Jason Arday, det engelska elituniversitetet Cambridge svarta underbarn, ska nu till sist utredas. Misstankarna gäller plagiat. Ardays försvarare ser det som ett utslag av rasism och diskriminering. Men det är snarare tack vare sin hudfärg som Arday kunnat göra akademisk karriär, trots alla fantasifulla historier han berättat.
I den klassiska Monty Python-sketchen Four Yorkshiremen sitter fyra välmående, smokingklädda gentlemän i medelåldern, med goda cigarrer och glas fyllda av det finaste rödvin inom bekvämt räckhåll, och försöker överträffa varandra med rövarhistorier om sin hemska barndom och fruktansvärda uppväxt.
“Vi var hundrafemtio som bodde i en skokartong mitt på motorvägen”, säger den ene.
“En kartong? Ni hade det lyckligt ställt. Vi bodde i tre månader i en hoprullad tidning i en septitank”, kontrar den andre.
Och så fortsätter det.
Den numera före detta Cambridgeprofessorn Jason Arday hade platsat i gänget. För hans barndom och uppväxt var nästan i samma klass. Om man ska tro Arday själv. Vilket nog inte är att rekommendera.
Nåväl. Enligt Arday diagnostiserades han med autism vid tre års ålder. Han började tala först som elvaåring. Han lärde sig läsa och skriva först som artonåring. När han började på sin mastersuppsats låg hans läsförmåga på samma nivå som hans då treåriga dotter. Samtidigt med studierna jobbade han heltid som lärare i Liverpool, men för att få ekonomin att gå ihop tvingades han ta två extrajobb. Från 19 på kvällen till 5 på morgonen jobbade han på en stormarknad, från 5.30 till 7.30 som städare. Sin doktorsavhandling skrev han på tåget, när han pendlade mellan bostaden i London och Liverpool. Hans enda lediga stunder. Det tog ändå bara två och ett halvt år.
Ett oblitt öde slog till ännu en gång. Arday diagnostiserades med en hjärntumör, som opererades bort endast två veckor före disputationen. Efter operationen drabbades han dessutom av en hjärnblödning, förlorade korttidsminnet och kom inte ihåg något av avhandlingen, men klarade ändå disputationen och godkändes. Har han berättat. Onekligen en fantastisk prestation. Detta var 2015. Åtta år senare, 2023, blev Arday vid 37 års ålder Cambridges yngste svarte professor någonsin. En drömrekrytering, enligt fakultetens chef Hilary Cremin, som kallade Arday ”den bäste i världen” inom sitt forskningsområde, utbildningssociologi.
Men Arday var inte bara en intellektuell gigant utan även ett fysiskt praktexemplar. Han påstår sig ha sprungit 100 mil på sex dagar på ett löpband, motsvarande fyra dagliga maratonlopp. Han ska också ha sprungit trettio maratonlopp på trettiofem dagar, de nio sista med en spricka i benet. Kanske var det på grund av denna skada han behövde så många dagar på sig.
En av dem som ifrågasatte om inte den akademiske kejsaren Arday var väldigt lättklädd var en annan akademiker knuten till Cambridge, filosofen Nathan Cofnas. Han hittade dussintals passager i Ardays doktorsavhandling som nära nog ordagrant överensstämde med formuleringar i en annan forskares avhandling från 2009. Till och med stavningsfel i den tidigare avhandlingen fanns med.
Men Cofnas är en kontroversiell person som hävdar att det finns genetiskt betingade skillnader i begåvning mellan raser. Han kunde därmed avfärdas som en hatisk rasist.
Läs även: Fokus: Plagiat-professor avgår timmar efter utredning
Det händer kanske emellanåt att verkligheten överträffar dikten. Men att verkligheten i just Ardays fall skulle överträffa dikten gång på gång på gång, förefaller inte särskilt sannolikt, för att uttrycka sig försiktigt. Vilken enkel, outbildad människa som helst hade efter ett tag bara skakat på huvudet åt Ardays alla fantastiska skrönor. Men inte den brittiska politiska och akademiska eliten. Den slöt Arday till sitt bröst. Den svalde hans historier med hull och hår. Den slog ner på alla som hade fräckheten att ifrågasätta. Nu står dessa personer där med skammen. Om de förmår skämmas är en annan fråga.
De ville så gärna tro på detta makalösa levnadsöde, på denna fantastiska historia om den unge svarte mannen som överkommit så många motgångar, så många egentligen oöverstigliga hinder. De ville kanske bli bedragna. De ville i alla fall inte ifrågasätta en ung, svart mans berättelse, inte antyda att han möjligen broderade ut sin levnadshistoria lite väl mycket, kanske diktade upp ett och annat. För det hade omedelbart tolkats som fördomsfullt och rasistiskt enligt de politiskt korrekta skrivna och oskrivna regler som härskar inom den akademiska världen och som denna värld ställt upp åt sig själv och åt andra.
Den uppropsskrivande akademiska vänstern sluter givetvis upp bakom Arday, i försvar för en man som i deras ögon är utsatt för grundlösa attacker och smutskastning från högerextremister, ett offer för diskriminering och rasism. Inget överraskande eller oväntat där, med andra ord.
Men det som hänt tyder snarare på det motsatta: att Arday , son till fattiga invandrare från Ghana, i skydd av sin hudfärg, sin underklassbakgrund och sin mer eller mindre uppdiktade sjukdomshistoria, kunnat göra akademisk karriär utan att ifrågasättas. Trots alla fantasterier.
Cambridge, grundat 1209, är ett av världens äldsta och mest ansedda universitet. Sinnebilden för klassisk bildning och kultur, en symbol för det bästa den västerländska civilisationen kunnat uppbringa. Här har vetenskapliga giganter som Isaac Newton, Charles Darwin, Alan Turing och Stephen Hawking studerat. Den bilden har härmed fått sig en rejäl törn.
Nu ska Ardays akademiska produktion till sist granskas. Bara några timmar efter det beskedet från universitetsledningen lämnade dramats huvudperson in sin avskedsansökan. Men de som anställde honom, de som så länge avfärdade och ignorerade de i många fall välgrundade misstankarna, de som lät farsen fortgå, stämplade kritikerna som rasister och överöste Arday med lovord, de borde också ställas till svars. Kommer det att ske? Det är nog inte det mest sannolika utfallet.
Domen över Ardays arbete, som i stor utsträckning kretsar kring rasism och diskriminering inom högre utbildning, vilket väl inte förvånar någon, kommer att falla så småningom. Men kanske behöver mytomani inte vara ett hinder inom en akademi som så länge arbetat för att undergräva föreställningen att det finns något sådant som sanning, att det finns en objektiv verklighet.
