Just nu anläggs ett 55 mil långt gränshinder bestående av rakbladstråd mellan Litauen och Belarus.

Orsaken är den ström av migranter, huvudsakligen irakier, som de senaste veckorna tagit sig in i Litauen från Belarus.

Litauens regering hävdar att det rör sig om människosmuggling genomförd med hjälp av den belarusiska regimen. Migranterna används som ett politiskt vapen mot EU, ett sätt att ge igen för att Bryssel infört sanktioner mot Belarus.

“Mycket tyder på att det här är något som orkestreras av Lukasjenko där man använder migranter som en politisk påtryckning”, enligt EU:s migrationskommissionär Ylva Johansson.

Frågan diskuterades också på unionens senaste utrikesministermöte. Där berättade Litauens Gabrielius Landsbergis att Belarus flyger in migranter från Irak för att sedan skicka in dem över gränsen till Litauen.

Enligt Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) ledde detta till ”en väldigt upprörd stämning” på mötet.

“Vi fördömer ju alla försök att instrumentalisera migranter i politiska syften”, sade Linde.

I tisdags (13/7) antog Litauens parlament en lag som godkänner att migranter förpassas till särskilda uppsamlingsläger där de måste stanna ett halvår. Möjligheterna att överklaga avslag på asylansökningar begränsas och asylsökande kan också utvisas medan deras ärenden fortfarande behandlas.

Ett avskräckande budskap till irakier och andra som vill ta sig in i EU via Litauen, medger inrikesminister Agne Bilotaite helt frankt.

Människorättsorganisationer är så klart upprörda och Dainius Zalimas, fram till juni ordförande i landets konstitutionsdomstol, bedömer att åtgärderna sannolikt bryter mot såväl Litauens grundlagar som den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.

Läs även: Tobé (M) om EU:s migration: ”Viktigast är att få kontroll vid gränsen”

Flyktingkonventionen upprättades av FN 1951 för att lösa den flyktingkris som uppstod under andra världskriget. Från början begränsades konventionen därför till personer som drivits på flykt i Europa före 1951. De som gavs skydd var då mestadels människor som flytt från Sovjetunionen till olika västländer. 1967 togs dessa begränsningar bort och konventionen blev därmed ett globalt regelverk.

Enligt konventionen är en flykting någon som “flytt sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning”.

I Sverige och många andra länder har definitionerna av vilka som räknas som flykting efter hand utökats. En utveckling där en växande skara av människorättsorganisationer varit pådrivande. Som flykting räknas enligt nuvarande utlänningslag även den som riskerar att förföljas på grund av “kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp”. Lägg till detta att den som inte uppfyller kriterierna för att klassas som flykting istället kan få uppehållstillstånd som “skyddsbehövande”.

Av de 67 258 asylsökande som beviljades uppehållstillstånd i Sverige rekordåret 2016 var 16 872 konventionsflyktingar, övriga 50 386 alternativt skyddsbehövande eller liknande.

Parallellt med att asyllagar gjorts generösare och kommit att omfatta allt fler grupper, har arbetet för att minska migrationstrycket mot EU intensifierats. Huvudmetoden är att betala andra länder för att hålla asylsökande och migranter borta från EU:s yttre gräns.

Avtalet 2016 med Turkiet som kostade EU ett antal miljarder euro är väl det mest kända exemplet.

Men liknande samarbeten pågår sedan flera år även med en rad afrikanska länder i vad som kallas Khartoumprocessen. I utbyte mot att stoppa migranttrafiken och människosmugglingen från Afrika över Medelhavet erbjuder EU bistånd och förmånliga lån.

Samma politiker som ihärdigt hävdat att asylrätten är okränkbar och att volymmål inte kan sättas, har fört en politik vars huvudsyfte varit och är just att kontrollera och reglera antalet asylsökande – volymerna.

Orsaken till detta hyckleri – något annat kan det knappast kallas – är flyktingkonventionen och den asyllagstiftning som ställer ut löften EU:s medlemsstater när det kommer till kritan inte är villiga eller kapabla att hålla.

Istället för att erkänna detta lappas och lagas i det oändliga i ett asylsystem som tiden och utvecklingen för länge sedan sprungit ifrån.

Ett system som dessutom kan används som vapen av diktaturer som Belarus för att destabilisera Europas demokratier.

Läs även: Storbritannien föreslår ”radikala” förändringar av migrationspolitiken