Varför satsas det inte ytterligare 300 miljarder på förebyggande socialt arbete? Det frågade sig Göran Greider, författare och debattör långt ut på den socialdemokratiska vänsterflygeln, efter att Gävle nyligen drabbats av en masskjutning utförd av en 13-årig pojke. Enligt polisen är dådet gängrelaterat.

Förmodligen ville Greider provocera. Att han av alla människor skulle ironisera över sociala insatser kan i alla fall uteslutas. Oavsett syftet illustrerar Greiders inspel kort och koncist hur tankarna går hos alla dem som ser förebyggande arbete som patentlösningen på kriminalitet och andra sociala problem. Att brottslighet fortfarande existerar och utgör ett samhällsproblem är enligt deras sätt att tänka enbart en fråga om bristande resurser. Det är ett bevis för att detta samhälle inte satsat tillräckligt med pengar på barnomsorg, skola, socialtjänst, bibliotek, fritidsgårdar, idrottshallar, föreningsliv eller vad det nu kan vara.

Så varför nöja sig med 300 miljarder. Varför inte 500 miljarder – för att vara på den någorlunda säkra sidan.

Greider var förmodligen inte helt allvarlig. Det var däremot av allt att döma den enhetschef på socialförvaltningen i Gävle – ansvarig för kommunens förebyggande arbete – som intervjuad av TV4 framkastade följande förklaring:

“Det jag tänker att vi skulle behöva, det är medel till att erbjuda alternativ, köpa träningskort, köpa ett par fotbollsskor, gå ut och käka, ge massage till någon trött mamma eller pappa, [...] vi behöver få medel, vi behöver få mentorer som kan gå in och vara förebilder.”

I Sverige 2025 skriver satiren sig själv. Gång på gång. Det kan inte vara lätt att vara komiker och behöva överträffa den verkligheten.

Att enhetschefen ifråga inte hejdade sig, att hon gick på som om denna hennes lösning var den mest naturliga och självklara i världen, att hon inte förstod hur absurt det hela skulle låta i väldigt många människors öron, är fascinerande. Tala om att leva i sin egen rosaskimrande bubbla.

Läs även: Skogkär: Bullbak med barnsoldater

De senaste åren har det skett en kraftig ökning av våldsdåd utförda av barn. Under årets åtta första månader grep polisen 66 barn, 13 eller 14 år, jämfört med 27 under samma period förra året. Året dessförinnan var det 17.

Med hänvisning till att den allvarliga brottsligheten kryper allt längre ner i åldrarna vill regeringen sänka straffbarhetsåldern till 13 år för brott med minimistraff på fängelse i fyra år eller mer, samt försök, förberedelse och stämpling till sådana brott. Sänkningen ska vara tidsbegränsad och gälla i fem år. Den som fyllt 13 år ska kunna dömas till samma påföljder som andra lagöverträdare under 18 år. I extrema fall, som mord, innebär det även fängelse.

Förslaget har mött förutsägbara reaktioner. Den mest förutsägbara av alla var att sänkt straffbarhetsålder bryter mot Den Heliga Barnkonventionen. Kriminalvårdens generaldirektör Martin Holmgren gjorde tummen ner. “En 13-åring är så omogen att den, om den gör fel, borde tas om han på ett annat sätt av exempelvis socialtjänsten”, sade Holmgren till SVT.

När grova våldsdåd begås av mycket unga personer visar det sig så gott som undantagslöst att dessa pojkar – det rör sig nästan alltid om pojkar – varit kända av polisen och socialtjänsten sedan lång tid tillbaka. Inte sällan har skolan slagit larm redan när de här barnen gick på lågstadiet. Det innebär därmed att de i de allra flesta fall också varit föremål för en hel arsenal av åtgärder; det bästa samhället kan erbjuda i form av förebyggande insatser för unga som är på väg att hamna snett. Och ändå har det inte hjälpt.

Tydligen hade även de sociala myndigheterna i Gävle till sist insett att deras förebyggande insatser inte hade önskad effekt. Samma kväll som 13-åringen mejade ner sex oskyldiga utanför en krog, hade socialnämnen beslutat att han skulle omhändertas.

Den 13-årige skytten i Gävle är inte ett bevis på att det satsas för lite på förebyggande insatser, som en del vill ha det till. Snarare är pojken ett tecken på att tilltron till förebyggande insatser är orimligt stor. Glöm inte att de senaste årens exceptionella utveckling vad gäller unga som gör sig skyldiga till mycket grova brott skett i ett land som i gott och väl ett halvt sekel satsat exceptionellt stora resurser på just förebyggande åtgärder.

Individer som är beredda att mörda för att det är häftigt, för pengar eller någon annan form av belöning, för att imponera på andra eller vilket motivet nu än är, ska inte gå lösa på gator och torg. De ska sitta inlåsta. Oavsett ålder. För deras egen skull men framför allt för alla andras.

Läs även: Skogkär: Gängen kommer aldrig att knäckas