Med mindre än ett år kvar till nästa riksdagsval knakar det uppmuntrande i den rödgröna regeringens fogar. Så blir det lätt i ett samarbete som vilar på viljan till makt snarare än på en gemensam politisk vision.
Den som kom på den lysande idén att ge Miljöpartiet tillnamnet De gröna khmererna förtjänar evig ära.
De röda khmererna var ett kambodjanskt kommunistparti och gerillarörelse som styrde Kampuchea under andra hälften av 1970-talet.
De röda khmererna använde våld och tortyr.
De gröna khmererna använder lagar och paragrafer, skatter och avgifter, bonus och malus.
De röda khmererna drev ut Kampucheas befolkning ur städerna.
De gröna khmererna driver in Sveriges befolkning i städerna, samtidigt som de säger att hela landet ska leva. Men att vara beroende av bil för att få vardagen att fungera – vilket gäller de flesta som bor på lands- och i glesbygd – är att vara utlämnad åt Miljöpartiets nycker. Skogsägare ska fråntas rådighet över sin skog. Att luckra upp strandskyddet, vilket skulle göra det attraktivare att bo och bedriva verksamhet i glesbygd, är otänkbart.
Det är lätt att få intrycket att Sverige utanför allfarvägarna i Miljöpartiets ögon bör betraktas som en enda stor kolsänka där urskogen ostörd får breda ut sig – möjligen med små fickor för vindkraftsparker. Ska det finnas verksamhet där ska den vara garanterat fossilfri och klimatneutral.
De gröna khmererna driver dessutom Socialdemokraterna till vansinne. Fast en mer rättvisande beskrivning är nog att parterna i den så kallade samarbetsregeringen driver varandra till vansinne.
“Ärligt talat, jag behöver gå i terapi efter att ha suttit i regering med S”, beklagar sig en anonym miljöpartist i ett långt reportage i Dagens Nyheter.
Motviljan är sannolikt ömsesidig. Att som socialdemokratiskt statsråd ha gröna ministerkollegor som inte drar sig för att öppet ta avstånd från det som ska vara gemensam regeringspolitik, känns nog sådär.
Enligt grundlagen fattar regeringen sina beslut kollektivt och är kollektivt ansvarig för dem, en ordning miljöpartisterna helst inte känns vid.
För undvikande av medvetna missförstånd: att kalla Miljöpartiet för De gröna khmererna är inte ett sätt att jämställa MP:s program med De röda khmerernas folkmordspolitik.
Det är ett sätt att försöka fånga en irrationell, fanatisk ådra i partiet, en blind tro på att MP sitter inne med svaren på de avgörande frågorna för inte bara Sveriges framtid, utan även för mänsklighetens och jordens öde.
Tanken att Miljöpartiet är mottagligt för totalitära idéer ska för den skull inte avfärdas. När filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö år 2018 skrev att det enda som enligt hans mening kan rädda världen undan en annalkande klimatkatastrof är en “upplyst, global despoti” fann De gröna khmerernas EU-parlamentariker Pär Holmgren detta “intressant”. Han berömde Tännsjö för att våga “tänka utanför boxen”.
Som statsminister skulle Holmgrens första åtgärd bli att “avskaffa alla val” har han sagt vid ett tidigare tillfälle.
Läs även: Om Miljöpartiet ska lyfta måste de sluta tramsa
I regeringskansliet Rosenbad bedriver De gröna khmererna ett ofta framgångsrikt gerillakrig mot sin större koalitionspartner.
Den genom medvetna politiska beslut skapade cementkrisen och den långsamt framväxande elkrisen bär vittnesmål om att partiets obstruktionsarbete bär frukt.
Om konflikten, så som den framträder i DN:s reportage, ska sammanfattas i några få ord, så bryr sig MP om föga mer än klimatet, medan Socialdemokraterna tycker det är bra om det även går att bevara välfärden.
Det som får miljöpartister i regeringskansliet Rosenbad att börja tugga på tjänsterummets ekologiska och rättvisemärkta matta är socialdemokratiskt kompromissande där hänsyn också tas till jobben. För De gröna khmererna finns inget viktigare än att omedelbart få ner de svenska koldioxidutsläppen. Och då är jobben, åtminstone traditionella industrijobb utanför de större städerna, ett pris värt att betala.
Konflikten inom regeringen handlar i inte ringa grad om var och i vilka grupper av befolkningen de båda partierna har sina väljare.
Den typiska MP-väljaren i riksdagsvalet 2018 var en ung, högutbildad kvinna bosatt på en universitetsort eller i en storstad. De fem kommuner där partiet fick störst andel röster var i fallande ordning Lund, Stockholm, Uppsala, Jokkmokk – undantaget som bekräftar regeln – samt Göteborg.
Socialdemokraternas typiska väljare kännetecknas av att de är äldre – partiet har dubbelt så stort stöd i gruppen över 65 jämfört med gruppen under 29, är invandrare snarare än infödda, och har lägre utbildning. Socialdemokraternas bästa kommuner 2018 – där partiet fick strax över eller strax under 50 procent av riksdagsrösterna – var Munkfors, Piteå, Hagfors, Överkalix och Kalix.
De båda partierna skulle sannolikt må bra av att gå skilda vägar, ungefär som parterna i ett äktenskap präglat av lång och varaktig söndring. Viljan till makt verkar i dagsläget vara snart det enda som binder dem samman.
I valet om knappt ett år kan väljarna befria de olyckliga tu ur denna destruktiva relation. Lämpligen genom att förpassa de rödgröna ur Rosenbad och – i bästa fall – De gröna khmererna ur riksdagen.
Tillägg:
Enligt artisten Totte Wallin var det skådespelaren och komikern Stellan Sundahl (1946-1999) från Lund som döpte just Miljöpartiet till De gröna khmererna:
“Det var när vi jobbade med radioprogrammet 60 sekunda minuter på SR i Malmö och begreppet föddes på Storkällaren i Lund i den högra, billiga delen en torsdag hösten 1986.”
