I Sverige utgår all offentlig makt från folket. Så inleds i alla fall regeringsformen, en av våra grundlagar. Men berätta inte det för Miljöpartiet. En regering som tänker i sådana banor tar inte sitt ansvar, enligt tidigare jämställdhetsministern Åsa Lindhagen (MP), numera miljö- och klimatborgarråd i Stockholms stad.

I en debattartikel i Expressen går Lindhagen tillrätta med klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L), som i en debatt nyligen mot Lindhagens partikollega, språkröret Per Bolund, påpekade att även klimatpolitik måste ta hänsyn till verkligheten, till människors och företags verklighet.

“Den politiken som ni har drivit, den har inte vunnit förtroende, den har lett till att folk går och röstar på partier som lovar annat”, sade Pourmokhtari.

Enligt Lindhagen är detta att “gömma sig bakom Sveriges befolkning för att slippa ta ansvar”, och sådant politikerbeteende måste få ett slut, slår hon fast.

Det tycks som om folket förlorat Miljöpartiets förtroende. Det kan folket förmodligen leva med.

Liknande tankar, att demokrati i skepnad av inskränkta väljare som inte förstår sitt eget och än mindre sina medmänniskors bästa, är ett hinder för radikal politik – det må sedan gälla klimatet eller någon annan fråga – är som bekant inte direkt nya. Inte heller inom Miljöpartiet, där ledande företrädare umgåtts – och möjligen fortfarande umgås – med tankar om att demokratin är ett avgörande hinder när världen ska räddas undan en överhängande klimatapokalyps.

Pourmokhtaris kommentar träffade förmodligen en öm punkt. Att Miljöpartiet klarade sig kvar i riksdagen i valet berodde på halvannan procent stödröster från socialdemokratiska och vänsterpartistiska väljare som inte ville se ett politiskt maktskifte, vilket hade varit oundvikligt om MP åkte ur. Det var stödröster trots, inte tack vare, Miljöpartiets klimatpolitik. Inte så konstigt att miljöpartister inte litar på väljarna. Misstroendet är uppenbarligen ömsesidigt.

De fatala konsekvenserna av Miljöpartiets inflytande över migrationspolitiken och energipolitiken – de två områden där partiet gjort störst avtryck under åren i riksdagen – visar med all önskvärd tydlighet varför partiet bör hållas så långt borta från politisk makt som det bara går.

Läs även: Skogkär: Det är synd om väljarna, inte om Miljöpartiet

I en interpellationsdebatt i riksdagen på fredagen fick Pourmokhtari svara på kritik mot regeringens klimatpolitik och mer specifikt när det gäller klimatmålen för transportsektorn. En av de åtgärder regeringen Kristersson vidtagit är att minska reduktionsplikten till EU:s miniminivå. Detta kommer enligt kritikerna att göra det omöjligt för Sverige att uppnå de av riksdagen beslutade klimatmålen. Reduktionsplikten, det vill säga utspädningen av bensin och diesel med dyra biodrivmedel, är den främsta orsaken till de kraftigt ökade priserna på bensin och diesel.

Pourmokhtaris hänvisning till den kärva ekonomiska verklighet svenska hushåll och företag står inför, föll inte heller här i god jord.

Centerns riksdagsledamot Ulrika Heie sade sig vara förvånad över detta argument.

“Det som påverkar vår miljö är ju gränsöverskridande och att då ha så snävt [fokus] som svenska hushålls egen situation, att inte utgå från den situation som hela mänskligheten befinner sig i”, det var Heie oförstående inför.

Något säger det kanske om det rödgröna politiska etablissemangets självöverskattning när dess företrädare menar att svenska parlamentariker bör se sig som representanter för en föreställd global gemenskap, snarare än för sina väljare på hemmaplan.

Om man tar värdegrundens mantra om alla människors lika värde bokstavligt, så finns det en logik i resonemanget. Ändå är det nog bäst och enklast för alla parter att svenska politiker ser sig som företrädare för svenska väljare och deras intressen, även om det i rödgröna politiska kretsar må framstå som både futtigt och visionslöst.

Att Miljöpartister som Åsa Lindhagen ser det som politisk ansvarsflykt och feghet att hänvisa till väljarnas vilja och vardag säger oändligt mycket om det parti hon företräder. För Miljöpartiet är medborgarna oansvariga barn som med piska och morot, malus och bonus, ska ledas vid handen in i det gröna, klimatneutrala paradiset. Det ska vara lätt att göra rätt, som miljöpartisterna brukar säga. Och vad som är rätt för dig det avgör Miljöpartiet – inte du.

Läs även: Skogkär: Det låga förtroendet för Miljöpartiets politik är alldeles för högt