Miljöpartiet drömmer om att återvända till regeringen efter höstens val i en koalition tillsammans med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centern.

“Det allra bästa vore om vi närmar oss en finsk regeringsbildning där man har ett brett parlamentariskt underlag i regeringen”, säger språkröret Per Bolund i en TT-intervju inför partiets valupptakt i Karlstad i helgen.

De grönas inställning är att partiet får störst genomslag för sin politik när det sitter i regeringen. Det stämmer säkert. Det har de gångna mandatperioderna visat, även om Miljöpartiets destruktiva inflytande varit påtagligt även när partiet inte suttit i regeringen. Migrationsuppgörelsen med alliansregeringen 2011 är det uppenbara exemplet.

På ett sätt framstår det som politiskt självskadebeteende att vilja tillbaka till Rosenbad med tanke på vad samregerandet med S de gångna två mandatperioderna inneburit för Miljöpartiets opinionssiffror. I riksdagsvalet 2014 fick MP 6,89 procent av väljarstödet. Efter den första mandatperioden backade de gröna till 4,41 procent i valet 2018. I dag löper Miljöpartiet enligt alla opinionsmätningar en överhängande risk att ramla ur riksdagen. Så i bästa fall visar sig Bolunds regeringsdrömmar vara helt irrelevanta efter söndagen den 11 september, valdagen.

Bolund har rätt i så måtto att Sverige behöver en regering som vilar på ett stabilt underlag i riksdagen. Men den stabiliteten är svår att finna i den rödgröna fyrpartiregering Bolund ser som den ideala lösningen.

För det är skillnaderna mellan i första hand C och de tre övriga alltför stora. Framför allt därför att Centern i den ekonomiska politiken i vid bemärkelse är ett utpräglat högerparti. Centern är också ett parti där individuell frihet är viktig, medan de andra tre partierna är mer eller mindre utpräglat kollektivistiska. Dessa skillnader räcker mer än väl för att göra en sådan regering dysfunktionell.

Den här mandatperioden försökte två partier, C och L, genom Januariavtalet tvinga en vänsterregering bestående av S och MP att mot sin vilja föra liberal politik. Ett närmast desperat grepp som inte gjorde någon glad. Under den resans gång har Centern och Annie Lööf tvingats bita i många sura äpplen. Partiets storslagna planer på att privatisera Arbetsförmedlingens matchningsverksamhet rann ut i sanden. Det blev inget av med den friare hyressättningen i nybyggnation, det satte Vänsterpartiet P för. De storstilade planerna på uppluckrat strandskydd grusades av Miljöpartiet.

Andra grundläggande, ideologiska konflikter väntar. Frågan om vinster i välfärden, däribland inte minst friskolornas vinstuttag, hoppas Socialdemokraterna ska bli en tung fråga i valrörelsen. Där står C och de tre andra rödgröna partierna för helt olika politik.

Läs även: Skogkär: Det låga förtroendet för Miljöpartiets politik är alldeles för högt

Miljöpartiets regeringsmedverkan har inneburit ett opinionsras men samtidigt har partiet fått rejält genomslag för sin politik. Det har alla med en bil som drivs med bensin eller diesel blivit varse. Centern har sålt sina mandat betydligt billigare. Av alla de viktiga, liberala reformer som Annie Lööf ställde i utsikt när Januariavtalet undertecknades återstod inte mycket när det kom till kritan. Och opinionsmässigt har Centern inte heller vunnit på samarbetet vänsterut. I Novus majmätning fick C stöd av 6,9 procent, jämfört med 8,6 procent i riksdagsvalet 2018. I Ipsos majmätning har C dalat dalat ännu lägre, ända till 5 procent.

Med tanke på alla de problem Sverige står inför är en regering med ett stabilt underlag i riksdagen en nåd att stilla bedja om. Utsikterna är dock inte goda.

Om opinionsmätningarna visar rätt och såväl L som MP åker ur riksdagen kommer S, V och C att förfoga över runt 180 av 349 riksdagsmandaten. En knapp majoritet men säkrare än i dag när det bara skiljer ett mandat. Statistiken talar dock för att varken Miljöpartiet eller Liberalerna åker ut. Partier som väl etablerat sig i Sveriges riksdag blir också kvar där.

Oavsett vilket pekar det mesta på att det blir en fortsättning på dagens mer eller mindre kaosartade situation där en riksdag med högermajoritet föser en motvillig rödgrön vänsterregering framför sig i fråga efter fråga.

I premiäravsnittet av Bulletin Live kritiserar entreprenören och före detta S-riksdagsmannen Jan Emanuel Johansson den brist på pragmatism som utmärker dagens politik. Historiskt sett har svensk politik också präglats av samförstånd och breda lösningar.

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010 blev början på slutet för den eran. Försöken att till varje pris hindra SD från att få inflytande är det som mer än något annat lett till dagens låsta positioner.

Även om Centern numera i praktiken utgör en del av riksdagens rödgröna block lär partiet inte sätta sig i en rödgrön regering, eftersom en sådan regering är beroende av Vänsterpartiets stöd. Och V är tillsammans med Sverigedemokraterna av Lööf utnämnda till “ytterkantspartier” som inte ska ges politiskt inflytande.

Men strategin att oavsett de sakpolitiska konsekvenserna försöka blockera vissa partier från inflytande borde vid det här laget ha nått vägs ände.

Som alla vet sedan länge finns en enkel lösning på det politiska dilemma Sverige står inför: att Centerpartiet och Annie Lööf biter huvudet av skammen och återförenas med sina forna allianskollegor och ingår i eller stödjer en regering som även vilar på SD:s mandat.

Det vore det enda rimliga för ett parti vars slogan inför valet lyder: “För Sveriges bästa”.

Dessvärre framstår det som ett lika osannolikt scenario som Per Bolunds rödgröna drömregering.

Läs även: Gudmundson: Rödgrön kannibalism när Annie Lööf äts upp