Under valåret 2022 utsattes nästan varannan miljöpartistisk politiker för någon form av hot, trakasseri, våld, skadegörelse eller stöld. En klart större andel än i något annat parti. Det visar rapporten Politikernas trygghetsundersökning från Brottsförebyggande rådet, Brå.

Partisekreteraren Katrin Wissing ser två förklaringar. För det första att Miljöpartiet står för en politik som innebär förändring och omställning av samhället, vilket kan “vara ganska skrämmande för människor”. För det andra ett “starkt drev” från partierna till höger mot Miljöpartiet under valrörelsen.

Trakasserier, hot och våld mot förtroendevalda ska inte förringas eller försvaras. Däremot kan det vara värt att fundera över orsakerna. Och då landar Wissing sannolikt nära sanningen, åtminstone i första ledet av sin förklaring. En negativ inställning till partiets politik – utmed hela skalan från ogillande till avsky – spiller över på partiets företrädare. Det politiska blir personligt.

Miljöpartiet vill ta den sociala ingenjörskonsten till nya, aldrig tidigare skådade höjder. Livet ska läggas tillrätta på alla områden så att det överensstämmer med den gröna ideologins utopi om hur det goda samhället ser ut och vilka värderingar en god människa har. Med skatter och bidrag, piska och morot, ska människor fås att förstå sitt eget bästa. Skrota dieseln och köpa elbil. Äta vegetariskt eller helst veganskt – men oavsett vilket ekologiskt. Åka tåg men inte flyga. Köpa begagnade kläder, inte nya.

“Det kommer att krävas individuellt engagemang och beteendeförändringar”, för att citera det gröna språkröret Per Bolund.

Det är något religiöst, lätt fanatiskt över partiet. Det finns inga problem, verkliga, skapade eller inbillade, som de gröna inte självsäkert anser sig ha lösningen på. Den gröna rörelsen är närmast totalitär i den meningen att den vill kontrollera alla områden av samhället och alla aspekter av medborgarnas liv – för dessa medborgares eget bästa, givetvis. En sjuka som återfinns även hos andra partier, men sällan lika långt gången.

Inte konstigt att människor slår bakut, blir irriterade, förargade, en del rent av förbannade. Dessvärre går somliga också över gränsen.

“Grön politik påverkar varje människa”, står det att läsa på partiets webbplats. Det är ingen underdrift. Och sannolikt är det denna påverkan – eller åverkan – som förklarar den negativa attityden till partiet och ilskan mot dess företrädare.

Läs även: Skogkär: Miljöpartiet vill skrämma kritiker till tystnad

Miljöpartiet är ett litet parti men har haft ett avgörande inflytande inom särskilt två områden: migrationspolitiken och energipolitiken.

Migrationsöverenskommelsen 2011 mellan Miljöpartiet och den dåvarande alliansregeringen innebar bland annat att illegala migranter fick subventionerad vård och tandvård och deras barn rätt till skolgång. Skrivningar i utlänningslagen mjukades upp så att fler utan egentliga skyddsbehov skulle få stanna.

“Vi fick igenom nästan så långtgående krav som vi ställde”, konstaterade MP:s dåvarande migrationspolitiska talesperson Maria Ferm nöjt.

Uppgörelsen var ett historiskt misstag som kom att cementera skuggsamhället, förvärra segregation och utanförskap, i sin tur en grogrund för växande gängkriminalitet och religiösa och etniska motsättningar.

Inom energipolitiken har Miljöpartiets skadliga påverkan varit minst lika påtaglig. När den rödgröna regeringen ledd av Stefan Löfven (S) tillträdde 2014 såg Miljöpartiet till att de båda kärnkraftsreaktorerna Ringhals 1 och 2 stängdes. Denna förtida avveckling har satt Sveriges en gång stabila energisystem i gungning. Priset för MP:s fanatiska kärnkraftsmotstånd har hushåll och företag fått betala via elräkningen.

I båda fallen, när följderna stod klara och kritiken tilltog, slog Miljöpartiets företrädare ifrån sig. Migrationsöverenskommelsen påverkade i stort sett inte flyktinglagstiftningen, hävdade Maria Ferm nu. Och att kärnkraftsreaktorer avvecklades i förtid var ett beslut som ägarna tog på grund av ändrade marknadsförutsättningar. “Ett kommersiellt beslut”, enligt Bolund.

Att en del väljare låter sin ilska över Miljöpartiets politik gå ut över partiets förtroendevalda är förkastligt. Men det beror nog inte så mycket på att partiet står för “förändring” – det gör alla partier – utan på det slags förändring partiet stått och står för.

Läs även: Skogkär: Det låga förtroendet för Miljöpartiets politik är alldeles för högt