Florence Foster Jenkins var en amerikansk, ytterst förmögen societetsdam som älskade opera. Hon älskade också att sjunga. Dessvärre saknade hon tillstymmelse till sångröst. Att säga att hon sjöng hellre än bra täcker inte riktigt in hur illa det lät.

Liberalerna är för svensk integrationspolitik vad Florence Foster Jenkins var för operakonsten i New York under 1900-talets första hälft.

Liknelsen kan tyckas både långsökt och elak, det medges, men lika övertygad som Florence Foster Jenkins var om sin förmåga till skönsång, lika övertygade verkar liberalpartister vara om att de har politiken som kommer att lösa Sveriges integrationsproblem.

Liberalerna har lämnat januariavtalet, kapat banden till det rödgröna blocket och återvänt till borgerlighetens famn. Partiet vill se en regering ledd av Ulf Kristersson (M), där L har ansvaret för skola och integration, enligt partiledaren Nyamko Sabuni.

Att ingå i en högerregering är dock något som halva partiet – nästan – motsätter sig. Åtminstone så länge en sådan regering är beroende av Sverigedemokraternas stöd. Att tidigare partiledaren Bengt Westerberg nyligen gick ut offentligt och förkunnade att han inte tänker rösta på Liberalerna i nästa riksdagsval säger en del om stämningarna i partiet.

I en debattartikel på tisdagen ställde LUF moderpartiet mot väggen: Dra upp feta, röda linjer gentemot SD eller gå till val utan ungdomsförbundets hjälp.

Att ett parti som är så splittrat och fyllt av interna motsättningar att det är på god väg att åka ur riksdagen samtidigt ser sig som experter på integration, kan tyckas märkligt.

Men Liberalerna känner sig kallade. Utan tvekan.

Partiets mål nu är att Sverige inte ska ha några utsatta områden år 2030 – alltså endast åtta år efter att en borgerlig regering eventuellt tillträtt.

“Vi menar allvar”, försäkrade partiledaren Nyamko Sabuni och Fredrik Malm, partiets migrationspolitiske talesperson, i Expressen tidigare i år, och utlovade “tuffa och uthålliga insatser som närmast kan liknas vid en Marshallplan för förorten”.

Ställda inför sådana stolta proklamationer kan det vara på sin plats att backa bandet.

Läs även: Alla svenska regioner misslyckas med integrationen

Under alliansregeringarna 2006 till 2014 var det liberaler som hade ansvar för integrationsfrågorna i Fredrik Reinfeldts (M) ministär. Den första mandatperioden Nyamko Sabuni. Efter valet 2010 tog hennes partikollega Erik Ullenhag över.

Inte ens med bästa vilja går det att säga att Sabuni och Ullenhag fick integrationen att gå bra.

Åren 2004 till 2008 tog Folkpartiet, som Liberalerna hette på den tiden, fram fyra rapporter kallade Utanförskapets karta.

Avsikten med rapporterna var att visa hur utanförskapet utvecklades genom att räkna antalet svenska bostadsområden som kännetecknades av kombinationen låg förvärvsfrekvens och svaga skolresultat.

Kartläggningarna visade att antalet utanförskapsområden ökat från tre år 1990 till 156 år 2006.

Intresset för att följa utanförskapets utveckling upphörde inte oväntat när Folkpartiet tog plats i regeringen.

Men valåret 2014 presenterade Stiftelsen Den Nya Välfärden en uppföljning av Utanförskapets karta, gjord med samma metodik som Folkpartiet använt. Den visade att antalet utanförskapsområden fortsatt att öka. 156 områden 2006 hade blivit 186 områden 2012, efter sex år av alliansregering och av liberalt ansvar för integrationspolitiken.

Sedan 2006 har drygt 1,6 miljoner personer beviljats uppehållstillstånd i Sverige, varav 350 000 som bedömts vara flyktingar eller skyddsbehövande.

Hur integrationen skulle kunna förbättras och utanförskapet minskas med ett sådant inflöde av människor är svårt att se.

Läs även: Liberalerna skulle göra mer skada ovanför spärren

Polisen talar inte om utanförskapsområden utan om “utsatta områden”, eller getton, som man säger i Danmark, där klarspråk ännu inte helt gett vika för förskönande omskrivningar. Enligt Polisens senaste rapport, från 2019, finns det ett 60-tal utsatta områden i Sverige, varav ett 20-tal “särskilt utsatta områden”, där det är riktigt illa ställt.

Ett särskilt utsatt område kännetecknas av följande: “en allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen. Det kan även förekomma systematiska hot och våldshandlingar mot vittnen, målsägare och anmälare i området. Situationen i området innebär att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag.”

Tre decennier av integrationshaveri som bland annat lett till att kriminella strukturer – kalla det gäng, nätverk eller klaner – kunnat etablera sig i alla större städer och en hel del mindre, ska Liberalerna vända på två mandatperioder.

Det är ett löfte som skorrar falskare än någon aria framförd av Florence Foster Jenkins.