Ibland hoppas vi så intensivt att någonting ska vara på ett visst sätt att vi tror att det faktiskt också ser ut på det viset. Politik är som gjord för den sortens magiska tänkande. Om problem verkar svårlösta kan deras existens förnekas. Vissa begrepp – integration är ju populärt – infiltrerar samhällsdebatten utan att någonsin definieras. Lagar stiftas utan att det finns ork, vilja eller resurser att se till att de efterlevs.

När saker och ting går helt på tok kan man skylla på att svårigheterna inte gick att förutse eller att de beror på någon annans felbedömningar. Det ligger en del hokuspokus bakom att alltid ha rätt och att alltid ha hyst de åsikter som man helt nyligen beskrev som värda förakt.

Ett aktuellt exempel studsar emot mig när den tidigare integrations- och jämställdhetsministern Mona Sahlin (S) i SVT-programmet ”Arvet efter Fadime” (18/1), nu när det gått tjugo år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen far, säger att det var ett svek att det tog så lång tid för politiken att förstå allvaret i hedersförtrycket och att ”det fanns en väldig feghet, och det störde mig så”.

Läs även: Brinkemo: Ny taktik för att relativisera hederskultur

Här frestas man ju att påminna om att Mona Sahlin blev integrationsminister år 2000 och att hon i december det året – efter mordet på Pela Atroshi, men före mordet på Fadime – tillsammans med jämställdhetsminister Margareta Winberg (S) skrev så här i Dagens Nyheter: ”Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor. [...] Vi får aldrig acceptera talet om ’hedersmord’.”

2004 handplockade Sahlin sedan Masoud Kamali, redan då aggressiv förnekare av hederskulturens existens, som regeringens nye diskrimineringsutredare sedan hon på ett uppseendeväckande sätt desavouerat sin sittande utredning inom samma område.

Den förnekelsens eller relativiseringens feghet var i alla fall ingenting som störde ministern under 2000-talets tidiga år. Med en magisk gest ska det mesta nu suddas ut i efterhand.

Om verkliga förhållanden sveps in i ett overkligt språkbruk kan vi förledas att tro att trollkarlarna uppenbarar sanningen. Men, nej, allt är inte utmaningar. Skeptiker är inte alltid onda. Samhället är inte någon kick off. Det finns goda och dåliga och uteblivna beslut, och det gäller att försöka sortera.

Läs även: Åberg: Ett missnöjt land med en känsla av förlust

Det där är inte alltid enkelt där kommunikatörsprosan får ersätta pregnans och transparens. Kanske skulle vi alla dessutom må bättre om internet inte fanns och vi inte ständigt konfronterades med personer, åsikter och beteenden, som vi kunde ha nonchalerat om de inte spreds i det digitala blodomloppet. Många verkar somna med fradga på läpparna och näven knuten under täcket. Vi lever i upprördhetens och vanföreställningarnas tid.

Vid något tillfälle pratade jag samhällskunskap med en grupp niondeklassare i en större svensk stad. De visste en massa annat om sådant som hände runt omkring dem, men hade dålig koll på hur samhället var uppbyggt och hur beslut fattades. En del trodde att socialförvaltningen och socialdemokratin var samma sak.

Några av dem var säkra på att barnbidraget kom från FN. Någon hade invändningar: det kommer från EU.

En undran väcktes då hos mig; om man inte vet hur saker och ting hänger ihop, hur märker man då när de inte längre gör det?

Faller politiken offer för magiskt tänkande blir sambanden också en smula overkliga. Fram ur trollkarlshatten hoppar de alternativa sanningarna: våldsbrott beror på fattigdom, hedersförtryck på diskriminering, arbetslöshet på rasism. Behovet av förenkling har blivit så stort eftersom en ambitiös analys bara skulle skapa ökad förvirring och fler krav på verkningsfulla åtgärder.

Välfärdsstatens paradox har blivit att dess framgång med tiden försvagat attraktionskraften; de flesta av dagens unga delar dessutom inte de äldres minnen från tider med misär. Välfärdens kollektiva förutsättningar har främjat allt starkare individualism. Det är lättare att streama verkligheten än att engagera sig i den.

Bristen på kreativa och konstruktiva idéer om hur vi vill ha morgondagens samhälle gör att vi nöjer oss med defensiva eller repressiva utsagor om hur vi inte vill ha det.

Det sägs ofta att vi är rädda för det främmande. Förr befann sig detta okända ute i skogen medan det numera ofta kommer resande från annat land. Men med globalisering och digitalisering är det egentligen väldigt lite som framstår som fullkomligt främmande; tvärtom kan vi ta del av det mesta, och om vi inte redan är kartlagda delar vi villigt med oss av oss själva på nätet.

Oron för förändringar i samhället är knuten till de påtagliga, konkreta, icke-magiska försämringarna. Den som skyller andras rädsla på okunskap eller oförstånd sätter sig inte bara på sina höga hästar, utan bortser från att det handlar om förhållanden som de bekymrade faktiskt känner till. I ett Sverige som länge präglats av tillit är det inte det okända som utgör något hot utan i stället det välbekantas sammanbrott. Pratet om det främmande blir lätt ett slags hokuspokus.

Läs även: Brinkemo: Klanvåldets Palestina och rättsstatens legitimitet

Det är som med hederskulturen. Det var mycket i den som vi andra inte förstod från början, men det hindrade oss inte från att ta avstånd från övergreppen och ta ställning för individens autonomi. När vi lärde oss mer om hur det hela hängde ihop, med utövarnas tankemönster, system och främlingsrädsla, insåg vi att politikens magiker inte riktigt var att lita på.