Fotbolls-EM för damer är igång. Och i vanlig ordning klagar spelarna över att de inte får lika hög ersättning som herrlandslaget. Men lika lön för lika arbete – den princip det på diffusa grunder hänvisas till – förutsätter att prestationerna är något så när likvärdiga. Det är de inte. Fråga publiken.
Värdlandet Schweiz mötte Norge när EM i damfotboll inleddes på onsdagen. Det blev förlust med 1–2. Kanske kan det ändå ses som ett fall framåt med tanke på att Schweiz häromveckan fick stryk av Luzerns U15-lag för pojkar. Matchen slutade 1–7.
Det är så det brukar gå när damlandslag möter pojklag. 2017 förlorade USA:s damer, då regerande världsmästare, en träningsmatch mot ett pojklag från FC Dallas. I ett genrep inför OS-turneringen i Rio de Janeiro 2016 mötte de svenska fotbollsdamerna ett blandat pojk- och juniorlag från den brasilianska klubben Botafogo. Det blev förlust med 8–0. Några år tidigare förlorade damlandslaget mot AIK:s Pojkar 17-lag med 3–0.
Att jämföra damfotboll med herrfotboll är som att jämföra äpplen och päron. Det är inte rättvist. Männens fysiska överlägsenhet ger utslag. De biologiska skillnaderna mellan könen går inte att bortse från – även om det numera är populärt att påstå motsatsen.
Ändå kräver landslagsdamerna att bli jämförda med sina manliga kollegor på ett område – det ekonomiska. Elitspelarna, i alla fall de som yttrar sig i debatten, anser att de förtjänar samma ersättning som spelarna i herrlandslaget.
Totalt delar Europeiska fotbollsförbundet, Uefa, ut 470 miljoner kronor till lagen i årets dam-EM. Det är en ökning med 156 procent jämfört med föregående EM, det i England 2022. Varje nation som tagit sig till slutspelet är garanterad 20 miljoner kronor i prispengar. Därutöver blir det ytterligare miljoner beroende på hur långt lagen går i turneringen.
Varje land måste ge 30–40 procent av prispengarna till spelartruppen, har Uefa bestämt. Det betyder att om Sverige skulle vinna turneringen så kommer varje spelare att få nästan en miljon kronor. Och skulle landslaget förlora samtliga sina matcher kan de svenska spelarna ändå trösta sig med drygt en kvarts miljon kronor vardera.
“Det visar ändå att det går åt rätt håll”, kommenterar en av de svenska spelarna, Madelen Janogy.
Inför herr-VM i Qatar förra året krävde 150 spelare från 25 damlandslag att herrar och damer skulle få samma prispengar. “De måste bli jämställda”, sade den svenska målvakten Hedvig Lindahl till SVT.
Och där är den internationella landslagsfotbollen snart. Gianni Infantino, ordförande i det internationella fotbollsförbundet Fifa, har ställt i utsikt att ersättningarna ska vara lika stora i herr-VM 2026 och dam-VM 2027.
Läs även: Skogkär: Inte konstigt att unga män misstror jämställdhet
För fem år sedan anmälde landslagets dåvarande lagkapten Nilla Fisher Svenska fotbollförbundet till Diskrimineringsombudsmannen, DO, för att spelarna i damlandslaget fick lägre ersättningar än spelarna i herrlandslaget. Men eftersom herrarna drar in så mycket mer i publikintäkter och genom reklamavtal och skillnaderna i ersättning speglar detta, så var det inte fråga om diskriminering “i lagens mening”, konstaterade DO.
Intressant nog slog DO samtidigt fast att damerna var “missgynnade” och att principen om “lika lön för lika arbete oberoende av kön inte upprätthålls inom landslagsfotbollen”.
Lika lön för lika arbete förutsätter att det värde som skapas genom arbetet också är lika. Om en kvinna och en man utför samma arbetsuppgifter och kvinnan producerar 10 gånger mer än sin manlige kollega under en dag, hur många skulle då hävda att dessa båda utfört “lika arbete” och förtjänade exakt samma ersättning?
Att påstå att ett herrlag som harvar i gärdsgårdsserien utför samma arbete som regerande svenska mästarna Malmö FF – de spelar trots allt också i 90 minuter – skulle framstå som löjeväckande. Men när det gäller att jämföra dam- och herrlandslagets prestationer är detta den logik som råder.
Många vill hävda att damfotboll har andra kvaliteter som gör den lika bra eller kanske till och med bättre och mer underhållande än herrfotboll. Den fotbollsintresserade delen av befolkningen är helt klart av annan uppfattning. De 14 lagen i damallsvenskan hade säsongen 2024 ett publiksnitt på hemmaplan på 863 personer. Publiksnittet för herrallsvenskan uppgick samma säsong till 10 786 åskådare per match. Sett till publiksiffrorna förtjänar damlagen i så fall mindre än en tiondel i ersättning jämfört med vad herrarna får.
De som säger att det är fel att jämföra herr- och damfotboll har helt rätt. Sett till prestationerna och därmed den fotbollsintresserade allmänhetens betalningsvilja är det orimligt att betala damerna lika mycket som herrarna.
Nu finns det de som har andra och mer spännande teorier och förklaringar. Att publiken hellre tittar på herrarnas elitfotboll än på damernas har inte att göra med spelets kvalitet, enligt Susanna Hedenborg, professor i idrottsvetenskap vid Malmö Universitet. Istället är det “genusordningen” som spökar, det där systemet som skiljer manligt och kvinnligt åt och som gör det manliga till norm.
Att så många fler vill betala så mycket mer för att se herrfotboll på elitnivå beror enligt Hedenborg istället på att “pris, utbud och efterfrågan styrs av våra föreställningar om det manliga och det kvinnliga samt de maktstrukturer som utgår från dessa föreställningar”. Det är helt enkelt åskådarnas fördomar, födda ur “genusordningen”, som får folk att inbilla sig att de tycker att herrfotboll är överlägsen damfotboll.
Kanske är det även förklaringen till varför damlandslag gång på gång förlorar mot pojklag. Kanske vinner pojklagen inte för att de är bättre utan för att de i sitt patriarkala och fördomsfulla övermod inbillar sig att de är bättre. Tron kan försätta berg, heter det som bekant.
Läs även: Tholin: I förlängningen ett hot mot damidrottens fortsatta existens
