SPORTKRÖNIKA. I två tidigare OS-krönikor – om invigningsceremonin respektive första tävlingsveckan – har undertecknad grävt i det identitetspolitiska träsk som allt mer breder ut sig över den tidigare företrädesvis icke-ideologiserade världsidrotten. På modernt akademiskt språk innebär alla samhälleliga yttringar politiska ställningstaganden, något som på sätt och vis är en truism, om än i praktiken en meningslös sådan. Internationell idrott är nämligen inget annat än en uppsättning regler och konventioner om hur tävlingar ska genomföras, vars politiska innehåll i så fall avser rättvisa villkor, objektiva poängsystem och tron på graderade tävlingsresultat.

När denna artikel skrivs är det bara några timmar kvar tills en unik världspremiär äger rum i Tokyo-OS, måndag eftermiddag klockan 12.50 svensk tid, som hittills fått anmärkningsvärt liten uppmärksamhet. Nya Zeelands Laurel Hubbard (född som Gavin Hubbard 1978) kommer nämligen som första biologiskt födda man att OS-tävla i damkategorin. Men detta är ju alldeles fantastiskt!, skulle säkert många – åtminstone enligt egen utsago – modernt upplysta och inkluderande individer utbrista.

Frågan är bara om det är så upplyst och inkluderande att låta en biologisk man, visserligen efter omfattande hormonbehandling, konkurrera med biologiska kvinnor givet den grundläggande presumtionen om rättvisa tävlingsvillkor. På Internationella Olympiska Kommitténs webbsida om Prevention of competition manipulation lyder den övergripande rubriken ”Protecting clean athletes and keeping sport fair are top priorities for the IOC”. Låt oss därför gräva lite djupare i de biologiska skillnaderna mellan kvinnor och män.

Biologiskt kön kontra socialt genus

Är inte bara kön en social konstruktion? Givetvis inte, men här sliras det ofta försåtligt även av dem som köper distinktionen mellan kön (sex) och genus (gender), i så mån att man framhåller socialt konstruerade genusskillnader för att antingen försöka trolla bort biologins fundamentala betydelse för könsskillnader eller åtminstone spela ned deras inverkan. Den utifrån ett sportsligt OS-perspektiv intressanta frågan är dock om uppdelningen mellan damer och herrar de facto grundar sig i kön eller genus.

De som påstår att ovan resonemang är överdrivet stelt och reaktionärt, med hänvisning till dagens till synes allt mer flytande könsskillnader, är emellertid oärliga. Att pojkar tillåts, och inte sällan uppmuntras, att vara prinsessor och flickor prinsar – eller att pojkar luciatågar som tärnor och flickor som pepparkaksgubbar – kan förvisso vara charmigt men är när det kommer till kritan på lek. OS-tävlingar sker däremot på högst, och inte sällan bokstavligen, blodigt allvar.

Biologiskt kön är givetvis ingen perfekt kategorisering. Men det fungerar friktionsfritt i så gott som samtliga praktiska fall. Att uppleva avvikande könstillhörighet är långt mer vanligt än genuin biologisk icke-binaritet, vilket tidigare brukade benämnas hermafroditism men numera mer vanligen intersexualism eller bara DSD (disorder of sex development). Hur många som föds med intersexualism är svårt att säga eftersom variationen är mycket stor och även inkluderar ett spektrum av estetiskt okulära missbildningar. En offentlig utredning från 2007 förklarar vidare:

I Sverige föds varje år ett litet antal barn vars könstillhörighet inte omedelbart kan identifieras till följd av att processen under fosterlivet har blivit störd. De intersexuella tillstånden kan variera mycket, men typiskt är att personen är född med könsorganskarakteristika av båda könen. /…/ Man räknar med att 0,5–1 procent av alla nyfödda barn har någon form av intersexuellt tillstånd. Mörkertalet är emellertid stort och eftersom begreppet intersexualitet inte är klart avgränsat är det svårt att ange en säker siffra. Den angivna prevalensen omfattar även barn där könet med lätthet går att avgöra men där någon – ofta lindrig – form av missbildning av könsorganen föreligger. (SOU 2007:16, s. 40f)

Läs även: Superstöten: Patricia Strenius fyra i OS-tyngdlyftningen

IOK ändrar ironiskt från kön till genus

Från de första Olympiska spelen 1896 i Aten fram till i dag har det ostridigt varit kön som avgjort vem som tävlar i dam- respektive herrkategorin. Det är därför som Laurel Hubbards av IOK sanktionerade deltagande i damernas tyngdlyftning är en världsunik händelse, med potentiella implikationer för mänsklighetens fortsatta sportliga aktivitet i allmänhet – och förstås kvinnors i synnerhet. IOK:s motivering är dels, enligt dess medical and science director Dr Richard Budgett, att ”everyone agrees that trans women are women”; dels de nya reglerna om maximal testosteronnivå, som 2015 ändrades till 10 nmol/l för den närmast gångna 12-månadersperioden.

För att få en uppfattning om vad detta betyder finns en utmärkt redogörelse i en Guardian-artikel från 2019, vilken klargör att ”women’s testosterone levels tend to range between 0.12 and 1.79 nmol/l, while men’s are typically between 7.7 to 29.4 nmol/l”. Mer spektakulärt än att män uppenbarligen på naturlig grund kan uppfylla den nya testosterongränsen är följande IOK-resonemang:

The Guardian understands some scientists on the IOC panel have argued that reducing the permitted testosterone levels to 5 nmol/l – below most males – would provide a reasonable compromise between inclusion and fairness, ensuring that trans women could still compete in the women’s category while taking away most of the advantages of undergoing male puberty.

Ett omdiskuterat bevis på bristerna i att endast basera dam- kontra herrkateoriseringen på aktuell testosteronnivå är den dubbelt regerande olympiska mästarinnan på 800 meter, Sydafrikas Caster Semenya. Semenya är nämligen född med intersexualism i form av 46 XY-kromosomer och förhöjda testosteronnivåer, varför hon redan efter sitt VM-guld 2009 genomgick kvinnlig könsverifiering.

På grund av en dom från 2018 får Semenya emellertid inte chansen att försvara sina 800-metersguld, med mindre än att hon genomgår hormonbehandling eller kirurgi – en ny regel som märkligt nog gäller just grenarna 400 meter upp till en engelsk mil (1 609 meter), tillika det spann inom vilket Semenya är konkurrenskraftig. En nylig artikel från The Associated Press (AP 3/7) belyser den märkligt ironiska dubbelmoralen:

The rules demand that Semenya lower her testosterone levels artificially — by either taking birth control pills daily, having hormone-blocking injections or undergoing surgery — to be allowed to run in races from 400 meters to one mile. Semenya has simply refused to do that, pointing out the irony that in a sport where doping is such a scourge, authorities want her to take drugs to be eligible to run at the Olympics.

Läs även: Sjöström: En av mina största prestationer

10 procent bestående manlig fördel

I september 2013 sände SVT:s Vetenskapens Värld dokumentären ”Därför är kvinnor kortare än män”. Den förment vetenskapliga slutsats som fördes fram kan sammanfattas i följande stycke:

Enligt flera antropologer skulle det kunna vara årtusenden av särbehandling som ligger bakom storleksskillnaden mellan män och kvinnor. Det skulle också kunna innebära att det på sikt finns förutsättningar för kvinnor att växa ikapp, och kanske till och med bli längre än männen.

Liknande idéer om att kvinnor inte bara är på väg i kapp män utan till och med passera dem, har frekvent förekommit i den diskursiva debatten sedan årtionden. En artikel av Constance Holden i Science (2004, vol 305, nr 5684) anger det uppseendeväckande undersökningsresultatet att ”In 1996, a poll by U.S. News and World Report reported that two-thirds of Americans believed that ‘the day is coming when top female athletes will beat top males’.”

Så länge vi emellertid upprätthåller tron på att den universellt vetenskapliga forskningen trumfar den gällande ideologiska värdegrunden, kan ovan villfarelser enkelt avföras. I juni 2010 publicerade ett franskt forskarlag (noterbart bestående av sju kvinnor och fyra män) artikeln ”Women and men in sport performance: The gender gap has not evolved since 1983” i Journal of Sports Science and Medicine (JSSM 2010, vol 9, nr 2).

Artikelns omfattande datamaterial utgörs av satta rekordnivåer inom 82 idrottsliga grenar under perioden 1896–2008, med en uppdelning mellan de tre övergripande kategorierna friidrott, simning och cykling/skridskolöpning/tyngdlyftning. Dess slutsatser kan sammanfattas såsom följer:

A stabilization of the gender gap in world records is observed after 1983, at a mean difference of 10.0% ± 2.94 between men and women for all events. /…/ These results suggest that women will not run, jump, swim or ride as fast as men.

Följaktligen föreligger en sedan tidigt 80-tal bestående fördel om 10 procent som ett genomsnitt över samtliga 82 sportgrenar, vilken springer ur att vara född i det biologiska könet man. För att förhållandevis enkelt illustrera detta har undertecknad sammanställt nedan matris över gällande OS-rekord fram till innevarande Olympiska spel. I enlighet med JSSM-artikeln har den procentuella könsskillnaden framräknats med formeln {(damrekord – herrekord) ÷ (damrekord + herrekord)/2} för kronometriska grenar (mätta i sekunder) respektive {(herrekord – damrekord) ÷ (herrekord + damrekord)/2} för icke-kronometriska grenar (mätta i meter).

Något som matrisen åskådliggör är ett ytterst intressant och närmast undangömt faktum: medan damernas gällande OS-rekord i genomsnitt härstammar från år 2000 är herrarnas från 2006 – en åldersdiskrepens på 5,4 år. En möjlig tolkning av detta är att män, som i gemen tenderar att vara mer konkurrensinriktade än kvinnor, hårdare driver på den successiva framflyttningen av rekorden.

En annan möjlig tolkning, som är parallellt förenlig med den föregående, är att doping har större effekt på kvinnliga idrottare – något som stöds av de extrema effekter som den statsstyrda dopingen hade i det kommunistiska östblocket på damrekorden under 1970- och 80-talen:

Soviet Union has a slope twice as high as the USA’s for women’s world records during the 1970s and the 1980s. /…/ The percentage of women’s world records obtained by GDR athletes is about 33.1% between 1970 and 1989 and 30.7% for the Soviet Union, compared to 11.2% for the United States of America and 3.2% for West Germany.

Läs även: Ståhl och Pettersson bröt mot coronareglerna: ”Olyckligt”

IOK-sanktionerad könsdoping och kvinnodiskriminering

Den senare tolkningen är i sig något av en truism eftersom doping i sin renaste form handlar om att tillföra det manliga könshormonet testosteron i syfte att öka prestationsförmågan – med andra ord användande av så kallade anabola androgena steroider (AAS). Naturligtvis har detta en större effekt på kvinnor som i genomsnitt har blott 1/13 så mycket naturligt testosteron i kroppen som män. 1177 Vårdguiden informerar pedagogiskt:

AAS fungerar på två sätt. De är anabola vilket betyder att de bygger upp muskler och andra vävnader i kroppen. De är androgena vilket betyder att de ger manlig könsmognad och sänker den kroppsegna produktionen av testosteron i testiklarna. AAS används av personer som vill kunna träna mer intensivt och för att nå snabba resultat. Det kallas dopning.

Vad händer då om någon genomgår ett könsbyte – eller könskorrigering med för tillfället förhärskande eufemistisk nomenklatur? Jo, enligt den skånska samarbetsplattformen Vetenskap & hälsa, helt sonika livslång hormonbehandling:

Vid behandling från man till kvinna ger man kvinnligt könshormon, ibland i kombination med läkemedel som hämmar testosteronproduktionen. /…/ Vid behandling från kvinna till man ges det manliga könshormonet testosteron.

Testosteron är uppenbarligen en dopingklassad anabol steroid, men vad gäller då för det kvinnliga könshormonet östrogen? Enligt Läkemedelsverkets Läkemedelsboken finns det östrogenlika preparat som anses ha anabol effekt (däribland tibolon och zeranol). Det framgår inte vilka hormoner som Hubbard tar i dagsläget eller har tagit tidigare, utöver att hormonbehandlingen påbörjades 2012 vid 35 års ålder och därmed pågått i åtminstone nio års tid.

Även om Hubbard inte nödvändigtvis uppfyller kriterierna för kemisk doping är det svårt att komma runt det faktum att vederbörande är en biologisk man, med alla de sportsliga fördelar som det medför – inkluderande det mesta från syresättningsförmåga till muskelmassa och hjärtstorlek. Denna så att säga könsbiologiska doping försvinner knappast med temporärt och artificiellt reducerade testosteronnivåer.

Om en kvinna önskar ändra sitt kön behöver hon tillföra just testosteron, alltså anabola steroider. Även om det var i ett annat syfte – enligt egen uppgift att bota sönderbrända läppar – var det precis detta som Therese Johaug gjorde 2016, vilket resulterade i 18 månaders avstängning och ett missat vinter-OS i Pyeongchang 2018.

Med sedan decennier tillbaka gällande regler för doping blir konsekvensen av detta att en kvinna inte kan genustransformeras till man och sedan delta i OS, medan det omvända numera är fullt tillåtet för en man. Vad vissa skulle kalla ironi är att i jämställdhetens era har således endast biologiska män möjligheten att som transpersoner tävla i OS; andra skulle kalla det en av IOK sanktionerad cocktail av transsexuell könsdoping och kvinnodiskriminering.

Profetia: första transsexuella OS-medaljen

Utifrån dagens världsunika premiär är den skavande frågan hur stor könsskillnaden är mellan kvinnor och män inom just tyngdlyftning. Det gällande OS-rekordet ligger det på 306 kg i den högsta damklassen +87 kg, inom vilken Hubbard tävlar. För herrar är motsvarande rekord 402 kg i 96 kg-klassen (31 procent högre), 419 kg i 109 kg-klassen (37 procent högre) och 449 kg i +109 kg-klassen (47 procent högre). Denna jämförelse påvisar I storleksordningen samma skillnad som JSSM-artikeln: ”The gender gap in weight lifting world records is at 36.8% (± 6.2) since women officially started competing in 1998.”

Vid 43 års ålder är Laurel Hubbard förutom första transperson att delta i OS dessutom den äldsta att kvalificera sig som tyngdlyftare. Även om Hubbard inte ligger bättre än på sjunde plats enligt International Weightlifting Federations (IWF) ranking, som leds av den mindre än hälften så gamla kinesiskan Wenwen Li, önskar undertecknad presentera en profetia: Hubbards tillåtna OS-deltagande underskattar könsbiologins obevekliga förutsättningar och resulterar, åldern till trots, därmed i den första transsexuella OS-medaljen.

Eftersom detta i förlängningen innebär att damidrottens fortsatta existens på elitnivå är direkt hotad av biologiska män, vore det särskilt intressant att få veta vad de identitetspolitiska feministerna har att säga om saken …

Läs även: Pontus Tholin om första OS-veckan: Wokeismen fortsätter skörda unga offer