Istället för att lägga ner den ideologiproducerande Jämställdhetsmyndigheten tillsätter regeringen en ny chef och fördubblar anslaget.
Regeringen har utsett en ny generaldirektör för Jämställdhetsmyndigheten, Jämy. Efter Lena kommer Lise – Lena Ag efterträds av Lise Tamm, som i likhet med jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) har en bakgrund som åklagare.
Lise Tamm är högt meriterad och av allt att döma en ytterst kompetent person. Men hade det inte varit mer passande att av just jämställdhetsskäl utse en man till chef?
Enligt myndighetens eget mellan-tumme-och-pekfingermått kan en fördelning 60–40 mellan könen till nöds betraktas som jämställt. Det är Jämställdhetsmyndigheten inte i närheten av att leva upp till för egen del.
Jämy framstår närmast som ett matriarkat. Gott och väl 80 procent av de anställda är kvinnor. Sex av åtta medlemmar i Jämys vetenskapliga råd är kvinnor. Fyra av sex medlemmar i myndighetens styrgrupp är kvinnor. Det är dock inget som problematiseras eller som det reflekteras över, i alla fall inte i myndighetens senaste årsredovisning varifrån uppgifterna är hämtade.
Denna obalans borde vara något för den nya chefen att bita i. Kanske råder en atmosfär av toxisk femininitet på Jämy som gör att män inte känner sig välkomna, vem vet.
En annan fråga som infinner sig är varför regeringen inte helt enkelt lägger ner myndigheten. Det vore trots allt det mest naturliga för en liberalkonservativ regering. Om antalet myndigheter ska minskas – onekligen önskvärt – borde det vara självklart att börja med ideologiproducerande folkuppfostringsanstalter som Jämy. Men icke. Inte ens en högerregering vill och vågar hålla i den yxan.
Faktum är dock att tre av partierna i Tidösamarbetet redan beslutat att lägga ner myndigheten en gång. Det var hösten 2018, samma år Jämy invigdes. Då röstade en majoritet i riksdagens arbetsmarknadsutskott bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna igenom ett budgetförslag som innebar att Jämys finansiering skulle dras in från 2020.
Sedan räddades myndigheten av gong-gongen, det vill säga Januariavtalet 2019 mellan S, MP, C och L.
Men det var då. De som hoppats att Tidöpartierna nu skulle genomföra det som den gången stoppades i sista stund blev inte bönhörda. I budgeten för 2025 ökar regeringen tvärtom anslaget till Jämy med 72 miljoner kronor till totalt drygt 166 miljoner kronor genom att föra över andra anslag inom jämställdhetsområdet till myndigheten. På så sätt stärker Jämy sin ställning. Tacka Liberalerna för det.
Läs även: Skogkär: Inte konstigt att unga män misstror jämställdhet
Målet för den svenska jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma möjligheter och villkor på alla områden.
I praktiken verkar dock ojämställdhet främst vara ett problem i de fall det är kvinnor som framstår eller kan framställas som drabbade.
Att flickor i grundskolan har i genomsnitt 10 procent högre betyg än pojkar är inget som får Jämy att resonera i termer av diskriminering eller att det måste finnas matriarkala struktuer och brister i dagens undervisning som leder till att pojkar missgynnas. Nej, det handlar istället om att flickor kort och gott får högre betyg för att de “presterar bättre”, vilket blir ett cirkelresonemang.
Samtidigt konstaterar Jämy att stressen ökat i skolan och att det i första hand drabbar flickor, inte minst för att de har högre krav på sig och ställer högre krav på sig själva. Så även om flickor klarar sig bäst i skolan är det ändå de som är offer på grund av den press de känner.
Kvinnor håller också på att ta över högre utbildning. Numera är sex av tio studenter på universitet och högskola kvinnor. Så är det sedan åtminstone tio år tillbaka. Fördelningen 60–40 till kvinnornas fördel gäller även prestigeutbildningar som juristprogrammet. Redan läsåret 2000/2001 var 54 procent av de studenter som gick ut läkarutbildningen kvinnor.
Men det är inget problem. Jämställdhetsproblemet som universitet och högskolor dras med är att det fortfarande finns ett fåtal utbildningar inom naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik där männen är i majoritet.
Återigen: underrepresentation är sällan ett problem såvida det inte är kvinnor som utgör den underrepresenterade kategorin.
Det faktum att pojkar och flickor, män och kvinnor, envisas med att välja olika utbildningar och göra olika yrkesval betraktas av Jämy som ett av samhällets stora problem. Om pojkar och flickor, kvinnor och män, söker sig till vissa utbildningar och arbeten framför andra så är det inte en följd av deras fria vilja, det beror inte på olika fallenhet, olika läggning och olika intressen, utan på att de är offer för otidsenliga normer och traditioner och därför inte förstår sitt eget bästa.
Det är en människosyn som Tidöpartierna borde göra upp med, inte göra till sin.
