Världsekonomin väntas växa med en bit över 3 procent årligen de kommande två åren. Men tillväxten i Europa ser ut att bli betydligt lägre. Euro-området når inte ens halvvägs till det globala genomsnittet, enligt OECD:s nya prognos. I EU är det antalet regleringar – inte ekonomin – som växer så det knakar.
Stabilt. Så ser läget ut för den globala tillväxten, enligt rapporten Global Economic Outlook 2024 från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Världsekonomin väntas växa med 3,3 procent nästa år och lika mycket under 2026.
För Europas del ser de omedelbara framtidsutsikterna inte lika ljusa ut. Och det är kanske inget som överraskar. I Euro-området spår OECD en ökning av BNP med 1,3 respektive 1,5 procent de kommande åren. Trots allt små steg i rätt riktning jämfört med årets mediokra 0,8 procent.
Den svenska ekonomin väntas ta fart framöver, från 0,6 procent i år räknar OECD med en snabbare tillväxttakt de kommande åren: 1,8 procent 2025 och 2,8 procent valåret 2026. Att kunna peka på att tiderna blivit bättre och att hushållen fått mer i plånboken lär behövas om regeringen Kristersson ska bli omvald.
Genom åren är det många länder i ekonomisk stagnation eller tillbakagång som fått dras med epitetet “Europas sjuke man”. I modern tid kan nämnas Storbritannien, Tyskland och Italien. De här tre länderna återfinns också i dag i bottenskiktet av OECD:s tillväxtliga. I Tyskland, EU:s största och världens tredje största ekonomi, blir det ingen tillväxt alls i år, beskedliga 0,7 procent 2025 och 1,7 procent 2026. För Frankrike, unionens näst största ekonomi, spås en tillväxt på 0,9 procent nästa år och 1,0 procent 2026.
Läs även: Skogkär: EU är en fastsittande plastkork
En orolig omvärld gör det svårare än vanligt att bedöma de ekonomiska framtidsutsikterna. Krig i Ukraina, krig i Mellanöstern, en tillträdande amerikansk president som hotar med handelskrig till höger och vänster. Det råder ingen brist på x-faktorer som kan kasta även de bäst underbyggda prognoser över ända.
Lägg till detta politisk instabilitet i EU:s två axelmakter. På onsdagen föll den franska minoritetsregeringen i en misstroendeomröstning. Den franske presidenten Emmanuel Macron är djupt impopulär på hemmaplan och saknar nödvändigt stöd i parlamentet. I Tyskland blir det sannolikt nyval den 23 februari.
Det är inte direkt något dukat bord som väntar näste tyske förbundskansler, som av opinionsmätningarna att döma kommer att heta Friedrich Merz, kristdemokratiska CDU:s ledare. Den tyska industrin är i kris. Jättekoncernen Thyssen-Krupp tänker minska antalet anställda vid sin ståldivision med 11 000 man fram till år 2030. Tysklands stolthet, bilindustrin, vacklar. Efterfrågan på personbilar har sjunkit. Volkswagens planer på att genomföra ett besparingsprogram på motsvarande 200 miljarder kronor och stänga tre bilfabriker har utlöst en konflikt med facket.
Den tyska bilkrisen är ett talande exempel på vad som händer när en bransch tror att den kan fortsätta att leva på gamla lagrar – och får se sig omsprungen av producenter i andra länder som bättre bedömt vad marknaden efterfrågar.
Kombinera sedan detta med en vansinnig energipolitik som drivit upp kostnaderna för landets industri till nivåer långt högre än i de främsta konkurrentländerna.
Och EU i stort är inte något föredöme. Nicolai Tangen, vd för den norska Oljefonden, som förvaltar över 18 000 miljarder kronor och är en av världens viktigaste finansmarknadsaktörer, sammanfattade det på följande sätt i en intervju med Ekot:
“Vi har en väldigt låg produktivitetstillväxt i Europa, vi har färre teknologiföretag, vi har lägre tillväxt, vi har lägre ambitioner, vi är räddare för att ha fel och vi är räddare för att ta risk. Vi har en tunnare kapitalmarknad. Det är många saker här som är ganska oroande.”
Tangen framhåller särskilt hur ett allt snårigare regelverk håller tillbaka tillväxten och gör det hopplöst komplicerat att starta nya företag.
Istället för att genomföra nödvändiga tillväxtreformer tycks unionens makthavare vara inställda på att reglera sig till ekonomisk irrelevans. Ett aktuellt exempel på detta är den så kallade avskogningsförordningen, som nu får förtvivlade företagare att fundera på att avveckla sin verksamhet. Avskogningsförordningen är ett inslag i unionens Gröna Giv, som på närmast Orwellskt nyspråk beskrivs som en tillväxtstrategi. Gröna Givens mål är att omvandla EU till “ett rättvist och välmående samhälle med en modern och konkurrenskraftig ekonomi”.
Ett antal numera bortglömda – eller av Brysselbyråkraterna förträngda – EU-strategier har haft liknande mål. Givetvis utan att nå dem. Inte mycket talar för att det ska sluta annorlunda den här gången.
Läs även: Skogkär: När diktaturer hetsar och hotar faller Sverige och EU undan
