Det talas mycket om påstådd toxisk maskulinitet och om de famösa dolda patriarkala maktstrukturerna, maktstrukturer som skulle hindra kvinnor i deras karriärer. Är det verkligen så? Är det inte istället så att detta är ett exempel på att ”man dömer andra efter sig själv”, alltså en projektion på män av vad kvinnor upplever bland sina medsystrar?

Läs även: Gästkrönika: Vilka är de västliga värdena i civilisationernas kamp?

Inom nästan uteslutande kvinnliga yrken i offentlig sektor, som sjuksköterska och undersköterska, vittnar många om hur dåliga deras arbetsmiljöer är. Kvinnodominerade arbetsplatser som vården och skolan förefaller dessutom vara närmast immuna mot omorganisationer som syftar till att förbättra dem.

Vad beror detta på? Nedan ska ett försök göras att åtminstone delvis besvara dessa frågor, ett försök som säkert upplevs kontroversiellt i ett Sverige där det närmast är en dogm att män och kvinnor är, eller ska fås att bli, identiska.

Forskarna David C Geary och David Bjorklund skriver om hur vi växer upp (min översättning):

Precis som är fallet för unga hanar [juvenile males] hos de flesta däggdjur så fokuseras pojkars lek till stor del på att uppnå social status och social dominans och inbegriper hårda fysiska lekar (till exempel brottning) och tävling på gruppnivå (till exempel lagsporter). Dessa aktiviteter är en förberedelse för de fysiska och ofta dödliga formerna av aggression man mot man under vuxenåldern som är vanliga i förindustriella samhällen och som är relaterade till strävan efter social dominans och förvärv av makor. De sociala aktiviteterna hos flickor är mer grupporienterade än pojkarnas och fokuseras på att utveckla och underhålla ett litet antal nära och ömsesidiga relationer med andra flickor. I vuxenåldern förefaller dessa nätverk tillhandahålla ett system för socialt stöd och stabilitet. Att ha bildat ett stabilt socialt nätverk är i sin tur associerat med lägre mortalitet för barnen och förefaller därför vara en föräldrastrategi som framkommit genom biologisk evolution. Detta betyder inte att flickor inte tävlar med varandra – det gör de: de baktalar, fryser ut varandra och skvallrar, vilket förefaller ha till syfte att förstöra de sociala nätverken som de de tävlar mot är medlemmar av (kallat för ”relationell aggression”).

När barn får leka fritt, utan vuxen inblandning, delar de nästan helt upp sig i pojkar och flickor. Hälften av mellanstadiepojkars lekar går ut på att tävla med varandra; endast omkring en procent av flickors lek består av direkt tävlan.

Vuxna män älskar också att tävla med varandra eller se på när andra tävlar med varandra, antingen på en idrottsarena eller på TV. Som komikern Bill Burr påpekar är anledningen till att det är så lite pengar i många kvinnoidrotter att miljoner kvinnor inte köper biljetter till kvinnofotbollen, kvinnors basketboll, kvinnors ishockey. De miljarder och åter miljarder kronor i reklamintäkter som kunde ha gått till dessa idrotter går istället till vad som i mycket högre grad intresserar kvinnor – relationella draman som The Kardashians eller Desperate Housewives.

De sätt på vilka vi föredrar att organisera oss har konsekvenser för yrkeslivet. Inom ett företag finns det normalt en officiell maktstruktur, med arbetarna i botten, följt av lägre chefer, linjechefer och projektledare, mellanchefer, högre chefer och längst upp en VD. Parallellt med denna maktstruktur, ofta illustrerad i ett organisationsschema, ett organigram, existerar det dock andra, parallella strukturer.

Kompetenshierarkier är exempel på sådana. Personer kan formellt vara överställda andra, men när det gäller att få någonting gjort lyssnar man i bästa fall på den verkliga sakkunskapen, en sakkunskap som kanske inte alls avspeglas i organigrammet.

Är företaget lite större så kommer chefer på olika nivåer att taktisera, intrigera och försöka hävda sina intressen, sina revir, för att få utökad budget till sitt eget lilla påvedöme, mer prestigefyllda projekt än konkurrerande chefer, framhäva sig själva för att om möjligt bli befordrade, och så vidare.

Skillnaden mellan vad organigrammet påstår och vad som i verkligheten gäller, inklusive det pågående taktiserandet och intrigerandet, är inte i sig sunt, men de anställda i ett företag är människor, med människors fel och brister, världen är komplicerad och större företag är också komplicerade. Detta är därför något vi tvingas leva med och efter bästa förmåga hantera.

Trots alla dessa fenomen så gäller ändå, i enlighet med vad bland annat Geary och Bjorklund påpekar, att den arketypiska manliga maktstrukturen är en öppen dito. Den arketypiska manliga maktstrukturen är den som officiellt gäller inom militären.

Detta är inte underligt, tvärtom. Under de senaste två miljoner åren ungefär har människan levt som jägare och samlare i stammar, i hela ”länder” med omkring 500 invånare. Dessa stammar låg i öppen eller potentiell konflikt med sina grannar och samtliga vuxna män tog del i det väpnade försvaret.

Den arketypiska kvinnliga maktstrukturen ser mycket annorlunda ut. Den består av nära (kvinnliga) vänner som inbördes samarbetar med varandra, i grupper som saknar öppna dominanshierarkier. Kvinnliga ledare är mycket mer diskreta än manliga dito i hur de utövar makt. Olika grupper av kvinnor står ofta i konflikt med andra grupper av kvinnor, eller med enstaka, utfrusna kvinnor. Den arketypiska kvinnliga maktstrukturen är en dold dito, med en liten, för utomstående ogenomtränglig kärna av individer som håller varandra om ryggen.

Märk väl att jag skriver den arketypiska kvinnliga maktstrukturen. På intet vis menar jag att detta är den enda sortens kvinnliga maktstrukturer eller att kvinnor inte kan inordna sig i den arketypiska manliga maktstrukturen.

Den kvinnliga dominanshierarkin är liten, och till skillnad från den manliga, på grund av hur outtalad den är och på grund av hur djupa och fasta relationerna är, så skalar den inte upp till större grupper. En pluton om 30 kvinnor, ett kompani om 150 kvinnor eller en bataljon om 600 kvinnor kan inte organiseras enligt det arketypiska kvinnliga mönstret.

Läs även: Istersson: Dags att omvärdera Dan Eliasson

David Geary diskuterar i sin bok Male, Female hur pojkars och mäns inbördes relationer är grunda, socialt och emotionellt inte kostar mycket i underhåll, att det är en låg tröskel för att bli accepterad som gruppmedlem och att detta är anpassat till att kunna bilda stora grupper, stora koalitioner.

Kvinnors inbördes relationer är tvärtom djupa, socialt och emotionellt kostsamma att underhålla, tröskeln för att bli en accepterad gruppmedlem är hög och koalitionsstorlekarna är därför små.

Män som inte tycker om varandra kan fortfarande samarbeta. Förr, när det var mer vanligt att vuxna män slogs, skakade de hand efteråt, saken var utagerad, och de fortsatte arbeta tillsammans. Så lätt, för att uttrycka det milt, tar inte kvinnor på relationerna till sina medsystrar.

För både män och kvinnor finns det områden som är mer toxiska än andra. Den akademiska världen är tyvärr ett exempel på ofta dysfunktionella organisationer. Många som har arbetat inom det privata näringslivet vet hur det känns att bli kallad till ett stormöte där det förklaras att företaget gått i konkurs och att alla eller en stor del av personalen är uppsagd. Omvänt vet vi som arbetat inom privat sektor hur ett företag kan växa och söka med ljus och lykta efter ytterligare personer att anställa.

Den akademiska världen är tvärtom ett nollsummespel. Om jag får en tjänst så blir du utan. Officiellt uppmuntras akademiker till samarbete. Inofficiellt är de tvungna att ofta hugga varandra i ryggen för att få behålla jobbet. Sedan omkring 40 år äger dessutom en massiv överproduktion av disputerade forskare rum. En på fem, en på tio av dem som disputerar lyckas sedan få en akademisk tjänst. Övriga får gå ut i världen och syssla med något som vanligen inte har något att göra med deras forskarutbildning.

Att akademiker är så fokuserade på att diskutera dolda maktstrukturer är därför inte så underligt; de verkar i organisatoriskt toxiska miljöer där kampen om positioner som regel äger rum i det fördolda.

Offentliga organisationer som sjukvården, folktandvården, ålderdomshem, grundskolan, kommunernas byråkrati, och så vidare, organiserade som de är enligt sovjetiska linjer, är också nollsummespel. Mindre dock än den akademiska världen eftersom det oftast finns alternativa anställningar att tillgå, både inom offentlig och inom privat sektor.

Dubbelt toxiska blir som första approximation organisationer som dels är nollsummespel, dels domineras av kvinnor. Otaliga är de kvinnor som känt på hur det är att bli utfryst på en kvinnodominerad offentlig arbetsplats. Än fler kvinnor aktar sig för vad de säger och för hur de beter sig så att de inte drabbas av ett sådant öde.

Skillnaden mellan de arketypiska manliga och kvinnliga maktstrukturerna borde vägleda oss i hur vi organiserar oss. Mansdominerade arbetsplatser klarar av att behålla ett mått av icke-toxicitet, även om de är stora och drivs av det offentliga. Militären om något visar att detta är möjligt, till och med att en sådan arbetsmiljö kan vara god för nästan alla.

Inom kvinnodominerade yrken borde tvärtom normen antagligen vara privat småföretagande. Små företag så att alla som verkar där kan komma överens. Privat företagande så att organisationen inte är ett nollsummespel.

I samma anda går det att argumentera för att kvinnodominerad offentlig sektor, i synnerhet om enheterna är större än trivialt små, ur arbetsmiljösynpunkt troligen borde förbjudas. Kanske med en regel som säger att en kvinnodominerad arbetsplats, som dagens grundskolor, inte får ha fler än säg tio eller på sin höjd tjugo anställda.

Åtminstone två fördelar skulle i så fall följa. Dels skulle detta göra arbetsplatserna mer trivsamma i sig, dels skulle det göra det möjligt för anställda att mycket lättare än idag byta till andra kvinnodominerade arbetsplatser där de bättre kommer överens med chefer och kollegor.

Läs även: Altstadt: Lina Makboul, Cissi Wallin och Metoo-bålet