Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation. Så lyder regeringens mål för högskola och forskning.

I denna kunskapsnation har sedan 2014 över 60 000 elever i årskurs nio fått underkänt i läsförståelse i de nationella proven. I denna kunskapsnation går en fjärdedel av eleverna ut högstadiet utan att kunna läsa och skriva ordentligt.

I denna kunskapsnation lämnar nästan var tredje elev gymnasiet utan examen. Enligt en språkforskare som studerat orsakerna är förklaringen ofta läs- och skrivsvårigheter.

I denna kunskapsnation klarar eller orkar studenter på universitet och högskolor inte att läsa kurslitteraturen. Att ta sig igenom 150 sidor text i veckan blir för en del övermäktigt. Och då handlar det om utbildningar de själva valt, förhoppningsvis av intresse. Då handlar det om utbildningar där det för att komma in krävs höga, emellanåt högsta möjliga, meritpoäng från gymnasiet.

När universitetslärare vid Lunds universitet undersökte skrivförmågan hos förstaårsstudenter drog de slutsatsen av de granskade texterna att en femtedel skrev så illa att “de inte rimligen kan tas om hand inom ramen för utbildningarna”.

I kunskapsnationen Sverige fortplantar sig skolans misslyckande som ringar på vattnet från grundskola till universitet. Helt naturligt. Den grund när det gäller god läs- och skrivförmåga som inte läggs i tidig ålder kommer i många fall aldrig att läggas.

Som så ofta står en elefant mitt i rummet – i det här fallet klassrummet – och pockar på uppmärksamhet. Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren pekar på att andelen svaga läsare bland elever med svensk bakgrund – minst en förälder född i Sverige – är låg jämfört med motsvarande grupp i andra länder, 17 procent. Faktiskt bland de allra lägsta av de 35 länder som ingår i PISA-undersökningen från 2022, och i nivå med Sydkorea och Schweiz. Däremot är drygt 46 procent av eleverna med utländsk bakgrund svaga läsare.

Men dagens situation kan inte förklaras enbart med hänvisning till decennier av massiv invandring.

Läs även: Wyndhamn: När lärare låter bli att rätta fel lämnas eleverna i sticket

Fisken ruttnar från huvudet och odören från en kunskapsnation i begynnande nedbrytning kan spåras till akademin, till byråkratin – och givetvis – till den trendkänsliga politiken. Där finns det alltid efterfrågan på idéer som kan bli insatsvaror i nya, föregivet banbrytande reformer.

Så kallad kritisk och frigörande pedagogik har spridit sig under vänsteraktivisters långa marsch genom de akademiska korridorerna med förödande resultat.

Diverse kringresande charlataner – som förespråkare av så kallad lågaffektivt bemötande – har upphöjts till sanningssägare och experter.

För den som framlever sina dagar i den tunna luften uppe vid det akademiska elfenbenstornets krön, är en skolpolitik med fokus på något så jordnära som kunskaper och disciplin av ondo.

Då kan det låta så här:

Det är genom att skapa “känslomässigt starka lärhändelser” som elever blir motiverade och tar till sig kunskap. Och som mest motiverade blir elever när de “får tillämpa sina kunskaper och förmågor i praktiken så att värde skapas för någon annan än dem själva”. Elever ska – tillsammans – göra sådant som “känns viktigt på riktigt”. I annat fall leder undervisningen till “en systematisk diskriminering av just de elever som är särskilt beroende av motivation för att uppnå goda studieresultat”. Och vad värre är – om skolan inte lyckas skapa motivation hos eleverna kommer många unga att istället söka sig till kriminella gäng för att där finna den mening de inte hittar i skolan.

Eleverna har numera inget eget ansvar. Om de inte lär sig så beror det på att skolan – lärarna – misslyckats med att motivera dem, misslyckats med att göra undervisningen tillräckligt lustfylld, tillräckligt känslomässigt engagerande.

Detta är även rådande synsätt inom skolbyråkratin. När en gymnasielärare i Göteborg dristade sig till att lägga en del av ansvaret för dåliga studieresultat på eleverna själva, näpstes han av en avdelningschef på Skolinspektionen. Ett sådant synsätt står i strid med skollagen och leder inte till förbättrade resultat i svensk skola, slog avdelningschefen myndigt fast:

“Om elever kommer till skolan utan intresse för sina studier är det skolans och lärarnas uppgift att stärka elevernas vilja och motivation att lära.”

Där fick det lärarhjonet så han teg.

Utbildning kan inte alltid vara lustfylld, kan inte alltid vara ett spännande äventyr. Ofta måste den snarare vara motsatsen. Det enda sättet att bli bra på att läsa, är att läsa och åter läsa. Samma sak med att skriva och räkna. Eller att lära sig spela ett instrument. Eller att bli en bra tennisspelare. Nöta och nöta in. Endast övning ger färdighet, för vissa krävs det mer, för andra mindre. Belöningen och tillfredsställelsen kommer när arbetet ger resultat.

Att lära sig är för de allra flesta något som kräver ansträngning. Det är tidsödande och emellanåt väldigt tråkigt. Ingen pop-pedagogik i världen kan ändra på den saken. Att inte förklara detta för eleverna, att inte ställa krav på dem – från tidig ålder – är att göra dem en otjänst. Det är att svika dem.

Och om politikerna menar allvar med att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation bör de börja med att driva ut de pedagogiska månglarna ur templet och köra de akademiska posörerna på skolporten.

Läs även: Skogkär: Skolan kan inte kompensera för en havererad migration