Att bryta segregationen är ett av den socialdemokratiska regeringens viktigaste mål.

Nu tror sig integrations- och migrationsminister Anders Ygeman (S) ha hittat lösningen: att avskaffa lagen om eget boende, ebo.

Ja, självfallet tror inte regeringen att ett avskaffande av ebo-lagen är allt som krävs. Så dum kan ingen vara. Men enligt Ygeman är det ett viktigt steg på vägen.

“Rinkeby, Rosengård och Skäggetorp är några av de bostadsområden i Sverige som har drabbats av segregationens konsekvenser”, inledde Ygeman tisdagens pressträff.

Ett annat sätt – ett sannare sätt – att se det: Rinkeby, Rosengård och Skäggetorp har drabbats av invandringspolitikens konsekvenser.

Utan en invandring långt över samhällets integrationsförmåga, inga invandrartäta segregerade områden.

Till Ronneby med 14 000 invånare kom det efter flyktingvågen 2015 drygt 3 000 nyanlända. Så gott som alla på eget initiativ.

Följderna skildras i Tom Ahlands sevärda och finstämda nya dokumentär När världen kom till Ronneby.

“Förr var det ju en liten trivsam och fin stad, främst om sommaren”, hörs en röst i filmen.

Ronneby är fortfarande litet, men inte lika trivsamt. Inte ens om sommaren. I dag är det många som inte känner igen sin stad. Fantomsmärtorna efter det som gått förlorat, inte minst i form av trygghet, är påtagliga.

Skildringen av Ronnebys problem blir till en bild av Sveriges utveckling. Det stora i det lilla. Växande kriminalitet, segregation, minskande tillit.

Läs även: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik

Lagen om eget boende infördes 1994 av Carl Bildts (M) borgerliga regering. Istället för att isoleras på någon av Migrationsverkets – Statens invandrarverk hette det då – boenden, skulle asylsökande och flyktingar snabbare komma in i samhället. De skulle söka sig till vänner eller släkt, landsmän som redan bodde här, och på så sätt lättare finna sin plats i det nya landet.

Ebo var således politikernas lösning för att snabba på och förbättra integrationen.

Snart kom kritiken. Ebo hade fått motsatt effekt. Lagen hade lett till ökad segregation, till trångboddhet, fusk med skenskrivningar, jämmer och elände.

Lagen har också modifierats, senast sommaren 2020. Den som flyttar till ett område med ”sociala och ekonomiska utmaningar” kan numera förlora dagersättningen, 60-70 kronor för en vuxen.

Denna lagskärpning skulle självfallet även den bidra till att förbättra integrationen, men om den gett någon effekt att tala om är högst oklart.

Intervjuad i DN förklarar Ygeman att om ebo avvecklas så kan asylsökande spridas ut jämnare äver landet.

”Till exempel i kommuner med god socioekonomi.”

Då kommer integrationen att förbättras.

Att få en jämnare fördelning av asylsökande och nyanlända har politikerna talat om länge. Efter flyktingkrisen 2015 infördes anvisningslagen, som började gälla 1 mars 2016. Den gör alla kommuner skyldiga att ta emot nyanlända, som ska fördelas efter varje kommuns förutsättningar.

Syftet med lagen var att ”nyanlända snabbare ska tas emot för bosättning i en kommun och påbörja sin etablering på arbetsmarknaden och i samhällslivet”.

Kort sagt snabbare och bättre integration.

Många mindre och medelstora svenska städer – och inte så få små – har numera problem med segregation, gängbildning och kriminalitet. Förhållanden som för inte så många år sedan huvudsakligen förknippades med landets storstäder.

Att försöka minska integrationsproblemen genom att sprida dem var kanske inte en så lysande idé.

Och det klassiska dilemmat att där det finns lediga bostäder där saknas det jobb, och vice versa, finns kvar.

Nu vill Ygeman ge sken av att det finns socioekonomiskt starka kommuner som fortsättningsvis kan ta emot och integrera flyktingar.

Det skeppet har redan seglat. Det seglade sannolikt för några hundra tusen asylinvandrare sedan.

Den röde ministern försöker slå blå dunster i ögonen på väljarna.

Ahlands film slutar hoppfullt. Med Abbe Naes, flykting från Syrien, vars kärlek till den ost han tillverkar och säljer i sin lilla butik, är lika stark som hans kärlek till sitt nya hemland.

Kanske får det svenska invandringsexperimentet också ett lyckligt slut.

Men i så fall blir det inte tack vare politikerna utan tack vare den goda viljan hos vanliga människor, infödda såväl som invandrade.