Enligt den rödgröna oppositionen är regeringens klimatpolitik sämre än värdelös, ett enda “monumentalt misslyckande”, för att citera Miljöpartiets språkrör Amanda Lind. Och ansvaret för detta fiasko bär i första hand klimatminister Romina Pourmokhtari (L), som enligt samma opposition för länge sedan borde ha gjort Sverige och världen en tjänst genom att avgå.

Om några veckor är det dags för årets globala klimattoppmöte, COP30, i Belém i Brasilien. Att den gravida Pourmokhtari av medicinska skäl inte åker dit, framställs av oppositionen som det slutgiltiga beviset för hennes och regeringen Kristerssons klimatpolitiska haveri.

“En tragisk final på en totalt initiativlös och misslyckad ministertid”, lät det från tidigare utrikesministern med mera, Margot Wallström (S), som fick snabb uppbackning av partiets alla nätkrigare.

Fast om nu Pourmokhtari är så förtappad som oppositionen hävdar, är det kanske lika bra att hon stannar hemma och inte skämmer ut Sverige på plats?

Den svenska delegationen kommer nu att bestå av bland andra klimatambassadör Mattias Frumerie och Pourmokhtaris statssekreterare Helena Dyrssen. Dessutom åker Sveriges statschef, kung Carl XVI Gustaf, och drottning Silvia, till Brasilien.

Men det duger inte åt oppositionen. Sverige bara måste skicka ett statsråd. Allt annat kommer att tolkas som att Sverige gett upp sina klimatambitioner, krängt av sig den omtalade ledartröjan. Och hur ska det då gå? Förmodligen lika bra – eller lika dåligt.

I den svenska debatten är Sverige den globala klimatpolitikens medelpunkt. Men om de svenska utsläppen av växthusgaser, någon promille av världens samlade utsläpp, ökar eller minskar marginellt, har i det stora hela ingen som helst betydelse.

Läs även: Skogkär: Allt är klimatförändringar

Vad EU gör har däremot viss betydelse. Den europeiska unionens medlemsstater svarar för ungefär 6 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Vilka förhandlingspositioner EU ska inta under COP30 fastställdes av unionens klimat- och miljöministrar, bland dem Pourmokhtari, den 21 oktober. Det är detta, inte vad lilla Sverige därutöver åtar sig, som kan spela roll. På oppositionen låter det som om en frifräsande svensk klimatminister – en rödgrön minister – hade kunnat sätta tonen för hela toppmötet. Denna grandiosa självbild har inte mycket med verkligheten att göra.

EU har också, efter nattmangling och under betydande vånda, enats om ett övergripande klimatmål: att till 2040 minska utsläppen med 90 procent jämfört med nivån år 1990. Men överenskommelsen, presenterad på onsdagsmorgonen, beskrivs inte oväntat som “urvattnad”, eftersom den tar åtminstone viss hänsyn till ekonomiska realiteter. Det nya utsläppshandelssystemet, kallat ETS2, skjuts upp ett år. Medlemsstaterna får också ökade möjligheter att tillgodoräkna sig åtgärder som minskar utsläppen i länder utanför EU.

Den gröna omställningen, som skulle leda till återindustrialisering, mängder av nya jobb och ökad tillväxt, har så här långt inte hållit vad dess entusiastiska förespråkare lovat. Tvärtom. Batteritillverkaren Northvolts 80-miljarderskonkurs och stålverksprojektet Stegras allt mer prekära ekonomiska läge är avskräckande exempel på hemmaplan. Mycket längre än så från en viss avgången Centerledares löften om att “vi kommer att bada i guld”, går det knappast att komma.

I ett par års tid har det varnats för att Tyskland, som så länge varit EU:s ekonomiska motor, riskerar att avindustrialiseras. En följd av faktorer som stigande energikostnader, överreglering, och ökad internationell konkurrens.

Industriproduktion som genom olika klimat- och miljökrav gjorts olönsam i Europa har flyttat till Kina. I ett globalt perspektiv har det snarare lett till ökade, inte minskade, utsläpp av växthusgaser. Mellan år 2000 och 2022 minskade EU:s utsläpp av växthusgaser från 4,43 gigaton till 3,36 gigaton, alltså med 1,07 gigaton. Under samma period ökade Kinas utsläpp med 8,94 gigaton. Och från 2015, året då Parisavtalet undertecknades, till 2022, lyckades EU pressa ner sina utsläpp med 0,43 gigaton. Kina, däremot, ökade sina utsläpp med motsvarande fyra gånger så mycket, 1,7 gigaton. Europa ser ut att ha avstått från betydande tillväxtmöjligheter till ingen klimatnytta i ett globalt perspektiv. Detta är något som sällan, för att inte säga aldrig, lyfts fram i debatten.

I det globala klimatarbetet har Kina getts frikort. Kina har inte behövt minska sina utsläpp, som tvärtom kunnat växa till enorma nivåer. Kina svarar i dag för en tredjedel av de totala globala växthusgasutsläppen. Allt medan EU och dess medlemsländer ägnat sig åt självflagellation.

Alla som tjatat om hur viktigt det är att bära ledartröjan borde kanske sätta på sig en dumstrut istället.

Läs även: Skogkär: Det klimatvänliga luftslottet