Bristande jämställdhet tycks enbart vara ett problem om kvinnor drabbas. I annat fall hade inte kvinnornas dominans inom högre utbildning varit en politisk icke-fråga.
Enligt en studie från Göteborgs universitet känner sig unga män hotade av den ökade jämställdheten. Men det har de ingen som helst anledning att göra, försäkrar studiens författare.
“De anser att jämställdhet redan är uppnådd. Men eftersom vi vet att jämställdhet ännu inte har uppnåtts är det sexistiskt”, säger Gefjon Off, doktorand i statsvetenskap, till nyhetsbyrån TT.
Studien bygger på en enkätundersökning i 27 EU-länder och mer specifikt på hur följande påstående bedömts av dem som svarat: ”Främjande av kvinnors och flickors rättigheter går för långt eftersom det hotar mäns och pojkars möjligheter.”
Att helt eller delvis instämma i detta tolkas alltså som ett utslag av sexism, det vill säga en fördomsfull och nedlåtande inställning till någon på grund av personens kön.
Jämställdhet innebär, enligt den officiella svenska definitionen, “att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla områden i livet”.
Sverige är ännu inte ett jämställt land, enligt Off och så långt har hon rätt. Men innebär det också att det alltid och överallt är män som är gynnade på kvinnornas bekostnad? Har de unga män som upplever den nuvarande jämställdhetspolitiken som problematisk verkligen ingen anledning att oroa sig, är deras missnöje helt utan grund?
En välkänd feministisk slogan lyder Framtiden är feminin eller på engelska det mer direkta The Future is Female. Och i Sverige ser det onekligen så ut. Det som en gång var männens värld börjar allt mer likna kvinnornas värld.
Det är sedan länge så att flickor klarar sig bättre i skolan än pojkar. I grundskolan har flickor högre meritvärden och högre kunskapsnivåer än pojkar, det skiljer i genomsnitt 23 betygspoäng. En större andel flickor än pojkar klarar gymnasiebehörighet. En klart större andel flickor än pojkar blir behöriga till högskolestudier.
Ett grovt kvantitativt mått på jämställdhet inom olika områden är 60–40. När det är mer än 60 procent män inom ett område är det inte jämställt. Men om det är mer än 60 procent kvinnor? Då är det så klart inte heller jämställt, men inte särskilt många upprörs.
Läs även: Jämställdhetsmyndigheten borde städa framför egen dörr
Den senaste årsboken från UKÄ, Universitetskanslersämbetet, innehåller en del intressant statistik. Av de som examinerades läsåret 2020/21 var 63 procent kvinnor och 37 procent män. Så har det sett ut ett tag nu, omkring 60 procent av samtliga studenter vid universitet och högskolor är kvinnor.
I medicin och odontologi är nästan tre av fyra studerande en kvinna. Inom juridik och samhällsvetenskap närmare två av tre, humaniora och teologi samma sak. Ojämställt med andra ord. Det är dock inget som får några larmklockor att ringa på Jämställdhetsmyndigheten. Men inom ämnesområdet teknik är bara en dryg tredjedel av de studerande kvinnor. Det betraktas däremot som ytterst bekymmersamt. Då läggs de ansvarigas pannor i djupa veck. Då sparas ingen möda för att få en förändring till stånd.
Att 68 procent av alla professorer är män framställs ofta som ett av den svenska universitetsvärlden stora problem. Att andelen kvinnor i högre utbildning nu närmar sig denna nivå betraktas snarare som ett kvitto på framgångsrikt jämställdhetsarbete.
Den som händelsevis har en vag känsla av att de ansvariga inom högskolevärlden är mer angelägna om att få in kvinnor på manligt dominerade utbildningar än att få män att söka till utbildningar där kvinnor är i majoritet, lider inte av sexistiska vanföreställningar.
“Lärosätena arbetar mer intensivt med att försöka öka antalet kvinnor till tekniska utbildningar, än att försöka få fler män till de kvinnodominerande vård- och lärarutbildningarna”, konstateras det i UKÄ:s årsbok.
På de 40 mest eftertraktade universitetsutbildningarna i landet domineras 37 av kvinnor, noterar Fredrik Zimmerman, forskare i barn- och ungdomsvetenskap vid Högskolan i Borås, i en debattartikel i Svenska Dagbladet där han ifrågasätter dem som förklarar pojkars misslyckande i skolan med en ”antipluggkultur”. Det handlar snarare om att dagens skola är anpassad för flickor, inte efter pojkars behov, menar Zimmerman.
Att unga män i dag med dessa erfarenheter frågar sig om jämställdhet verkligen håller vad den lovar – lika möjligheter för alla oavsett kön – är kanske inte så förvånande.
