Om Dan Eliasson fortfarande varit rikspolischef, hur hade han kommenterat att en 17-åring är misstänkt för polismordet i Biskopsgården i Göteborg?

Hade han sagt samma sak som han sade efter att en 22-årig kvinna knivmördats av ett “ensamkommande flyktingbarn” på ett hvb-hem i Mölndal i januari 2016?

– Vad har den personen varit med om för någonting, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauman han bär med sig?

Sannolikt hade det varit för magstarkt även för Eliasson, om inte annat så för att offret i Biskopsgården var polis.

Men det säger något om Sverige och om mentaliteten hos samhällseliten när en rikspolischef inte kan bestämma sig för vem han tycker mest synd om: mordoffret eller mördaren.

Den mördade polisen bestals på sitt liv. Hans sambo förlorade sin man. Det barn hon bär kommer aldrig att få träffa sin pappa. Offrets föräldrar kommer aldrig att återse sin son.

Att skjuta ihjäl en annan människa på det sätt som skedde i Biskopsgården är ett vuxet brott som förtjänar ett vuxet straff.

För offret spelar det ingen roll om den som hugger med kniven eller avlossar skotten är 15, 25, 35 eller äldre.

Lagstiftarna – och andra med dem – tänker annorlunda.

Den som fyllt 18 år har rösträtt och kan även väljas in i riksdagen, det vill säga anses fullt kapabel att stifta de lagar som ska gälla lika för alla.

Däremot anses en 18-åring inte fullt ansvarig för eventuella brottsliga handlingar. Kriminella som inte fyllt 21 får straffrabatt som ökar med fallande ålder.

Läs även: Polis skjuten till döds i Biskopsgården i Göteborg

I Sverige är grundprincipen att fängelsestraff ska undvikas i det längsta, oavsett gärningsmannens ålder.

Den som är under 18 år ska i normalfallet dömas till sluten ungdomsvård. Där är den maximala strafflängden fyra år.

Men vid tillräckligt grova brott kan minderåriga även dömas till fängelse.

Enligt brottsbalken är det högsta straffet för lagöverträdare i åldern 15–20 år är fängelse i 14 år. Det låter kanske tufft, men trots att detta uttryckligen gäller just unga förövare så utgår ungdomsrabatt.

Det innebär att en 17-åring som mest kan dömas till sex års fängelse för ett brott som hade gett en vuxen livstid.

Med sedvanlig villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden, blir det fyra års fängelse.

Fyra år tycks alltså vara det hårdaste straff 17-åringen kan dömas till om han skulle visa sig vara skyldig till polismordet i Biskopsgården.

Inte någon drakonisk påföljd direkt.

Ett straff tjänar flera syften. Det ska fungera avskräckande så att den dömde inte begår nya brott, och avhålla andra från att begå brott.

Straff är ett sätt att göra klart vilka normer som råder i ett samhälle, som att barnaga inte accepteras.

Att straffa gärningsmannen är ett sätt att ge brottsoffret upprättelse.

Inkapacitering, att ta ifrån brottsligen dennes rörelsefrihet, är ett sätt att hindra en individ från att begå nya brott under strafftiden.

Det går också att helt enkelt se straffet som en vedergällning, en i Sverige inte riktigt rumsren uppfattning.

Läs även: Erik Nord: ”Skotten sannolikt inte riktade mot polisen”

I Aktuellt i SVT (6/7) argumenterade avdokat Kristofer Stahre för att “inlåsningen är problemet”.

För en advokat som ägnar dagarna åt att försvara brottslingar och förklara varför ingen är betjänt av att hans klient låses in, kan det vara svårt att stå i en tevestudio och vara för hårda straff.

Men visst, straff i form av inlåsning har begränsad effekt om syftet är att avhålla unga från fortsatt brottslighet.

Den misstänkte för polismordet dömdes som 15-åring till ett års sluten ungdomsvård för mordförsök efter att ha knivhuggit en man på en spårvagn i Göteborg.

Hade han – om det nu var han – skjutit polismannen om han fått ett hårdare straff den gången? Vem vet. Men om han fått ett längre straff hade han i alla fall inte varit ute på gatan den där ödesdigra kvällen när skotten föll i Biskopsgården – domen för mordförsöket föll för bara drygt ett år sedan.

Statens Institutionsstyrelse gjorde 2010 en studie av unga lagöverträdare.

Av de som fått fängelse hade 60 procent dömts på nytt inom tre år. För dem som dömts till sluten ungdomsvård var andelen 68 procent.

För 33 procent av de fängelsedömda och 50 procent av dem som dömts till sluten ungdomsvård gällde återfallet allvarligare brottslighet som ledde till ny inlåsning.

Dessvärre har alternativen till inlåsning knappast bättre effekt.

Kristofer Stahre framhöll att han som advokat dagligen träffar kriminella ungdomar i sitt arbete.

– Det är ytterst få som inte har ett hjärta, försäkrade han.

Det finns ingen anledning att betvivla den saken. Men problemet är att en del av dem saknar samvete och spärrar.

De kan inte få gå fria och fortsätta att ödelägga andra människors liv.

Läs även: Dahlman: Straff med kryphål för kriminella hotar tryggheten