Bara ett par månader har gått sedan hon avgick, men nu är det dags att omvärdera Angela Merkel. Under 16 år var hon Tysklands förbundskansler, och regelmässigt betraktad som Europas trygga famn. Det var hennes framsynthet i klimatpolitiken som skulle visa vägen till en tillvaro utan den farliga kärnkraften. Hon avskaffade värnplikten, eftersom man ansåg att världen inträtt i en ny säkerhetspolitisk ordning. Och när andra västländer hemföll åt nationalism öppnade hon Europas portar.

Rysslands angrepp på Ukraina innebar en konfrontation med verkligheten som förpassade Angela Merkels gärning till historiens skräphög.

Några dagar efter invasionen förklarade den nye förbundskanslern Olaf Scholz att det tyska försvaret får ett tillskott på 100 miljarder euro och att kommande försvarsbudgetar ska uppgå till 2 procent av BNP. Samtidigt beslöts att Tyskland skulle skicka luftvärnsrobotar och pansarskott till Ukraina. Det var en historisk vändpunkt, en Zeitenwende, hette det. Även i energipolitiken vände tyskarna. Scholz förklarade att tillståndsprocessen för den ryska gasledningen Nord Stream 2 bryts.

Alltsedan Berlinmurens fall och Tysklands återförenande har Rysslandspolitiken präglats av önsketänkande. EU:s mjuka makt i kombination med fördjupade handelsrelationer skulle tämja den ryska björnen, trodde man. Redan under Merkels ämbetsperiod grusades förhoppningarna – utan att hon för den skull bytte kurs.

Tyskland sade exempelvis nej när USA ville att Georgien och Ukraina skulle bli Nato-medlemmar 2008. Man ville inte reta Ryssland, var argumentet. Några månader därefter invaderades Georgien ändå.

När Ryssland annekterade Krim förändrades visserligen det tyska tonläget. Angela Merkel var pådrivande för EU-gemensamma sanktioner. Men absolut inte till den grad att Tysklands stora energipolitiska samarbete med ryssen skulle påverkas. Man ville inte straffa ut Ryssland, för det skulle bara ge Vladimir Putin anledning till ytterligare aggression, menade man.

Föreställningen att det är Europa som provocerar Ryssland snarare än tvärtom levde länge. In i det sista blockerade Tyskland andra Nato-länder från att rusta Ukraina med tysktillverkade vapen. Och Storbritannien tvangs flyga en omväg för att inte använda tyskt luftrum när man skulle hjälpa Ukraina.

Under Angela Merkel ökades beroendet av rysk naturgas, inte minst efter hennes beslut att avveckla kärnkraften i förtid. Mer än halva Tysklands behov av gas har importerats från Ryssland. Tyskland drev till och med på EU-kommissionen att klassificera gasen som ”hållbar”.

Ukraina var det land som protesterade ljudligast mot gasledningarna i Östersjön. Tidigare gick rysk export över Ukraina, vilket gav landet en god ekonomisk förhandlingsposition som försvar när ryssen tryckte på. Merkel ryckte bort mattan under ukrainarna.

Det spelade ingen roll att hela världen varnade. Merkel vägrade att se den ryska gasens strategiska betydelse. För henne var gasledningarna i Östersjön ”ett kommersiellt projekt”. Som bonus lovade ryska bolag industrijobb hemma i Merkels eget valdistrikt.

Läs även: Tysk energipolitik en lekstuga för vuxna

Efter asylkrisen 2015, då Merkel välkomnade en miljon huvudsakligen manliga migranter i vapenför ålder från Mellanöstern, Nordafrika och Asien, väcktes en invandringskritisk reaktion, trots att den tyska ekonomin och dess många små och medelstora företag klarade integrationen bättre än de flesta länder. I dag, när det anländer kvinnor och barn från det kulturellt och geografiskt närbelägna Ukraina, vill tyskarna hjälpa. Men nu har mycket resurser redan förbrukats. Det som skulle ha kunnat lindra nöd och skapat stabilitet i Europa har gått till annat.

Angela Merkels stora vägval ledde fel. Nu slår Tyskland in på ny kurs. Och historiens dom är inte nådig. ”Ingen gjorde Tyskland så beroende av Ryssland som hon”, säger man nu.

Läs även: En snara Europa själv lagt om halsen