Israel ses av många som ett land fast i en föråldrad och primitiv föreställning om att säkerhet garanteras genom att vara militärt överlägsen sina fiender. Men det är tack vare denna hållning som landet fortfarande existerar.
På torsdagsmorgonen inleddes ett begravningståg för den döde Hamasledaren Ismail Haniya i Irans huvudstad Teheran. I den statliga iranska televisionen sågs landets högste ledare, Ali Khamenei, och presidenten Masoud Pezeshkian, be vid kistan.
Haniya dödades i Teheran natten till onsdagen.
Det skedde mindre än ett dygn efter att Fuad Shukr, den shiitiska terrormilisen Hizbollahs militära ledare tagits av daga i en israelisk flygräd mot Beiruts södra förorter.
I Shukrs fall tog Israel omedelbart på sig ansvaret. Så har inte skett när det gäller Haniya, men det är knappast nödvändigt. Alla utgår från att detta är Israels hantverk. Den israeliska regeringens mediestab skrev först i sociala medier att Haniya ”dödades i ett precisionsanfall” – för att sedan radera inlägget. Men det var inte ett misstag. Det var ett budskap.
Att döda Haniya, och det i den iranska huvudstaden, är djärvt. Men Israel håller sitt löfte om att ingen av de ansvariga för terrorattacken den 7 oktober förra året går säker. Alla i Hamas, från den högsta ledningen ner till fotfolket, är “dead men walking” med bara två val, att kapitulera eller dö, har den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu förklarat.
Enligt sonen Abdul Salam Haniya var detta, “martyrdöden”, något Hamasledaren alltid önskat sig. Det var också något han förväntade sig av sitt folk. “Barnens, kvinnornas och de äldres blod” behövs för att “tända den revolutionära andan inom oss”, förkunnade Haniya i Qatars propagandakanal Al Jazeera i oktober. Så talar ledaren för en dödskult.
I dag beskrivs Haniya i etablissemangsmedia, svensk såväl som internationell, som “mer pragmatisk” än andra Hamasledare, “modest”, som “en moderat kraft”, om än med en “tuff retorik”.
Pragmatism och moderation är – likt skönhet – uppenbarligen något som ligger i betraktarens öga.
Haniya var i Iran för att delta i ceremonin där landets nye president, Masoud Pezeshkian, installerades på tisdagen. Att den iranska säkerhetsapparaten inte förmådde skydda sin gäst innebär en sällan skådad förödmjukelse för den iranska regimen. Och mullorna lovar att svara. Återstår att se hur. Samma sak med Hizbollah.
Haniyas död innebär “ett gigantiskt steg mot ett storkrig”, enligt Mellanösternexperten Alexander Atarodi, som intervjuad av TT varnar för att Iran nu kommer att aktivera “alla sina resurser vad gäller motståndsrörelser som sträcker sig från Jemen, Irak, Syrien och Hizbollah” – det vill säga de terroristorganisationer som Iran finansierar och styr.
Och Sveriges tidigare utrikesminister Carl Bildt (M) är inte mindre säker på sin sak. Utsikterna för en vapenvila i Gaza är nu som bortblåsta, säger han till Ekot:
“Jag tror att vi får spänna fast säkerhetsbältena rätt ordentligt inför vad som kommer att inträffa nu.”
Risken för att kriget i Gaza sprider sig ytterligare är högst verklig. Men den saken har det varnats för i stort sett ända sedan den 8 oktober.
Läs även: Skogkär: Israels fiender är Sveriges fiender
Pressen från omvärlden, inte minst från många länder som kallar sig Israels vänner, har stadigt ökat efter hand som striderna i Gaza malt på och dödstalen skrivits upp. Det är ett mönster som känns igen från tidigare krig mellan Israel och Hamas. Formellt riktar sig uppmaningarna om vapenvila till båda parter, men det är i praktiken Israel som förväntas ge efter och som kritiseras och hudflängs allt hårdare när landet inte gör det.
Israel anses av dessa vänner inte förstå sitt eget bästa. Israel ses som ett land fast i en föråldrad och primitiv föreställning om att säkerhet garanteras – i den mån säkerhet kan garanteras i denna omgivning – genom att vara militärt överlägsen sina fiender.
Denna omvärldens övertygelse om att eftergifter, kompromissvilja och utsträckta händer är lösningen, tycks dock inte gälla alla konflikter.
När IS med våld, terror och villiga rekryter från bland annat Sverige för tio år sedan försökte karva ut en egen islamisk stat i Irak och Syrien – inledningsvis med stor framgång – var det inte många som tyckte att eftergifter, kompromissvilja och utsträckta händer var den rätta vägen. En av mycket få undantag var centerpartistiska Skånska Dagbladets dåvarande chefredaktör Lars J Eriksson som i en ledare med rubriken “Låt IS få sitt kalifat” resignerat föreslog just detta.
Att det demokratiska Taiwan ska kapitulera inför den kinesiska regimens allt aggressivare retorik och vapenskrammel och börja förhandla om ett införlivande med fastlands-Kina är inte en lösning särskilt många politiker i Väst förespråkar.
Ett ännu tydligare exempel är Ukraina. Att tala nedlåtande om att Ukraina inte förstår sitt eget bästa skulle inte tas emot särskilt väl. Att föreslå att Ukraina ska de-eskalera, att det är dags för den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj att sätta sig vid förhandlingsbordet med den ryske presidenten Vladimir Putin, skulle närmast betraktas som förräderi mot alla politiska och moraliska principer Västvärlden håller för självklara. Och inte bara i Sverige, det är också den europeiska unionens bestämda uppfattning. Därav den massiva kritiken mot den ungerske premiärministern Viktor Orbáns självpåtagna roll som medlare mellan Ryssland och Ukraina.
Denna inställning är inte svår att förstå. Att Ryssland och Putin skulle gå in i en sådan förhandling med ärligt uppsåt är en ren fantasi. Inga löften från Putin, inga avtal med hans underskrift, har något värde.
En överenskommelse med Hamas – i praktiken Iran – är inte annorlunda. Ändå efterlyser snart sagt hela det så kallade internationella samfundet vapenvila i Gaza.
Nu var det vapenvila för mindre än tio månader sedan, före den 7 oktober förra året. Och närmare 20 000 palestinier från Gaza hade fram till detta datum tillstånd att arbeta i Israel. Det var trots allt en sorts samexistens, eller möjligheten av en samexistens. Då bestämde sig Hamas för att mörda över 1 200 israeler och föra flera hundra civila som gisslan till Gaza.
En vapenvila och ett israeliskt tillbakadragande skulle i praktiken, vilket förespråkarna knappast är omedvetna om, innebära att Hamas kan återta den fulla kontrollen över Gaza. Och Hamas långsiktiga mål, som också är Teherans långsiktiga mål, är och förblir att utplåna staten Israel.
Att den israeliska regeringen är måttligt intresserad av en sådan lösning är inte ägnat att förvåna.
Stöd oss genom att bli prenumerant.
