Andelen utlandsfödda som är självförsörjande har ökat de senaste åren, men fortfarande är skillnaden jämfört med dem som är födda i Sverige stora. I en majoritet av landets kommuner kan mindre än hälften av gruppen icke-västerlänska invandrare räknas som självförsörjande.
I en majoritet av Sveriges kommuner är gruppen icke-västerländska invandrare inte självförsörjande. Det visar en rapport från Skandinaviska policyinstitutet, Kommunalt integrationsgap.
För befolkningen med svenskt ursprung uppgår den genomsnittliga självförsörjningsgraden i landets kommuner till 77 procent mot 46 procent för gruppen icke-västerländska invandrare. Det ger ett integrationsgap – skillnaden i självförsörjning mellan dessa båda grupper – på 31 procentenheter.
Till kategorin “icke-västerländska invandrare” räknas personer från länder i Afrika, Mellanöstern, Balkan, Syd- och Centralasien samt Syd- och Centralamerika.
Skillnaden mellan olika kommuner är stor. Som bäst uppgår självförsörjningsgraden bland icke-västliga invandrare till 66,0 procent, som sämst till 26,7 procent.
Integrationsgapet varierar från under 20 procentenheter i de kommuner som kan visa upp den bästa ekonomiska integrationen – enligt detta mått – och de kommuner som har över 40 procentenheters integrationsgap. Till de senare hör föga förvånande Socialdemokraternas politiska skyltfönster Malmö, som ligger sämst till av de tre storstadskommunerna och hamnar på plats 110 av 290 i rankingen. Göteborg intar plats 27, medan Stockholm hamnar på plats 33.
Läs även: Skogkär: Blå dunster om integration från en röd minister
Så vem är då självförsörjande? Gränsen är inte självklar men har i rapporten satts vid fyra prisbasbelopp. Det motsvarar 229 200 kr i årlig bruttoinkomst eller 19 100 kronor i månaden. Enligt forskarna bakom rapporten ligger den summan i samma härad som svenska bidragsnivåer.
Statistiska Centralbyrån använder sig i sin statistik över befolkningens arbetsmarknadsstatus, BAS, av ett annat mått, tre inkomstbasbelopp. Det ger i princip samma nivå, 19 050 kronor per månad. Vid denna summa eller högre räknas individen av SCB som “förankrad på arbetsmarknaden”.
Själva menar rapportförfattarna att deras mått om något överskattar andelen självförsörjande bland icke-västerländska invandrare. En orsak är att det av lönestatistiken inte går att utläsa vilka individer som får anställningssubventioner via sin arbetsgivare. Det rörde sig under en genomsnittlig månad 2021 om drygt 100 000 personer. Av dem som 2018 hade någon form av subventionerad anställning var sju av tio födda utanför Europa.
Ett självförsörjningsmått behövs. Ofta hänvisas i debatten till förändringar i sysselsättningen. Om sysselsättningen bland invandrare ökar tas det till intäkt för att en större andel invandrare jobbar och försörjer sig själva och att integrationen fungerar.
Ett typiskt exempel är när Dagens Nyheter förra våren (10/5) rapporterade om en “markant” ökning av sysselsättningen bland utrikesfödda:
“Tre av fyra i åldrarna 20 till 64 år, som bor i Sverige och är födda utomlands har någon form av sysselsättning.”
På liknande sätt skrev Dagens Industri tidigare i år (14/5) om ett “lyft” för utrikesfödda på arbetsmarknaden, med hänvisning till att sysselsättningsgraden stigit “markant”.
Men när det räcker att ha jobbat en timme i veckan under en viss vecka för att räknas som sysselsatt, är det av lätt insedda skäl ett minst sagt trubbigt mått.
Och det går alltid att – likt förre Folkpartiledaren Bengt Westerberg nyligen – plocka ut enskilda, framgångsrika invandrargrupper, som 1990-talets bosnier, och generalisera utifrån dem för att ge en falsk bild av en ekonomiskt lyckad invandring.
Talesättet att det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik, har fog för sig. Beroende på vilket mått som används kan bilden av hur väl integrationen fungerar bli väldigt olika. Det tar endast fyra till fem år innan hälften av alla utrikesfödda räknas som sysselsatta, men det tar tolv till tretton år innan en lika stor andel kan räknas som självförsörjande.
Trots allt finns det tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. I en annan aktuell rapport från Skandinaviska policyinstitutet konstateras att självförsörjningsgraden förbättrades från 2016 till 2021. Ändå var 1,48 miljoner inte självförsörjande, det vill säga hade en inkomst på minst fyra prisbasbelopp.
En annan förändring över åren är att de som inte är självförsörjande i gengäld blivit mer beroende av försörjningsstöd, de får således en större andel av sina inkomster från det offentliga.
Av rapporten framgår även att invandringen fortfarande utgör en belastning på de offentliga finanserna. År 2021 bidrog en svenskfödd med i genomsnitt 64 500 kronor till det gemensamma, medan födda utanför Väst tvärtom belastade det offentliga med i genomsnitt 3 650 kronor. Det är dock en klar förbättring jämfört med 2016 då motsvarande belopp var 10 951 kronor.
“Det finns en tydlig trend att ju längre utrikesfödda vistats i Sverige desto högre är självförsörjningsgraden”, konstateras det i rapporten.
Och tur är väl det. Men fantasierna för några år sedan om ett “kompetensregn” i flyktinginvandringens spår som till och med skulle kunna ge Sverige en “superekonomi” var just fantasier – eller medvetet vilseledande.
Läs även: Gudmundson: Sverige sämst på integration under pandemin
