Till sist snubblade statsminister Stefan Löfven (S) på dörrmattan, alltså Vänsterpartiet.

Som det kan bli.

Men det är trots allt en olycka som varit väntad ända sedan den rödgröna regeringen med Centerns och Liberalernas benägna bistånd kunde tillträda i januari 2019 efter många om, men och talmansrundor.

Det märkliga är dock inte att regeringsunderlaget till sist sprack utan att det trots de inbyggda spänningarna höll så länge.

Till sist hann verkligheten dock ifatt Stefan Löfven.

Den hann också ikapp Centern och dess partiledare Annie Lööf.

Januariavtalet skulle enligt Lööf leda till en liberal skördetid. Här skulle det reformeras på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, ja, på alla möjliga områden skulle det liberaliseras och avregleras på ett sätt som inte ens varit möjligt under de åtta år Alliansen styrde landet med Fredrik Reinfeldt (M) som statsminister.

“Vi har drivit fram en liberal reformpolitik som vi inte sett under de senaste två mandatperioderna”, försäkrade Lööf.

Så kunde Centerns avhopp till det rödgröna lägret motiveras.

Orsaken kan till stor del sökas hos de “ytterkantspartier” – Lööfs benämning – som i och med januariavtalet skulle “krokas av” – för att återigen tala lööfska.

“Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”, som det heter i upptakten till januariavtalet, även känt som 73-punktsprogrammet.

Att Sverigedemokraterna skulle stängas ute från allt inflytande var så självklart att det inte ens behövde fästas på papper.

Men aj, vad C och L bedrog sig.

V och SD krokades inte av. Snarare hakade de sig fast.

Att försöka totalt negligera två partier som tillsammans sitter på nästan en fjärdedel av samtliga riksdagsmandat visade sig så klart vara omöjligt. Särskilt som ett av dessa partier, V, var en del av det regeringsunderlag utan vilket Löfven aldrig kunnat tillträda.

Det rådde då, när avtalet presenterades, ingen brist på röster som varnade för att L och C skulle bli blåsta på den liberala konfekten, eller i alla fall stora delar av den.

Att tvinga Socialdemokraterna att genomföra reformer som går emot varje fiber i arbetarrörelsen skulle inte bli lätt. Vilket också visade sig med tiden.

Att avskaffa värnskatten – en av Liberalernas viktiga punkter i avtalet – gick i och för sig snabbt och geschwinnt. Men sedan var det trögare. Och lejonparten av de stora liberala reformer som utgjorde Centerns hjärtefrågor var mer komplicerade och låg längre fram i den gemensamma planeringen, i mitten eller mot slutet av mandatperioden.

Enligt januariavtalet skulle Arbetsförmedlingen “reformeras i grunden” och “fristående aktörer” ta över hela förmedlingsverksamheten enligt lov, lagen om valfrihetssystem.

Men strax före jul 2020 hotade riksdagens samlade opposition – samma opposition som nu fällde Löfven – att rikta misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S), såvida de planer som då låg på bordet inte drogs tillbaka. Så blev det. Oppositionen blidkades med ett löfte om att reformeringen av Arbetsförmedlingen inte skulle baseras på lov och verkställandet sköts dessutom på framtiden ett år. Från början var det tänkt att reformeringen skulle vara fullt genomförd under 2021.

Nästa bakslag för Centern kom efter årsskiftet 2020. Ingångsavdraget, slopad arbetsgivaravgift för enklare jobb, skulle göra det billigare för företag att anställa unga, nyanlända invandrare och långtidsarbetslösa. Den reformen åkte all världens väg efter att M, KD och V – tack vare stöd av SD – fått majoritet i riksdagen för sin extra ändringsbudget.

Så var det då arbetsrätten, där ett förslag presenterades av regeringen för ett par veckor sedan. Förslaget innebär att lagen om anställningsskydd (las) ändras så att tre anställda får undantas från turordningsreglerna vid uppsägningar, oavsett företagets storlek. I dag får två anställda undantas i företag med högst tio anställda. Vidare förtydligas lagtexten vad gäller uppsägning och anställningsformen allmän visstidsanställning ersätts med särskild visstidsanställning.

Att få igenom en förändring av las är alltid en politisk prestation, men om reformerna verkligen ska betraktas som genomgripande, kan diskuteras.

Och där står Centern i dag. Ett parti vars företrädare är tvingade att försöka hålla någorlunda god min i ett elakt politiskt spel där de gång efter annan blivit helt eller delvis utmanövrerade.

Nu går ytterligare en av partiets centrala, liberala reformer – friare hyressättning – en ytterst oviss framtid till mötes.

Så kan det gå när moralisk renhet – att inte beblanda sig med vissa riksdagspartier – är viktigare än politikens innehåll.

För högst sannolikt hade Lööf och C haft bättre förhandlingsläge och framför allt betydligt mer lyhörda och lojala partners i en ny alliansregering. Även om denna regering vilat på stöd från de i Lööfs ögon så föraktliga Sverigedemokraterna.

Även ett samarbete på den kanten hade krävt kompromisser av C. Partiet hade med stor sannolikhet fått överge sin orealistiska hållning i invandringsfrågor. Men för ett parti som säger sig stå för ordning och reda i migrationspolitiken; som säger sig sky ytterligheter och söker lösningar i den breda mitten, borde det vara en överkomlig uppoffring.

Läs även: Annie Lööf vann helt fel krig