bara när antalet människor som omfattas av den och som kan och vill utnyttja den, är begränsat.
Medan EU ser flyktingkonventionens principer som heliga gör unionen samtidigt så gott den kan för att hindra människor från att utnyttja de rättigheter konventionen ger dem – till att börja med att få sin sak prövad. I ökande utsträckning är dessa hinder konkreta i form av stängsel och murar.
Det har blivit allt svårare att sålla agnarna från vetet, det vill säga att skilja personerna med skyddsbehov från andra migranter. Ett nej ska enligt politikerna vara ett nej och den som får avslag på sin asylansökan ska återvända självmant – eller med tvång. Men som inte minst de svenska erfarenheterna visar är detta mestadels inte annat än fromma förhoppningar. Den som väl tagit sig in i EU har goda förutsättningar att också hålla sig kvar, på ett eller annat sätt, oavsett om skyddsbehov finns eller ej.
If it ain’t broke, don’t fix it är ett välkänt engelskt talesätt – börja inte klåfingrigt peta i sådant som fungerar. I politikens värld gäller inte sällan det omvända. Det som fungerar ska fixas till – reformeras – men inför det som verkligen behöver ett genomgripande omtag, som asylpolitiken, står politikerna om inte handfallna så åtminstone oförmögna att göra det som verkligen krävs.
Istället skjuts problemen på framtiden genom olika halvmesyrer.
Att inte pröva asylansökningar från den som tagit sig in i EU illegalt skulle innebära en radikal omläggning. Det hade samtidigt varit ärligare och rakare. Om Johansson och EU verkligen vill förhindra att människor som hon säger “hamnar i [människo]smugglarnas händer” är det detta eller andra radikala grepp som krävs.
“Det är inte rätt sätt att komma till EU på”, understryker Ylva Johansson om den illegala trafiken över Medelhavet. Men med nuvarande regelverk och utan någon verklig vilja att förändra spelplanen är inte heller verklig förändring sannolik.
