Att det gått förhållandevis bra för många av de tiotusentals unga afghanska män som kom till Sverige 2015 gör inte mottagningen av ensamkommande till en samhällsekonomisk vinstaffär.
Efter sju år i Sverige har åtta av tio ensamkommande från Afghanistan någon form av sysselsättning, enligt en uppmärksammad rapport från Statistiska Centralbyrån, SCB. Det är bra, men av olika skäl inte riktigt den framgångssaga som rödgröna politiker och etablissemangsmedia vill få det till.
År 2015 sökte osannolika 35 000 uppehållstillstånd som ensamkommande barn i Sverige. Av dessa fick totalt 20 000 så småningom stanna: 13 000 som just ensamkommande och ytterligare 7 000 genom gymnasielagen, en speciallag de rödgröna partierna drev igenom i riksdagen för att ge unga män utan asylskäl möjlighet att stanna om de gick gymnasiet och sedan skaffade sig ett jobb.
SCB har i sin rapport tittat närmare på hur det har gått för gruppen som uppgav att de var födda 1999, det i särklass vanligaste angivna födelseåret bland dem som kom 2015. De allra flesta, nio av tio, var pojkar – 87 procent av dem som fick asyl som ensamkommande och 98 procent av dem som fick stanna tack vare gymnasielagen.
Av männen hade omkring 70 procent förra året en inkomst på minst 18 000 kronor i månaden. Hur många som tjänar mer, och i så fall hur mycket mer, framgår inte. Under en tiondel hade ingen arbetsinkomst alls. Övriga tjänade allt mellan 1 krona och 18 000.
En månadslön på 18 000 kronor ligger något under lägstalönerna enligt kollektivavtalen på svensk arbetsmarknad. Det är mer än de 15 600 kronor före skatt som Svenskt Näringsliv anser är gränsen för att kunna räknas som självförsörjande. Det är mindre än de 27 360 kronor som numera minst krävs i lön vid arbetskraftsinvandring.
Ett stort nummer har gjorts av att andelen sysselsatta afghanska män är större än andelen sysselsatta bland jämnåriga svenskfödda unga män. Men att det är så beror på till stor del på att svenska 23-åringar i betydligt större utsträckning går på högskola eller universitet.
Utbildningsnivån bland de unga afghanerna är låg. Bara några få procent har högre utbildning. Det heter i rapporten att drygt hälften har en gymnasieutbildning. Sant är att hälften har påbörjat en gymnasieutbildning, i nio fall av tio ett yrkesprogram. Det visar sig dock att långt ifrån alla har slutfört utbildningen. Medan 79 procent av gruppen födda i Sverige som gått ett yrkesprogram har avslutat sin gymnasieutbildning med en examen, gäller detta bara för 31 procent av de ensamkommande männen. Bland dem som fått uppehållstillstånd tack vare gymnasielagen är det märkligt nog endast 23 procent som avslutat utbildningen med en examen.
Om någon trodde att gymnasielagen innebar ett krav på att faktiskt genomföra en gymnasieutbildning för att få uppehållstillstånd, så var det med andra ord fel. Inte mindre än 12 procent av dem som fått stanna tack vare gymnasielagen har endast förgymnasial utbildning, hur nu det går ihop.
Läs även: Skogkär: Två och en halv miljon invandrare löste inte problemet
Att det gått förhållandevis bra för många ensamkommande är glädjande. Men de som nu vill ta SCB-rapporten till intäkt för att mottagningen av ensamkommande varit en för samhället lönsam affär, ja närmast ett lyckokast, bortser från kostnadssidan. Enligt Migrationsverkets årsredovisningar rör det sig om i runda tal 10,5 miljarder kronor 2015, 30,5 miljarder 2016 och 23 miljarder 2017. Därefter sjönk kostnaderna kraftigt allteftersom antalet ensamkommande asylsökande rasade från 35 000 toppåret 2015 till 2 200 år 2016 och 1 336 år 2017.
Dessa sanslösa summor orsakades inte minst av att politiker och ansvariga myndigheter i det längsta vägrade att införa någon form av medicinska tester för att avgöra om asylsökande som påstod sig vara barn också var barn. När medicinska åldersbedömningar väl infördes i mars 2017 konstaterade Migrationsverket att omkring 80 procent av dem som påstod sig vara barn i själva verket var över 18.
Som visats i en rad forskarrapporter genom åren, är invandringen en ekonomisk belastning för de offentliga finanserna. Värdet av de skattefinansierade förmåner och den samhällsservice invandrare som kollektiv tar i anspråk är avsevärt högre än de skatteintäkter invandrare som kollektiv bidrar med. Så har det varit sedan 1980-talet.
I en rapport för ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, för några år sedan kom nationalekonomen Joakim Ruist fram till att nettokostnaden för en genomsnittlig flykting uppgår till runt 74 000 kronor per år eller någonstans mellan 1 och 4 miljoner kronor under dennes livstid, beroende på hur många år han eller hon är bosatt i Sverige.
Och det lär inte gå att hitta någon invandrargrupp där skillnaden mellan vad de kostat skattebetalarna och vad de själva kommer att kunna bidra med i form av skatteintäkter är så stor som för de ensamkommande. Oavsett hur många av dem som jobbar och oavsett hur mycket de betalar in i skatt.
