Tio år har gått sedan den stora europeiska flyktingkrisen då Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel försäkrade såväl sina landsmän som omvärlden att “wir schaffen das” – vi klarar det.

Budskapet från landets nytillträdda koalitionsregering med förbundskansler Friedrich Merz, Merkels partikamrat i kristdemokratiska CDU, i spetsen, är ett helt annat.

I onsdags gav inrikesminister Alexander Dobrindt den tyska gränspolisen i uppdrag att avvisa migranter utan identitetshandlingar. Även asylsökande. Undantag ska göras för ”utsatta grupper” som barn och gravida kvinnor.

Vilken effekt dessa åtgärder kommer att få i praktiken och om det är något mer än signal- och symbolpolitik får visa sig. Gränsen är lång. Men när till och med Tyskland, i allmänhet betraktat som EU-samarbetets viktigaste land, tar ett sådant steg, är det värt att notera. Dit Tyskland går, går EU. Så har det i alla fall varit historiskt.

Merz pekar på att Tyskland omges av andra EU-medlemsstater och av Schweiz, och att asylsökande enligt gällande regelverk har att ansöka om skydd i det första säkra land de kommer till. Merz hänvisar till att EU-fördragen ger de enskilda medlemsstaterna rätt att vidta åtgärder för att “upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten”. Tysklands grannländer är dock allt annat än glada. Att fungera som transitland för migranter på väg till Tyskland har de dock inte haft något emot.

Bara drygt ett år har gått sedan EU antog en ny asyl- och migrationspakt, efter en förhandlingsprocess som pågått i närmare ett decennium. Men överenskommelsen har inte löst det grundläggande problemet: att migrationstrycket mot EU leder till en invandring som är avsevärt högre än vad en växande andel av medlemsländernas medborgare är beredda att acceptera.

Tyskland har i likhet med många andra EU-länder under flera års tid försökt ta kontroll över migrationen och dämpa trycket mot landets gränser och asylsystem. Steg för steg har politiken skärpts. Av det som då, under Merkel, beskrevs som en Willkommenskultur – en välkomnande inställning till främlingar av alla de slag – återstår inte mycket.

För den tyska koalitionsregeringen bestående av kristdemokrater och socialdemokrater handlar det inte minst om att till varje pris förhindra att högernationalistiska Alternative für Deutschland, AfD, växer ytterligare. AfD kämpar nu med kristdemokratiska CDU/CSU om positionen som landets största parti – och leder i en del mätningar.

Medan partiet växer pågår en diskussion om AfD rent av ska förbjudas att verka. Nyligen klassades partiet av den tyska säkerhetstjänsten, Verfassungsschutz, som högerextremt med en politik som står i strid med Tysklands konstitution. Ett beslut som kort efteråt drogs tillbaka.

Kanske går det att förbjuda AfD, men för tysk demokrati vore det sannolikt ett allvarligt misstag. De stämningar som gjort att partiet blivit så stort skulle inte försvinna utan snarare förstärkas. Den så kallade liberala demokratin skulle i mångas ögon förlora sin legitimitet.

Läs även: Gudmundson: Angela Merkel på historiens skräphög

Runt om i Europa växer motståndet mot invandring. Det är en reaktion på att integrationen inte fungerar, på framväxande parallellsamhällen, på ökande etniska och religiösa spänningar. I flera fall – exempelvis Sverige – går det också att se ett tydligt samband mellan denna misslyckade integration och en framväxande grov, organiserad brottslighet.

Det växande stödet runt om i Europa för nationalistiska partier är en reaktion på att människor under en generation sett sina länder förvandlas till oigenkännlighet, till för dem främmande platser. Att den stora majoriteten av alla invandrare är laglydiga och försörjer sig själva ändrar inte detta faktum. Allt fler européer vantrivs i mångkulturen. Allt fler oroas över en framtid där deras barn och barnbarn blivit till en minoritet bland andra i sitt eget land.

Enligt FN-stadgan och konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har varje folk rätt att ”fritt bestämma sin politiska ställning och fritt fullfölja sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling”. Det är en rätt som är oförenlig med den nuvarande asylrätten och hur den kommit att tillämpas.

Enda sättet för EU:s medlemsstater att ta verklig kontroll över migrationen och sitt öde är att lämna de internationella konventioner som tvingar dem att släppa in var och en som kommer till gränsen och yttrar ordet “asyl”. Detta har lett till en invandring av en omfattning som omöjliggör verklig integration och det som mest av allt skulle behövas – assimilation.

Läs även: Skogkär: Europa kan inte lösa världens flyktingproblem