Facebook noscript imageSkogkär: Det låga förtroendet för Miljöpartiets politik är alldeles för högt
Mats Skogkär
Ledare
Skogkär: Det låga förtroendet för Miljöpartiets politik är alldeles för högt
På två mandatperioder har andelen som tycker att Miljöpartiet har bästa miljöpolitiken minskat från 62 till 16 procent. Något för språkrören Märta Stenevi och Per Bolund att begrunda. Foto: Pontus Lundahl/TT
På två mandatperioder har andelen som tycker att Miljöpartiet har bästa miljöpolitiken minskat från 62 till 16 procent. Något för språkrören Märta Stenevi och Per Bolund att begrunda. Foto: Pontus Lundahl/TT

Miljöpartiets stöd sjunker. Förtroendet för språkrören är lågt som alltid. Och nu visar det sig att väljarna också slutat tro på partiets miljöpolitik. Glädjebuden avlöser varandra.

Miljöpartiet är det riksdagsparti de flesta väljare menar har den bästa miljöpolitiken. Det visar en opinionsmätning från DN/Ipsos. Drygt var sjätte röstberättigad svensk, eller 16 procent, ser de grönas miljöpolitik som överlägsen andra partiers. En skrämmande stor andel vid närmare eftertanke.

En tröst är att utvecklingen i alla fall går i rätt riktning. Sedan juni 2014 har tilltron till den miljöpartistiska miljöpolitiken rasat med 46 procentenheter. 16 procent är dessutom det lägsta resultat som uppmätts för MP:s del sedan DN/Ipsos inledde sina mätningar 2006. Det finns med andra ord skäl att fira för alla som anser att riksdagen är bäst utan gröna inslag.

Näst bästa miljöpolitiken enligt väljarna erbjuder Moderaterna och Socialdemokraterna, som båda får 13 procent i mätningen. Sämst till ligger – även i detta avseende – det försvinnande lilla Liberalerna. Endast 1 procent anser att L har bästa miljöpolitiken. Det är ungefär varannan L-sympatisör. MP kan åtminstone, i all bedrövelse, glädja sig åt att de som tycker partiet har bäst miljöpolitik är drygt fem gånger fler än de som anser att De gröna har bästa politiken över lag.

För ett parti som heter Miljöpartiet bör det trots allt kännas rätt genant att ha det visserligen högsta men ändå tämligen låga förtroende i den fråga som gett partiet dess namn och som i grund och botten var skälet till att det en gång i tiden bildades.

Lite genant blir det också när Miljöpartiet photoshoppar in sina båda språkrör, Per Bolund och Märta Stenevi, i en grön urskog iklädda full festmundering, som om de var på väg till Nobelmiddagen.

De ger inte direkt intryck av att naturen är miljöpartisters naturliga miljö, namnet till trots.

Läs även: Skogkär: Det går inte att ta Miljöpartiet på allvar

Ingen seger ska tas ut i förskott. Men Miljöpartiet har under tämligen lång tid nu parkerat sig under fyraprocentsspärren till riksdagen. Det är lovande.

I DN/Ipsos marsmätning får MP 3 procent av rösterna. I Mätningarnas Mätning, som är en viktad sammanvägning av publicerade opinionsmätningar framtagen av Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet, ligger Miljöpartiet på 3,1 procent. Inte sedan början på oktober har partiet haft näsan över vattenytan, det vill säga riksdagsspärren.

Euforin efter valet till EU-parlamentet 2014, då MP nådde 15,4 procent och en glädjerusig Gustav Fridolin (MP) segerbadade i fontänen på Mariatorget i Stockholm, känns väldigt avlägsen.

När förtroendet för partiledarna mäts tillhör de miljöpartistiska språkrören ofelbart bottenskiktet.

Under de nu tack och lov avslutade åren i regeringsställning gavs Miljöpartiet oproportionerligt mycket makt och inflytande. Det kan kanske förklara opinionsnedgången: väljarna har in på skinnet fått erfara vad grönt maktinnehav innebär i form av höjda skatter, skenande priser på el och drivmedel och pekpinnepolitik i största allmänhet.

Den förtida avvecklingen av svensk kärnkraft, som miljöpartistiska språkrör en gång glatt tog åt sig äran för, låtsas partiet nu inte om. “Det var inte vi, det var ekonomin, det var tekniken, det var marknaden” – undanflykterna är lika många som genomskinliga.

Vad miljöpartistisk energipolitik leder till kan knappast få en bättre illustration än Tysklands energiewende, där kärnkraft panikavvecklades för att ersättas av rysk gas, olja och kol.

Illa för klimatet och en säkerhetspolitisk katastrof, vilket Rysslands anfallskrig mot Ukraina och hot mot EU är en daglig påminnelse om.

De svenska företrädarna för den politiska rörelse som lett Europa ner i detta säkerhetspolitiska moras återfinns i Miljöpartiet.

Att stoppa importen av ryskt uran har plötsligt blivit en hjärtefråga för språkröret Märta Stenevi. Men det var Miljöpartiet som i maj 2018 tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet drev igenom ett förbud mot uranbrytning i Sverige.

Att svensk kärnkraft skulle vara beroende av uran från Ryssland är bara ett inslag i den desinformationskampanj Miljöpartiet ägnar sig åt i energifrågor.

Väljarna ser ut att ha genomskådat Miljöpartiet. Till och med partiets miljöpolitik. Det är inte en dag för sent.

Läs även: Hur löser vi slutförvaret av Miljöpartiet?

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu