Facebook noscript imageSkogkär: Journalistisk snabbkarriär i Gaza
Skogkär: Journalistisk snabbkarriär i Gaza
Sveriges Radios chef Cilla Benkö litar fullt och faat på radions palestinska medarbetare i Gaza “som vi vet är duktiga och som kan förse oss med de här rösterna som vi annars inte kommer åt.” Foto: Jakob Åkersten Brodén/TT
Sveriges Radios chef Cilla Benkö litar fullt och faat på radions palestinska medarbetare i Gaza “som vi vet är duktiga och som kan förse oss med de här rösterna som vi annars inte kommer åt.” Foto: Jakob Åkersten Brodén/TT

På några veckor gick Baraa Lafi från att vara en helt vanlig svensk-palestiner som fastnat i krigets Gaza till att bli en betrodd och långvarig medarbetare vid Sveriges Radio. I sanning en märklig metamorfos.

Å ena sidan kräver ledningen för Sveriges Radio att Israel släpper in utländska journalister i Gaza, för endast så kan “en oberoende rapportering om kriget” garanteras. Å andra sidan litar samma ledning fullt och fast på de rapporter de får av palestinska journalister i Gaza, medarbetare som beskrivs som radions “öron och ögon på plats”. Det går inte riktigt ihop.

Det finns anledning att starkt ifrågasätta integriteten och opartiskheten hos dessa ögon och öron i Gaza. Särskilt som åtskilliga av public service egna journalister visat sig ha stora svårigheter att förhålla sig neutrala i konflikten. Något det anti-israeliska Gaduppropet visat.

Vid Israels attack mot en sjukhusbyggnad i Gaza i måndags skadades en av SR:s medarbetare, Baraa Lafi, lindrigt. Händelsen fick stor uppmärksamhet. Inte minst i Sveriges Radio.

I P1 Morgon förklarade Sveriges Radios chef Cilla Benkö att alla ska “vara oerhört tacksamma att det finns frilansjournalister på plats som vill jobba med Sveriges Radio, som vi har haft en långvarig relation till, som vi litar på, som vi vet är duktiga och som kan förse oss med de här, ja alltså återigen då, rösterna som vi annars inte kommer åt.”

Så vem är då Baraa Lafi? En sökning på hennes namn på radions hemsida ger 29 träffar. Den första är från januari 2024. Då är hon, hennes mamma och två systrar några av de svenskar som sitter fast i Gaza.

Sedan återkommer hon som ögonvittne inifrån Gaza och beskrivs då bland annat som “Uppsalabo i Gaza” och “svensk-palestinier”. Under våren i år genomgår Baraa Lafi något av en metamorfos. I ett inslag den 10 maj i år kallas hon fortfarande “svenska Baraa Lafi från Uppsala”. Den 19 maj introduceras hon i ett annat inslag som “journalisten Baraa Lafi”. Och så, den 11 juni, är förvandlingen fullbordad. Baraa Lafi presenteras nu som “Ekots medarbetare”. Onekligen en snabb karriär.

Därefter har Lafi bland annat gjort intervjuer för radions räkning med personer som uppger sig ha bevittnat hur israeliska styrkor massakrerat människor på väg för att hämta nödhjälp.

På sitt instagramkonto använder Baraa Lafi återkommande hashtaggen #gazagenocide. Hon anser med andra ord att Israel genomför ett folkmord i Gaza. Ett foto av en liten flicka som äter en bit bröd kommenteras med texten “De för krig mot oss genom att svälta våra barn”. I andra inlägg skriver Lafi att “Israel” – inom citationstecken – förstör allt liv i Gaza. Civila offer beskrivs som “mördade”, som ”martyrer” och så vidare.

Var Lafi har sitt hjärta och sina sympatier råder det ingen som helst tvekan om. Hon identifierar sig helt och fullt med palestinierna. Hon är kort sagt partisk. Och vem kan klandra henne? Men hur ser omdömet ut hos de ansvariga på Sveriges Radio?

Till Fokus säger Ekots utrikeschef Anders Pontara att Baraa Lafi arbetar för radions räkning “sedan något år tillbaka”. Något spår av detta långvariga samarbete syns som sagt inte på Sveriges Radios hemsida. Så sent som 10 maj i år beskrevs hon fortfarande som “svenska Baraa Lafi” av Ekots Mellanösternkorrespondent Samar Hadrous.

Pontaras – och Benkös – beskrivning av Lafi som en konstaterat pålitlig och långvarig medarbetare framstår som en efterhandskonstruktion. När höga chefer på Sveriges Radio på detta sätt försöker föra allmänheten bakom ljuset är det illa.

Läs även: Skogkär: Cecilia Uddén och den avslitna armen

En annan mer uppmärksammad SR-medarbetare i Gaza är Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddéns trogne vapendragare Sami Abu Salem. De båda förärades i våras Stora Journalistpriset för sin rapportering från Gaza. Uddén förklarade att hon var särskilt glad för Abu Salems skull:

“Han har under det här året, under otroligt svåra omständigheter kunnat förse oss med både intervjuer och egna intryck från Gaza som jag tycker har varit ovärderliga.”

En av de “ovärderliga” berättelser Abu Salem och Uddén förmedlat från Gaza handlade om en tioårig pojke som slogs medvetslös av en explosion och begravdes under rasmassor. När pojken sedan vaknade upp och lyckades gräva sig fram fick han syn på en arm. Han tog tag i armen och drog. Armen lossnade och blodet sprutade – hur nu blod kan spruta från en arm som långt tidigare skilts från kroppen. Det hela låter som en skröna.

Den som tar sig en titt på Sami Abu Salems konto på plattformen X ser att han inte direkt förhåller sig distanserat opartisk i konflikten. Alltsedan krigets inledande veckor har han återkommit till hur Israel för krig mot Gazas civilbefolkning, inte mot Hamas. Någon kritik mot Hamas står däremot inte att finna, lika lite där som på Baraa Lafis instagramkonto.

Sveriges Television, SVT, anlitar för sin del en palestinsk frilansfilmare i Gaza, Youssef Ruzzi. I ett inslag (3/6) intervjuar Ruzzi pappan till en 13-årig pojke som vårdas för skottskador i magen efter att – uppges det – ha blivit skjuten av israeliska styrkor. Men pojken ser inte medtagen ut, snarare verkar han märkligt obrydd. Runt de snövita plåstren på magen syns inga svullnader, inga blodutgjutelser. Från det ena plåstret sticker ett dränage fram. Ett dränage är en slang som efter operationen ska leda bort blod och vävnadsvätska ur såret. Men den tunna, genomskinliga plastslangen ser tom ut, ren. Verkligt eller iscensatt? För den som bara har tillgång till filmen är det omöjligt att dra några säkra slutatser. Säkert är dock att det i detta krig förekommer otroliga mängder desinformation.

Sveriges Radio hävdar som bekant att grunden för deras journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Hur det går att förena med att använda personer från ena sidan i en väpnad konflikt för att utföra journalistiska arbetsuppgifter, intervjua, filma, rapportera, är minst sagt oklart. Möjligheten att på distans från Stockholm kontrollera att de uppgifter som förmedlas inifrån Gaza är korrekta borde vara minimala. Om nu public service bryr sig om den saken.

Att detta kunnat pågå ända sedan kriget inleddes för snart två år sedan – utan att egentligen väcka någon som helst debatt – är svårbegripligt. Det borde stå klart för Benkö, Pontara med flera att personer som tydligt visar att de är djupt känslomässigt engagerade för den ena parten i konflikten inte borde rapportera från detta krig.

En tänkbar förklaring till att så ändå sker är förstås att samma djupa känslomässiga engagemang för den palestinska saken genomsyrar hela public service.

Läs även: Skogkär: Sveriges Radio betraktar lyssnarna som idioter

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu