När Israel på allvar drog igång sin motoffensiv mot Hamas i slutet på oktober var det uttalade målet att krossa Hamas militärt och politiskt. Vad det betyder i klartext är att markoperationen behöver pågå så länge som behövs, oavsett vad delar av omvärlden säger.

Läs även: Makram: Ett Väst i chockvågorna efter 7 oktober

Trycket på Israel om eld-upphör, vapenvilor och förhandlingar ökar dock hela tiden och det ”tidsfönster” Israel har att uppnå sina mål blir möjligen allt mindre. Och den största ovissheten utgörs av den gisslan som sitter fast i Gaza. En viss insyn i hur militärledningen tänker kan erhållas ur ett uttalande från Avi Melamed, tidigare israelisk underrättelseofficer. Hans råd är att ”förhandla om gisslan som om det inte var krig, och bedriv kriget som om det inte fanns någon gisslan”.

Det är naturligtvis lättare sagt än gjort.

Det är tydligt att Hamas ledning inte kommer att släppa hela gisslan, inte ens kvarvarande kvinnor och barn. Det faktum att man bröt vapenvilan visar detta. Egypten och Qatar är, tillsammans med företrädare för USA och Israel, de som varit direkt inblandade i dessa manövrer. Med så många gisslan fortfarande, sitter Hamas med trumf på hand.

Israel satte igång sin offensiv när inga förhandlingsgenombrott skedde och det tyder på att man inte ansåg sig kunna vänta längre. Ska Hamas pressas och tillfogas tillräckligt stora skador för att förlora sin position i Gaza, är tiden en avgörande faktor. I praktiken är prio ett därför den militära offensiven, inte gisslan. Detta för dock med sig en rad risker. Det finns stor risk för gisslans liv och Hamas lär inte bry sig om att gisslan dödas. Om många i gisslan dör kommer det att bli ett nytt trauma för Israel och pressen på regeringen att göra mer för gisslan ökar hela tiden inne i Israel.

Allt detta gör att Israel både militärt och politiskt sitter i en rävsax; tiden är inte på Israels sida (vilket Hamas är mycket medvetna om) och den ständiga strömmen av bilder på döda palestinier som Hamas skickar ut (och som ivrigt sugs upp av internationell media) ökar pressen på Israel att gå med på nya vapenvilor, vilket gynnar Hamas, som kan omgruppera och hämta andan. Israel behöver tid för att slå ut Hamas militärt, men det innebär samtidigt att faran för gisslans liv är akut.

Den nyligen påbörjade israeliska offensiven i södra Gaza är förmodligen Israels sista chans att slå ut stora delar av Hamas militära infrastruktur. Men det är en operation som har begränsad tid. I takt med att civila dödas i striderna ökar pressen på Israel att gå med på nya vapenvilor och att avsluta striderna helt och hållet. USA:s stöd är nyckeln och både president Biden och utrikesminister Blinken har gjort klart för den israeliska regeringen att det finns en bortre gräns för hur länge man kan tillåta striderna att fortgå innan stödet uteblir, eller minskas. I det senare fallet kan det handla om att släppa igenom resolutioner i FN:s säkerhetsråd till exempel.

Hamas har haft 16 år på sig att bygga upp ett formidabelt fäste mitt ibland civilbefolkningen i Gaza. Det bunker- och tunnelsystem som etablerats sedan 2007, uppgår enligt flera underrättelsekällor till bortåt 500 km under Gazas hus. Eftersom Hamas byggt in sig i det civila Gazas infrastruktur, blir hotet mot icke-kombattanter stort, och många tusen palestinier har redan dödats och skadats. Och även om flera av dem är stridande Hamasmedlemmar, är de civila förlusterna stora. Även bostäder drabbas.

Läs även: Ahmed: Danmark går islamisterna till mötes

Så uppskattas till exempel att 10 procent av byggnaderna i norra Gaza är förstörda eller så skadade att de måste rivas. Israels militär (liksom andra demokratiska försvarsmakter) har ett ethos att slåss enligt regelboken, och de har omvärldens kritiska ögon på sig att uppfylla det. Det är ytterligt viktigt att detta åtagande också uppfylls, och att eventuella övertramp både påtalas och åtgärdas. Det är en absolut orättvis strid. Hamas bryter och har brutit mot krigets lagar sedan sin tillkomst, vilket underströks med råge den 7 oktober. Men Israel får inte och ska inte göra det. Vilket säkerställs genom den utbyggda juridiska avdelning som finns inom den israeliska Försvarsmakten.

Men för att något nytt ska kunna byggas upp i Gaza, och förhoppningsvis knyta ihop Gaza med Västbanken och den palestinska myndigheten, måste Hamas makt krossas, och det kan bara ske med militära medel och det i sin tur kommer att betyda fler förluster, inte minst av civilpersoner. Och detta problem blir ännu svårare i och med att Hamas hela tiden blandar sig med civilbefolkningen och avsiktligt försvårar identifikationen av vilka som tillhör Hamas militära delar (vilket också innefattar logistikpersonal) och vilka som inte gör det.

Inget av detta fråntar Israel från kravet att slåss renhårigt. I detta ligger också att underlätta att humanitär hjälp kommer in i södra Gaza och att, tillsammans med USA och EU, sätta press på Egypten att ge en temporär fristad till en del Gazabor.

För att förstå Israels mål måste man förstå det trauma som attacken den 7 oktober innebar. Det kontrakt Israel har med sina medborgare är att man i alla fall där ska vara säker. Det kontraktet fick sig en smäll den 7 oktober och hela den strategi som byggde på att Hamas främsta mål var att behålla makten och därmed dra nytta av att fler och fler Gazabor kunde jobba i Israel, föll ihop. Nuvarande regering i Israel med premiärminister Netanyahu, har följt principen att låta Hamas styra Gaza och den palestinska myndigheten delar av Västbanken. Allt för att förhindra att en palestinsk stat ser dagens ljus. Denna strategi dog också den 7 oktober.

I slutändan måste det till en helt ny säkerhetsstruktur i Gaza, och det innebär att vissa utvalda arabländer, med företrädesvis med Egypten, Förenade Arabemiraten och till exempel Marocko i spetsen, tillsammans med EU och USA, står för en säkerhetsadministration i väntan på att en reformerad palestinsk myndighet kan ta över.

I skrivande stund har Israel skurit av Gazaremsan och efter att ha, i stort set, slagit ut Hamas som militärt hot i norra Gaza, har man koncentrerat sig på den södra delen där Hamas har sina viktigaste militära och politiska styrkepositioner. Förhoppningen från Israels sida är att offensiven nu därför kan gå in i ett skede där man kan koncentrera sig på att slå ut tunnel- och bunkersystem mer systematiskt. Det ökar risken för förluster, men kräver mindre trupp totalt.

Det bör understrykas att Hamas under hela den tid man hårdhänt styrt Gaza, har använt civilbefolkningen som mänskliga sköldar. Det är också skälet till att man nu försöker hindra människor från att fly de områden som Israel anfaller. Att dessa mål (tunnlar och bunkrar) ofta medvetet är placerade under och invid civila byggnader som sjukhus, moskéer och andra offentliga institutioner, är dels ett brott mot krigets lagar. Dels ett sätt att öka de civila förlusterna, vilket man vet ökar pressen på Israel att gå med på eldupphöravtal och liknande.

Om en ny och fredlig lösning ska komma till stånd i Gaza, och om en sådan lösning kan leda till att Gaza och Västbanken knyts ihop till en palestinsk stat, är det en nödvändighet att Hamas politiska och militära position krossas.

Det är därför en historisk ironi att den sedan länge närda drömmen om en fri palestinsk stat vid sidan av Israel (vilket ju var den ursprungliga tanken för att lösa konflikten) i och med den israeliska interventionen, nu kan bli verklighet.

Läs även: Koraszewski: Hamas och ett nödvändigt krig