Sju år har gått sedan Sverige erkände Palestina som självständig stat. Och ingenting har hänt.
Två år efter att Margot Wallström (S) avgått som utrikesminister blev hennes efterträdare Ann Linde (S) till sist insläppt i Israel.
Linde, som fick träffa såväl Israels utrikesminister Yair Lapid som president Isaac Herzog, beskriver besöket som “ett stort utrikespolitiskt genombrott”.
På tisdagen drog Linde och hennes entourage vidare till Ramallah på Västbanken. Där väntade möten med palestinske presidenten Mahmoud Abbas, utrikesminister Riyad al-Maliki och premiärminister Mohammad Shtayyeh.
President. Utrikesminister. Premiärminister.
Det låter nästan som representanter för en fungerande stat.
Vilket Sverige sedan erkännandet 2014 också anser att Palestina är.
En alternativ beskrivning kunde annars vara: korrupt, klanbaserad kleptokrati. Fördelen är att den ger en bild av vad det faktiskt handlar om.
Vid månadsskiftet har sju år gått sedan Sverige erkände Palestina som självständig stat.
Enligt regeringen var det för att visa vägen, gå före. Något Sverige numera ser som sin uppgift på snart sagt varje område. Facit: Ingen regering i något enda EU-land har följt det svenska exemplet. Colombia och två karibiska mikrostater, Saint Kitts och Nevis samt Saint Lucia, är de enda som sedan dess erkänt Palestina. Och inget talar för att Sveriges beslut haft någon som helst inverkan där.
Det svenska erkännandet skulle även följas av stärkta insatser för att stödja utvecklingen av demokrati och mänskliga rättigheter i Palestina, hette det. Det skulle ställas tydliga krav:
“Det handlar till exempel om att bekämpa korruption, att respektera medborgerliga och politiska rättigheter samt att öka kvinnors inflytande. Självklart handlar det om ett tydligt avståndstagande från våld”, förkunnade regeringen.
Inte heller där gå det att se att det svenska erkännandet haft någon positiv effekt.
Läs även: Linde i Israel – tog upp tvåstatslösning
Mahmoud Abbas valdes till president i januari 2005. Det har blivi ett stående skämt att på varje årsdag konstatera hur ännu ett år lagts till Abbas från början fyraåriga mandatperiod. Nu är han inne på sextonde året. Men så har Sverige också en lång utrikespolitisk tradition av att ställa sig bakom kleptokrater vars demokratisyn bäst sammanfattas: En man, en röst, en gång.
Med ojämna mellanrum har den palestinske presidenten ställt nya val i utsikt. Senast skedde det i januari i år. Några månader senare blåstes det av.
Nästan 80 procent av palestinierna vill att Abbas ska dra sig tillbaka. Men inget tyder på annat än att han avser att avgå först med döden – likt företrädaren Yassir Arafat.
Inför tisdagens besök på Västbanken lät Ann Linde antyda att hon tänkte tala allvarsord med den palestinska ledningen.
”Ska vi kunna stödja en ekonomisk utveckling fullt ut då kan vi ju inte ha korruption på en sådan nivå som finns i Palestina”, sade utrikesministern till Ekot.
Det krävs nog betydligt mer klarspråk än så om budskapet ska gå fram. Och en vilja att sätta kraft bakom orden.
Om det även tidigare ställts tydliga krav så har de inte hörsammats av den palestinska motparten, som förmodligen räknat ut att det kommer att forsa för fullt ur den svenska biståndskranen oavsett vilket. Korruption är inte direkt något nytt fenomen i de palestinska områdena. Och eftersom denna väl kända korruption inte lett till minskat svenskt bistånd tidigare, varför skulle den göra det nu?
De palestinier som drömmer om ett drägligt liv i något som faktiskt liknar en fungerande statsbildning kan känna sig lika blåsta som de svenska skattebetalare som finansierar miljardrullningen.
