Så har det då publicerats ännu en rapport som med krystade argument försöker bevisa att invandringen har varit ett ekonomiskt lyckokast för Sverige, något som inneburit ökat välstånd för alla. Men de viktigste långsiktiga konsekvenserna av invandringen handlar inte om kronor och ören.
Enligt en rapport från den fackliga tankesmedjan Katalys är invandringen inte en kostnad för Sverige utan tvärtom en lysande affär som lett till ökad tillväxt och höjd levnadsstandard för alla. Dagens mer restriktiva invandringspolitik däremot, leder enligt samma rapport till högre skatter och lägre pensioner.
Ja, vi har alla hört det förut. Från den famösa Sandvikenrapporten från revisionsbolaget PwC, där det hävdades att kommunen 2012 tjänade över en halv miljard på sina utrikesfödda invånare, till rapporten 900 miljarder skäl att uppskatta invandring från Arena Idé, till Reforminstituets rapport I nationens intresse som sedan byggdes ut till boken Utan invandring stannar Sverige – en titel som väl summerar innehållet i hela denna genre.
Etablerade nationalekonomer som Joakim Ruist och Jan Ekberg före honom har i en rad studier visat att invandringen är en ekonomisk belastning för de offentliga finanserna. Den enkla förklaringen är att invandrarkollektivets skatteinbetalningar är lägre än värdet av de skattefinansierade förmåner och den samhällsservice invandrare som kollektiv kvitterar ut. Så har det varit sedan 1980-talet.
I en rapport för ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, kom Ruist fram till att nettokostnaden för en genomsnittlig flykting uppgår till runt 74 000 kronor per år eller någonstans mellan 1 och 4 miljoner kronor under dennes livstid, beroende på hur många år han eller hon är bosatt i Sverige.
Liknande resultat framkommer i andra studier från västliga välfärdsstater. I Norge visade den offentliga utredningen Integrasjon og tillit (NOU 2017:2) att nettobidraget till den offentliga ekonomin från en inrikes född man från 25 års ålder och livet ut uppgick till 54 000 norska kronor per år. Motsvarande beräkning för en man från Asien eller Afrika slutade i ett årligt minus på 94 000 norska kronor.
Men dessa studier viftas i Katalysrapporten bort med hjälp av semantiska spetsfundigheter. Sådana beräkningar, heter det, visar inte på kostnader vare sig för samhället eller för den offentliga sektorn, utan beskriver enbart “omfördelning inom ramen för skatte- och välfärdssystemen”. Som om det är ett nollsummespel.
Att jämföra gruppen invandrare med gruppen inrikes födda är enligt Katalys samma sak som att jämföra vad kvinnor respektive män betalar in till det offentliga och vad de plockar ut och då dra slutsatsen att kvinnor är en kostnad.
Att befolkningen består av både män och kvinnor är det svårt att göra något åt och ingen skulle väl komma på tanken. Men hur stor invandringen ska vara och vilken typ av invandring som ska prioriteras är inte en naturlag, den ligger inte bortom vår kontroll, utan avgörs genom politiska beslut.
Enligt Katalys har vi även invandringen att tacka för att pensionerna inte är lägre och pensionsåldern högre. Men om det inte gått resurser till att försörja den stora grupp av invandrare som inte försörjer sig själv hade det funnits mer medel till exempelvis pensioner.
Det är också ett faktum, i alla fall enligt Pensionsmyndigheten som ju borde veta, att invandring kan förväntas leda till en fördubbling av statens kostnader för pensionssystemets grundskydd: garantipension, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd.
Katalys hävdar likaså att invandringen motverkar något den kallar den ”demografiska motvinden”, alltså att befolkningen åldras, vilket i sin tur för med sig att försörjningsbördan ökar när fler i yrkesverksam ålder ska försörja en växande skara av framför allt äldre som inte arbetar.
Med tanke på att pensionsåldern år från år justeras uppåt, så är det inte mycket “medvind” invandringen bidragit med. Trots en massinvandring som inneburit att drygt en fjärdedel av befolkningen, 27 procent, numera antingen är utrikes född eller född i Sverige av två utrikesfödda föräldrar.
Men eftersom även invandrare blir äldre kan invandring helt enkelt varken förhindra befolkningsminskningar eller att befolkningen åldras – om inte nivåerna är extrema och ständigt skruvas upp.
Läs även: Skogkär: Invandringslobbyn har ingenting lärt
Det är värt att notera att argumenten för invandring fortfarande så ofta handlar om ekonomi, om allt vi på olika sätt påstås tjäna på invandring. Det är märkligt eftersom dessa argument så ofta är uppenbart svaga när de inte är vilseledande eller rent felaktiga.
Förklaringen är förmodligen att andra argument är ännu svagare. För allt handlar inte om pengar, om kronor och ören, någon tiondels procent hit eller dit på den årliga tillväxten. De frågor kopplade till invandring som de flesta människor i dag ser som viktigast rör kultur och identitet, kort sagt hur Sverige oåterkalleligen förändras.
Hur ska det faktum att Sverige, genom invandringen, numera har 180 utanförskapsområden i 66 kommuner värderas? En extrem segregation som – enligt Socialdemokraterna – kommer att kräva ”insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett”. Det handlar kort sagt om tvinga människor att blandas vare sig de vill eller ej.
Hur ska det faktum värderas att det i Sverige, till stor del som en följd av invandringen, vuxit fram en systemhotande, grov, organiserad brottslighet? Och vilken ödets ironi att just Sandviken, som för drygt tio år sedan påstods tjäna hundratals miljoner på invandringen, numera är den kommun som har flest skjutna per invånare. Och apropå hur invandringen gjort oss alla rikare: arbetslösheten i Sandviken ligger totalt sett på 10,1 procent – men på 24,7 procent för utrikesfödda.
Hur ska det faktum värderas att den mångbesjungna mellanmänskliga tilliten, den som beskrivits som “ett guld, ett slags positivt socialt kapital” helt centralt för ett välfungerande samhälle, långsamt håller på att erodera i ett land där misstron mellan olika delar av befolkningen gradvis växer? När som helst kan konflikter bryta ut. Som under korankravallerna påsken 2022. Som när eritreanska regimmotståndare och regimtrogna drabbade samman i samband med en kulturfetival på Järvafältet i Stockholm året därpå. Och vilken framtid väntar Sveriges judar, en erkänd nationell minoritet, när den från Mellanöstern importerade antisemitismen växer i styrka?
De följder av invandringen som verkligen betyder något går det inte att sätta en prislapp på. Men vi fick i alla fall pizza och kebab.
Läs även: Skogkär: Skolan har inte heller klarat invandringen
