Från Bryssel pumpas det ut en aldrig sinande ström av nya lagar och regler. Nu åläggs börsnoterade företag att fylla sina styrelser med en viss kvot av kvinnor. EU fortsätter att fokusera på nya regleringar när unionen borde lägga all kraft på reformer som kan öka tillväxten.
Glada utrop har hörts från EU-högkvarteret i Bryssel på senare tid. Detta är året då glastaket ska krossas. Från i år ska EU:s direktiv om jämnare könsfördelning bland börsnoterade företag inom unionen ha införlivats i de enskilda medlemsländernas lagstiftning.
“Reglerna kommer att frigöra kvinnornas fantastiska potential att driva på tillväxt och innovation”, försäkrar Hadja Lahbib, kommissionär med ansvar för jämlikhet.
Liknande löften om att olika direktiv ska resultera i just tillväxt och innovationer har diverse kommissionärer ställt ut otaliga gånger under unionens existens. Men det enda som numera är riktigt innovativt med EU är förmågan att ständigt hitta nya områden som den mer än 40 000 man starka armén av pappersvändare i Bryssel – byråkrater såväl som politiker – kan reglera.
Arbetet med det nya direktivet inleddes redan 2012. Byråkratins kvarnar mal som bekant långsamt. Men nu börjar allvaret. De berörda företagen har halvannat år på sig att nå upp till kraven från EU-maktens salar. Senast den 30 juni 2026 ska personer av det underrepresenterade könet – läs kvinnor – inneha antingen minst 40 av posterna som icke verkställande styrelseledamöter eller minst 33 procent av alla styrelseposter, även de verkställande. Direktivet berör inte enbart jättarna. Reglerna gäller alla börsnotrade företag med 250 anställda eller fler.
Direktivet innebär även att samtliga medlemsstater måste offentliggöra en förteckning över företag som uppnått målen när det gäller könsfördelning – lite naming and shaming. Och ingen blir väl förvånad över att medlemsstaterna också åläggs att utse ett, eller rent av flera, organ med uppgift att “främja, analysera, övervaka och stödja arbetet för jämn könsfördelning i bolagsstyrelser”. Med andra ord: nya myndigheter, utökad byråkrati, fler pappersvändare. Allt det som blivit EU:s signum. Ropen skalla, jämställdhetsmyndighet åt alla.
För att direktivets efterlevnad ska kunna kontrolleras krävs det självfallet att alla beslut om utnämningar noggrant dokumenteras. Företag som inte lever upp till kraven kan räkna med väl tilltagna böter. Om det anses nödvändigt ska behöriga myndigheter också kunna ogiltigförklara och upphäva utnämningar.
När EU utfärdar lagar som bestämmer hur könsfördelningen i ledningen för privata företag ska se ut och även öppnar för att underkänna enskilda utnämningar, inskränks ägarnas rätt att efter eget huvud och bästa förmåga förfoga över sin egendom. Då fråntas ägarna möjligheten att avgöra vilka personer som är bäst lämpade att fatta beslut om, och bidra till, företagets långsiktiga strategier och utveckling. Detta är ännu ett sätt att överföra makt till politiska församlingar. Men ansvaret för konsekvenserna får ägarna behålla.
I direktivet kommer EU också med ett antal goda råd om vilka egenskaper ägarna ska leta efter när styrelseledamöter och ledande befattningshavare utses: “erfarenhet av arbetsledning eller tillsyn, internationell erfarenhet, kompetens inom flera områden, ledaregenskaper, kommunikationsförmåga, förmåga till nätverkande samt kunskap inom specifika relevanta områden som ekonomi, finansiell tillsyn eller personalförvaltning.”
Frågan är vilka som i första hand idiotförklaras här: de som får råden eller de som ger råden.
Läs även: Skogkär: EU är en fastsittande plastkork
Direktivet är talande för vad den europeiska unionen är på väg att bli, en regleringsbyråkrati som tagit till sin uppgift att kontrollera och ordna samhället inom varje upptänkligt område.
Allt görs i sedvanlig ordning för den goda sakens skull, i detta fall för att uppnå ökad jämställdhet. Men om företag med jämnare könsfördelning i ledningen också är lönsammare borde jämställdheten kunna överlåtas åt marknadskrafterna.
För dagens politiker finns knappat någon tanke mer avlägsen än att lämna sådant som fungerar i fred. För dagens politiker finns ingen tanke mer skrämmande än att det där ute finns delar av samhället som klarar sig utan deras hjälp och insatser. Det är sådana grubblerier som kan få politiker – inte minst EU-parlamentariker – att ligga vakna om natten och sömnlösa vrida sig i allt svettigare lakan.
I höstas presenterade Mario Draghi, före detta chef för Europeiska centralbanken och tidigare premiärminister i Italien, en rapport om framtiden för EU:s konkurrenskraft. Draghis slutsats blev att det krävs radikala grepp för att få fart på EU:s ekonomi.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen ska ha blivit så imponerad att hon satte upp huvudpunkterna i Draghis rapport på kommissionens att-göra-lista för de kommande fem åren. En viss krisinsikt tycks ha infunnit sig.
Men har EU kraft att reformera sig? Förmår EU att bryta denna onda cirkel av allt mer långt- och ingående regleringar som istället för att främja innovation och tillväxt långsamt kväver dem? Svaret på dessa frågor kommer sannolikt att avgöra unionens framtid och på sikt Europas öde.
Läs även: Korn: EU riskerar att förgöra sig själv
