Sverige är, efter 200 år av alliansfrihet, sju sorger och åtta bedrövelser, medlem av försvarsalliansen Nato. Ett faktum vars betydelse för svensk säkerhet knappast kan överskattas, vilket också betonas i försvarsberedningens slutrapport, som blev offentlig på fredagen.

“Det kollektiva försvarsåtagandet i Nato utgör nu en central del i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken”, heter det i rapportens inledning.

Bedömningen av säkerhetsläget förblir densamma – ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Men hotbilden har förvärrats det senaste året, konstaterade Hans Wallmark (M), som lett beredningens arbete.

De åtta partierna i beredningen är överens om att stegvis öka försvarsbudgeten från dagens 119 miljarder till 185 miljarder år 2030, en summa som motsvarar 2,6 procent av BNP. Det är några snäpp över vad Nato minst kräver av sina medlemmar, det vill säga 2 procent. Men då hör till saken att Nato räknar på sitt eget, generösare, sätt. Det innebär att det som nu beskrivs som en ökning från 2,0 till 2,6 procent motsvarar en ökning från cirka 1,7 procent till knappt 2,2 procent av bnp enligt det tidigare sättet att räkna, något att ha i åtanke vid jämförelser bakåt i tiden. Värt att notera är också att uppräkningen från 119 till 185 miljarder sker i löpande priser, vilket innebär att anslagen urholkas av inflationen.

Sveriges beredskap är inte god. Men den är avsevärt bättre än den var för sisådär tio år sedan efter att en rad regeringar – först under Göran Persson (S) och därefter under Fredrik Reinfeldt (M) – behandlat och betraktat försvaret som ett irriterande särintresse och en utjämningspost i statens budget, varifrån de sista miljonerna alltid kunde plockas för att göra gökungarna i övriga departement nöjda. Så sent som 2018 uppgick anslaget till försvaret till endast motsvarande 1 procent av bnp.

Nu är det andra tider. Vändningen satt lång inne men kom med försvarspropositionen våren 2015. Den förflugna idén att Sveriges säkerhetsintressen tjänades bäst av ett smalt men spetsigt insatsförsvar, som snabbt skulle kunna sättas in var som helst i världen, övergavs. Istället inleddes en återgång till ett traditionellt territoriellt försvar, ett försvar av Sverige, i Sverige. Och bör tilläggas, försvar av våra grannländer, en uppgift som blivit än viktigare genom Natomedlemskapet.

Till sist sjönk det in att drömmen om en evig fred i Europa var just en dröm och att ett revanschistiskt och totalitärt Ryssland utgjorde ett växande hot mot den europeiska säkerhetsordning som mödosamt byggts upp efter det kalla krigets slut. Syndarna vaknade sent, men de vaknade i alla fall. Dessvärre verkar viljan saknas att betala vad en nödvändig upprustning kostar.

Läs även: Skogkär: Ukrainas sak är vår

Även om samtliga riksdagspartier i allt väsentligt står bakom rapporten finns det avvikande åsikter på en del områden.

Socialdemokraternas Peter Hultqvist beklagade att beredningen inte kunnat enas om hur de ökade försvarsutgifterna ska finansieras. Hans parti vill tillsammans med V och MP – föga oväntat – lösa det skattevägen, med en “beredskapsskatt” på högre inkomster och kapitalvinster.

Att det skulle krävas en särskild skatt för att bekosta något så grundläggande som landets försvar är en märklig inställning. Med försvarsutgifter motsvarande 2,6 procent av bnp (Natomåttet) återgår Sverige till nivåerna vid mitten av 1990-talet. Sverige klarade det då, men inte nu?

Hultqvist talade om att en sådan skatt skulle ge i storleksordningen 15 miljarder kronor. De pengarna skulle enkelt kunna dras enbart från biståndsbudgeten på närmare 50 miljarder kronor. Och i anslagen till den vildvuxna myndighetsfloran går det säkert att göra besparingar på åtskilliga miljarder ytterligare.

Miljöpartiet vill profilera sig med ett klimatanpassat försvar som bidrar till minskade utsläpp och kan köra på el och förnybara bränslen, förklarade Emma Berginger (MP). Om det innebär att placera ut laddstolpar i terrängen för stridsvagnar och andra mekaniserade förband förtäljer inte historien.

Centerpartiet, som desperat letar efter en sakfråga som de kan göra till sin, ser en öppning i försvarspolitiken och vill satsa mest av alla, motsvarande 3 procent av bnp.

För en gångs skull kan det finnas anledning att ta Centern på allvar. Sverige måste stärka det egna försvaret men samtidigt bidra till Ukrainas försvar. Att rusta för krig är det bästa sättet att säkra fred. Men att hjälpa Ukraina besegra Ryssland är minst lika viktigt.

Sverige har skickat försvarsmateriel och ammunition till Kiev till ett värde av 30 miljarder kronor. Men den materielen kommer att kosta betydligt mer än så när den ska ersättas. Risken finns att de nu föreslagna höjningarna av försvarsanslagen inte kommer att vara tillnärmelsevis tillräckligt stora för allt det pang politikerna i försvarsberedningen hoppas få för pengarna. Det vore i så fall inte första gången det inträffade.

Läs även: Skogkär: Rysslands imperiedrömmar består