Om allt vore som förr skulle Annie Lööf firas som en kung för det slag hon tillfogat Stefan Löfven. Men allt är inte som förr.
Annie Lööf har tillfogat socialdemokratin ett historiskt förödmjukande slag. Ingen kan säga något annat.
Det finns inte många jämförelser. Ända sedan lagen om anställningsskydd först instiftades 1974 har den varit en stridsfråga för borgerliga partier. Generationer av opinionsbildare, näringslivsrepresentanter och borgerliga politiker har stångat sig blodiga för att luckra upp den stelbenta lagen. I decennier har socialdemokratin stått emot.
Annie Lööf satte sin egen ära och Centerpartiets hela identitet på spel. Och lyckades.
Förändringarna i las som Centerpartiet tvingat fram är betydande. Alla arbetsgivare får rätt att göra tre undantag från turordningsreglerna. Reglerna för uppsägning förenklas. Samtidigt får arbetare rätt till stöd för omskolning. Och vägen till fast anställning blir kortare när allmän visstidsanställning skrotas.
Centerpartiet tror på ”tusentals” nya jobb när flexibiliteten på arbetsmarknaden ökar.
Det är en bedrift, även om priset för uppgörelsen blev att skattebetalarna får lägga 11 miljarder kronor extra om året för att bekosta omskolningsinsatserna.
Och om allt vore som förr skulle Annie Lööf firas som en kung. Med en vågad manöver har hon tågat över stora Bält och tvingat dansken på knä.
Problemet är bara att vi inte har varit i krig mot Danmark på många år. Annie Lööf har vunnit ett fältslag i ett krig där alla soldaterna redan har gått hem.
Hade Centerns triumf kommit för femton år sedan hade det varit annorlunda. På den tiden var arbetslinjen politikens avgörande skiljelinje. Men under det senaste decenniet har Sveriges problem helt ändrat karaktär. Las är inte riktigt top of mind.
Läs också: Välkommen till det etniska klassamhället
På ett decennium har befolkningen ökat med ungefär en miljon människor. En avsevärd del av dem står så långt ifrån arbetsmarknaden att las är irrelevant.
Arbetslösheten i Sverige är helt präglad av invandringen. 44 procent av de öppet arbetslösa är i dag utomeuropeiskt födda. Medan arbetslösheten bland inrikesfödda är 5 procent, är den bland personer födda i Asien och Afrika cirka 30 procent. En rapport från Riksdagens utredningstjänst visar att 675 000 utrikesfödda personer inte är självförsörjande.
Anledningen till att dessa går utan jobb i Sverige är inte att las har gjort arbetsmarknaden för rigid. Problemet är nästan alltid brist på humankapital – huvudsakligen i form av grundläggande utbildning och kunskaper i svenska språket. Sedan lång tid subventionerar därför staten anställningar för huvudsakligen invandrare. Somliga av anställningarna har över 100 procents subventionsgrad. Arbetsgivare får alltså betalt för att ta emot den invandrade arbetskraften. Ändå sker det inte i tillräcklig omfattning.
Förändringar i las minskar visserligen arbetsgivarens risk vid anställning. Men betyder detta mer än 100 procents ersättning av lönekostnaden?
”Tusentals” jobb vore förvisso välkommet. Centerpartiet förtjänar en eloge för insatsen. Men den som undrar varför den politiska högern inte gör vågen för Annie Lööf beror det på detta. Hon vann helt fel krig.
