Av någon svårbegriplig anledning tror sig Liberalerna vara särskilt lämpade att handha den svenska integrationspolitiken. Så var det under alliansregeringarnas år vid makten 2006–2014, då de ansvariga statsråden hette först Nyamko Sabuni, sedan Erik Ullenhag. Så är det i den nuvarande regeringen, där ansvaret för integrationspolitiken vilar på Johan Pehrson (L).

Spåren förskräcker, vilket inte hindrar att Liberalerna nu lanserar ännu ett förslag som partiet hävdar ska få fart på integrationen: Sverigekursen, en obligatorisk kurs i samhällskunskap för nyanlända. Förslaget lyftes särskilt vid partiets riksmöte den gångna helgen.

“Vi tror att det är helt avgörande för integrationen, för ska människor ha en chans i Sverige, och det vill vi, så måste man förstå hur Sverige fungerar”, som partiordföranden Johan Pehrson beskrev saken.

Så särskilt ny är nu inte tanken. En av punkterna i Tidöavtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna är att utreda förändrade regler för samhällsintroduktion för asylsökande, samhällsorientering för nyanlända och undervisningen i svenska för invandrare, SFI.

Liknande utbildningar finns, som framgår, redan. Men Liberalerna tänker sig en bättre kurs, mer omfattande. Och som sagt obligatorisk.

Helt avgörande, säger Pehrson. Den som möjligen hoppats att svenska politiker skulle ha övergett sin naiva syn på migration och integration får nog tänka om.

Liberalpartisterna är säkert väl bekanta med statsvetarna Ronald Ingleharts och Christian Welzels kulturkarta, den som visar vilka värderingar som dominerar i olika samhällen. Väl bekanta, men vad det verkar oförmögna att dra några rimliga slutsatser utifrån det kartan visar.

Längst ut i kartans övre högra hörn hamnar Sverige. Inte i något annat land är frihetliga och sekulära värderingar så utbredda.

I det motsatta, nedre vänstra hörnet, återfinns de länder varifrån en stor del av de drygt 1,1 miljoner invandrare som beviljats svensk medborgarskap sedan 2000 kommer. Det är länder där frihetliga och sekulära värderingar är minst utbredda – eller mest föraktade.

Kartan visar på kulturella och religiösa avstånd som inte i första taget låter sig överbryggas av en aldrig så väl utformad introduktionskurs till det svenska samhället.

Läs även: Skogkär: Det finns inget gåtfullt med korankravallerna

För den som vill ha handfasta exempel på vilka uttryck dessa värderingsavstånd kan ta sig, erbjuder det senaste avsnittet av Uppdrag Granskning i SVT en nyttig påminnelse.

Uppdrag Gransknings vinkel, att polisen och stenkastarna på något sätt bär ett delat ansvar för de våldsamma upploppen som skakade ett halvdussin svenska städer för omkring ett år sedan, får väl betraktas som lite udda även om den inte överraskar. Programmet har upprört många som uppfattar det som att Uppdrag Granskning tar parti för stenkastarna. Men se det istället som en klargörande lektion om de religiösa och kulturella spänningar som finns i Sverige år 2023.

Att filmklippen från de våldsamma upploppen spelas upp på nytt, att vittnesmål från poliser om nära döden-upplevelser i stenregnet återigen hörs, lär inte väcka sympatier för upploppsmakarna hos andra än de som alltid, i alla sammanhang, står på våldsverkarens sida.

I upploppen deltog gamla som unga, barn, kvinnor och män. Åtskilliga av dem har förmodligen gått någon av de kurser om det svenska samhället som redan i dag erbjuds nyanlända. De har informerats om yttrandefrihet och religionsfrihet, om jämställdhet, om rättigheter såväl som skyldigheter. Förhoppningsvis.

Framför allt utövades våldet av unga män, inte sällan tonåringar, inte sällan uppvuxna här och därmed drillade i den svenska värdegrunden. Men när en provokatör i skepnad av Rasmus Paludan kommer till deras stad, till deras stadsdel, då väger den värdegrunden lätt. Då är det andra, djupare liggande värderingar som tar överhanden. Till exempel att ingen förolämpar islam ostraffat.

Kunskap är inte samma sak som acceptans eller förståelse. Att veta att det är en del av den vidsträckta svenska yttrandefriheten att få bränna en koran är inte samma sak som att acceptera att det sker. En världsbild kan inte informeras bort.

Den främsta lärdomen av Liberalernas Sverigekurs är förmodligen att somliga svenska partier aldrig lär sig.

Läs även: Skogkär: Liberalerna är integrationspolitikens Florence Foster Jenkins