Tre år har gått sedan koranupploppen skakade Sverige under påskhelgen 2022. I Malmö, Örebro, Stockholm, Landskrona, Norrköping och Linköping gick hundratals våldsverkare till attack mot polisen. Stenar haglade, polisbilar stals och stacks i brand. Det våld som riktades mot ordningsmakten var exceptionellt, något polisen till stor del tycks ha varit oförberedd på. Flera hundra poliser skadades och det framstår närmast som ett under att ingen av dem miste livet när de angreps med knytnävsstora stenar från flera håll samtidigt och brandbomber kastades mot både poliser och polisfordon. Upploppen dominerades av unga män, men även äldre, kvinnor och barn deltog med liv och lust i våldet.

Åtminstone för Malmös del är det rättsliga efterspelet nu i stort sett avslutat. Återstår gör en sista tingsrättsdom som ska prövas i hovrätten i början av sommaren.

Totalt har 39 åtalade dömts till sammanlagt 53 års fängelse för upploppen i Malmö enligt en sammanställning från Polisen. 13 av de dömda var ungdomar som fick ungdomspåföljder av olika slag. För de vuxna blev den genomsnittliga strafftiden två år. Med tanke på upploppens omfattning och graden av våldsanvändning kan domarna knappast kallas drakoniska. I Polisens sammanställning nämns inget om utvisningar.

Den vedertagna officiella namnet på dessa våldsamma kravaller – ett namn som självfallet även Polisen använder – är inte koranupploppen utan påskupploppen. Det är inte en slump. Påskupploppen är en benämning som beskriver när upploppen utspelade sig, men som inte säger något om dess motiv. Det är ett ordval som döljer istället för att klargöra. Att inte nämna saker vid sitt rätta eller i alla fall mest passande namn, är i sig att falla undan för våldsutövarna.

Upploppen startade för att den dansk-svenske politikern och provokatören Rasmus Paludan, som gjort sig känd genom att bränna koraner och håna islam, fått tillstånd till flera allmänna sammankomster.

Poliserna angreps för att de gjorde sitt jobb, det vill säga värnade Paludans rättigheter enligt den grundlagsfästa, vidsträckta svenska yttrandefriheten och demonstrationsfriheten. Poliserna angreps för att det i Sverige numera finns en minoritet med omfattande våldskapital som anser att de – inte lagens bokstav och landets domstolar – bestämmer var gränserna går för yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. Poliserna angreps för att det i Sverige numera finns en minoritet som anser att deras tro ska vara fredad från kritik, förlöjligande och hån och som är redo att döda för att visa detta.

Och även om några hundra upploppsmakare, ett litet fåtal av alla som deltog i kravallerna, dömts till fängelsestraff av varierande längd, så är våldsverkarna på väg att uppnå sitt mål. De kanske förlorade slaget men de kom närmare en seger i kriget.

Läs även: Skogkär: Liberalerna lärde i alla fall inget av korankravallerna

Den som bränner en koran eller på något annat sätt väcker muslimska fanatikers vrede, gör det med livet som insats. Även i Sverige. Ett effektivare sätt att tysta kritiker är svårt att tänka sig. Konstnären Lars Vilks tvingades efter flera mordförsök att tillbringa sina sista år i livet i ett slags påtvingad inre landsflykt, omgiven av livvakter från Säpo. Koranbrännaren Salwan Momika sköts till döds i slutet av januari i ett ännu så länge ouppklarat mord.

Så har också kulturutövarnas intresse för att ifrågasätta normer, traditioner, patriarkala strukturer och olika former av maktutövning länge varit i stort sett obefintligt – när det gäller islam.

En förändring som knappast tillkommit om det inte varit för det underliggande hotet om våld, är att hädelselagar är på väg att återinföras. Inte öppet utan i det fördolda och under andra namn men med hädelselagars konsekvenser. Lagen om hets mot folkgrupp tolkas i dag på ett sätt som begränsar vilka uttryck för religionskritik – i praktiken kritik av islam – som är acceptabla. Numera är utgångspunkten i svenska domstolar att den som kritiserar islam förväntas hålla sig på en “saklig och vederhäftig” nivå.

Att skända religiösa skrifter och symboler, att håna sedvänjor och profeter, har länge betraktats som en självklar del av svensk yttrandefrihet. Om kritik av religion fortsättningsvis måste vara saklig och vederhäftig för att hålla sig innanför lagens ramar, är det slut med den saken.

En statlig utredning har tittat närmare på hur mötesfriheten skulle kunna begränsas om polisen bedömer att en allmän sammankomst riskerar att leda till allvarliga hot mot svenskar och svenska intressen. Den konkreta orsaken till att frågan alls hamnat på den politiska dagordningen är det numera ständigt närvarande – emellanåt överhängande – hotet från islamisk terrorism. Ett hot som till stor del är en följd av att Sverige tillåtit koranbränning.

Tre år har gått sedan korankravallerna, men den underliggande konflikten, som i allt väsentligt är en konflikt som rör kultur, tradition och värderingar, kvarstår. Men den part som flyttat fram sina positioner, den part vars problemformulering blivit allt mer accepterad, är stenkastarna. Det som pågått sedan dess är en gradvis kapitulation för mobben.

Läs även: Skogkär: Det finns inget gåtfullt med korankravallerna