Snart ett kvartssekel har gått sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen far och i år skulle hon – om hon fått leva – ha fyllt 50. Fadime blev en ikon, en symbol för kampen mot hedersförtryck.

“Fadime Sahindal representerade något radikalt: en kamp för svenska demokratiska värderingar och en materiell integrationspolitik”, skriver Lawen Redar, Socialdemokraternas samordnare mot segregation, i Expressen.

Fast Redars egentliga ärende är inte att hylla Fadime utan att sälja in partiets integrationspolitik med argumentet att den är exakt vad ikonen Fadime en gång efterlyste, att Socialdemokraternas analys av segregationens orsaker och verkan också var Fadimes analys. Ungefär som när kändisar används i reklam för vittna om och intyga en viss produkts förträfflighet. Fadime kan ju hur som helst inte protestera.

Medan Redar och andra fortsätter att berömma ikonen – “det är slående med vilken klarsynthet Fadime beskriver den svenska integrationskrisen” – fortsätter hedersförtrycket att skörda offer.

Likt Fadime ville 22-åriga Shahida i Lessebo bestämma över sitt eget liv. Det slutade med att hon mördades, ströps med sin egen sjal, den hon ville slippa bära. Symboliken kan knappast vara tydligare. På onsdagen dömdes hennes far och storebror till livstid respektive 16 års fängelse för mordet.

Men mord är den yttersta spetsen på hedersförtryckets isberg. Det mesta är dolt under ytan.

I dagarna meddelade regeringen att den ska låta genomföra en riksomfattande kartläggning av hedersförtryckets omfattning på förskolor, skolor och fritidshem.

“Det här är ett stort samhällsproblem som vi har blundat för alldeles för länge”, säger socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) till Sydsvenskan.

Enligt en kartläggning av Malmö stad lever mer än var femte niondeklassare i kommunen under hedersförtryck. Enligt en annan rapport börjar det redan i förskolan, där problemet beskrivs som utbrett. Ändå görs det i princip inga orosanmälningar från förskolorna om misstänkt hedersförtryck. En förklaring som nämns i rapporten är ”hotbilden från vårdnadshavare och anhöriga”.

I rapporten berättar Malmö stads egna experter på hedersförtryck att förskolorna sällan ber om råd kring hedersutsatta barn. Det är vanligare att diskussionerna istället handlar om anställda som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck, till exempel riskerar att bli bortgifta.

Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik

Men åter till Lawen Redar och Socialdemokraternas integrationspolitik. Redar citerar med uppenbart gillande ur ett tal Fadime Sahindal höll i riksdagen 2001, året innan hon mördades:

“Hade samhället tagit sitt ansvar och hjälpt mina föräldrar att bli mer delaktiga i det svenska samhället så hade detta kanske kunnat undvikas.”

Nyckelordet här är “kanske”. Och det är ett stort kanske.

Att säga att allt hade varit annorlunda och rent av bra om bara rätt saker gjorts i det förflutna är enkelt och går varken att bevisa eller motbevisa, vilket för en politiker är mycket praktiskt. På samma sätt är det med löften om att allt kommer att bli bra i en obestämd framtid bara vissa reformer genomförs.

Ett annat nyckelord är “samhället”. Att samhället – vilket i Socialdemokraternas retorik brukar betyda stat och kommun, det allmänna – inte tagit sitt ansvar är så klart en populär förklaring bland politiker till vänster, åtminstone när de inte själva har makten. Men detta samhälle har knappast varit frånvarande i de utanförskapsområden Redar talar om. Invandrarna har inte lämnats åt sitt öde. Tvärtom har de varit föremål för alla upptänkliga insatser som en välvillig välfärdsstat kan erbjuda. Miljarder har satsats på olika integrationsprojekt, utöver alla miljarder som investerats i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, i svenskundervisning, i upprustning av bostadsområden och så vidare.

Det är inte så att det saknats idéer eller att inga reformer genomförts under det kvartssekel som snart gått sedan Fadime Sahindal höll det där talet i riksdagen. Det är bara så att de inte haft nämnvärd effekt.

Sedan dess har integrationsministrarna avlöst varandra – ibland omdöpta till etableringsminister, ibland till minister med ansvar för arbetet mot segregation – men inte ens namnbyten har haft effekt.

Det hindrar inte att politikerna som alltid är fulla av idéer om hur de ska lösa alla de problem deras egen politik orsakat.

Det gäller i högsta grad Socialdemokraterna, som nu säger sig ha förnyat sin samhällsanalys, ett arbete där Lawen Redar spelat en nyckelroll. Partiet har sammanställt en lång lista med förslag som ska bryta segregationen och pressa tillbaka hedersförtrycket. Redar talar återkommande om hur “samhället” – ständigt detta samhälle – “kommer att behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett”.

För Redar får Fadime representera en “materiell integrationspolitik”. Segregation och hedersförtryck förklaras som en konsekvens av brist på materiella resurser av olika slag, fattigdom, arbetslöshet, låg boendestandard, dåliga skolor och bristande samhällsservice.

Men det var inte fattigdom och nöd som blev Fadimes död. Det var kultur och tradition. Och det är betydligt svårare och känsligare att förändra.

Läs även: Åberg: Sveket mot Fadime och politikens magiska tänkande