Ryssland skramlar med vapnen både bildligt och bokstavligt. Även Sverige och vårt östra grannland är omnämnda i den kanonad av varningar och hot som avfyrats från Moskva på senare tid.
Om Sverige och Finland ansöker om medlemskap i försvarsalliansen Nato får det “allvarliga militära och politiska konsekvenser” och gör ett “passande svar” från rysk sida oundvikligt, enligt ett uttalande från det ryska utrikesdepartementet.
Reaktionerna från finsk och svensk sida lät inte vänta på sig. Såväl Finlands statsminister Sanna Marin (S) som landets president Sauli Niinistö har klargjort att detta är en fråga Ryssland inte ska lägga sig i.
“Till Finlands rörelsefrihet och valmöjligheter hör också möjligheten att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato, om vi själva så beslutar”, sade Niinistö i sitt nyårstal.
Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist (S) reagerade också, men inte riktigt på samma sätt.
Ett eventuellt beslut om att gå med i Nato är Sveriges ensak, slog Hultqvist förvisso fast. Men först efter att ha avfärdat frågan som inaktuell:
“Vi ska inte gå med i Nato varken nu eller senare.”
Ett något tvetydigt sätt att markera sitt oberoende.
Men tvetydighet är sedan länge något som utmärker Sveriges relation till Nato. Det svenska militära samarbetet med försvarsalliansen har steg för steg utvidgats. Sverige är med i Natos Partnerskap för fred, och har deltagit i en rad Natoledda militära insatser i olika delar av världen. Det svenska försvaret övar med Nato och med enskilda Natomedlemsstater som Norge och Tyskland.
”Sverige fördjupar försvarssamarbetet med Finland och andra nordiska grannar, inom EU, med USA samt i partnerskapet med Nato”, hette det i statsminister Magdalena Anderssons (S) första regeringsförklaring.
I samma andetag upprepade Andersson – helt i enlighet med socialdemokratisk liturgi – att “den militära alliansfriheten tjänar vårt land väl” och att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato.
Det kan med visst fog hävdas att Sverige numera är så nära lierat med Nato att frågan om medlemsskap mest är en formalitet.
Men det är av allt att döma en formalitet Moskva fäster avseende vid.
Läs även: Invaderar Ryssland Ukraina efter nyår?
Det är inte första gången Ryssland kommer med liknande hot mot Sverige. I en intervju 2016 förklarade den ryske utrikesministern Sergej Lavrov att ett svenskt medlemskap i Nato skulle mötas med “nödvändiga militärtekniska åtgärder” från rysk sida.
Då som nu är det USA och Nato som är det egentliga målet för den ryska ilskan. När det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes 1991 ansökte och beviljades en rad tidigare sovjetiska lydstater medlemskap i Nato. Dessa forna östblocksländer såg Natomedlemskapet som en garanti för sin nyvunna frihet och tvivlade på att Moskvas nya herrar i grunden var annorlunda än de gamla. När den tidigare KGB-mannen Vladimir Putin kom till makten visade sig dessa farhågor vara högst berättigade.
För ögonblicket är Rysslands avsikt att till varje pris förhindra att den tidigare sovjetrepubliken Ukraina också tar steget in i Nato. Därav vapenskramlet. Därav hoten.
Därav de omkring 100 000 ryska trupper som ansamlats vid gränsen till Ukraina. Kanske planerar Ryssland för en fullskalig invasion av Ukraina. Kanske är det bara vad Ryssland vill att omvärlden ska tro.
I Donbassregionen i östra Ukraina bedriver Ryssland sedan 2014 ett lågintensivt krig. Halvön Krim, en del av Ukraina, invaderade och annekterade Putin samma år i strid mot folkrätten. Putin har klargjort att Ukraina i hans ögon inte är ett riktigt land utan en historisk del av Ryssland.
Enligt Putin ska USA och Nato i samband med Sovjetunionens fall ha lovat att försvarsalliansen inte skulle utvidgas österut. Om detta råder minst sagt delade meningar.
I den ryska propagandan – det vill säga i Putins värld – är det Ryssland som är inringat och allt mer hotat av Nato. Men som exemplet Ukraina visar med all önskvärd tydlighet är det inte omvärlden som är ett hot mot Ryssland. Det är Ryssland som är ett hot mot omvärlden.
Ryssland anser sig ha rätt till en buffertzon av vad Moskva kallar neutrala stater men som i praktiken är underordnade Ryssland. Ungefär som dagens Belarus. Det är en återgång till järnridåns och det kalla krigets logik.
När Rysslands grannar insisterar på att gå sin egen väg undergräver det ryska maktambitioner. Ryssland känner sig förödmjukat. Fantomsmärtor efter en förlorad supermaktsstatus gör sig påminda.
Nu ska Rysslands grannar förmås att ge upp sin självständighet för att hålla Putins imperiedrömmar vid liv.
Läs även: Ukrainsk säkerhetstopp: Putin kommer inte att lyckas krossa vårt land
