Regeringens senaste satsning för att minska Sveriges utsläpp av växthusgaser, eller i alla fall en av de senare, är att subventionera 48 000 elmopeder i Ghana i Västafrika.

Klimatförändringarnas första offer är politikernas omdöme.

Olika former av motordrivna två- och trehjulingar är vanliga transport- och fortskaffningsmedel i Ghana, liksom i de flesta fattigare länder. Tanken är att om dessa fossilbränsledrivna fordon byts ut mot eldrivna så kommer utsläppen av växthusgaser att minska. Och om svenskt bistånd kan få ghananerna att börja köra elmopeder i större utsträckning innebär det klimatnytta som Sverige kan skriva på sitt utsläppskonto.

Logiken, för det finns trots allt en sådan, är att det för samma summa pengar, i det här fallet 109 miljoner kronor, går att åstadkomma större utsläppsminskningar i Ghana än i Sverige, där den lågt hängande frukten – de enkla utsläppsminskningarna – plockats för länge sedan. På det här sättet ska Sverige tillgodoräkna sig totalt 250 000 ton i utsläppsminskningar fram till 2030, vilket blir omkring 400 kronor per ton minskade utsläpp. Sverige ska som bekant vara nere på nettonollutsläpp 2045, klockan tickar och då framstår tydligen alla idéer som goda, även de dåliga.

Åren 2017–2018 fanns det i Sverige en elcykelpremie som innebar att den som köpte en elcykel kunde få upp till 10 000 kronor av staten, det vill säga av andra skattebetalare. När Naturvårdsverket utvärderade satsningen blev slutsatsen att ökad användning av elcyklar “troligtvis” leder till minskade utsläpp av växthusgaser. Troligtvis. Om premien i praktiken haft en sådan effekt gick inte att avgöra. Att subventionen av elmopeder i Ghana skulle leda till en minskning av växthusgasutsläppen med en kvarts miljard ton de kommande fem åren beskrivs bäst som en vild gissning.

Risken att en del av detta klimatbistånd kommer på avvägar – vilket bistånd inte minst till Afrika har en olycklig tendens att göra – ska inte underskattas. Nu är Ghana inte på långa vägar det mest korrupta landet på den afrikanska kontinenten. Men i Transparency Internationals korruptionsindex hamnar Ghana på plats 80 av 180 länder.

Ghana har en hel del vattenkraft men 60 procent av all el produceras med hjälp av fossila bränslen, främst naturgas. Så i praktiken kommer närmare 30 000 av de elmopeder svenska skattebetalare ska subventionera att i vilket fall som helst rulla tack vare fossila bränslen.

Ytterligare en fråga är var dessa elfordon kommer att produceras och under vilka förhållanden. Det mest sannolika svaret är som alla kan räkna ut Kina – och då med hjälp av fossila bränslen som olja och kol och under produktionsförhållanden som är allt annat än miljövänliga.

Men med tanke på alla miljarder som vaskas på olika klimatomställningsprojekt så är 109 miljoner trots allt växelpengar. Om det nu kan vara till någon tröst.

Läs även: Skogkär: Allt är klimatförändringar

Den gångna veckan hade Lunds universitet fint främmande. Klimatgurun Tim Jackson, professor i hållbar utveckling vid University of Surrey i England, var en av huvudtalarna vid en europeisk akademisk konferens om hållbar konsumtion.

I Sydsvenskan uppmärksammas Jacksons besök i en stort uppslagen intervju. Där beklagar professorn att USA och “vissa europeiska länder” börjar backa från sina klimatlöften. Men det finns fortfarande ljuspunkter, enligt Jackson.

“Kina håller i viss mån kursen. Särskilt när det gäller investeringar i förnybar energi, som solkraft”.

Däremot är USA under Trump en förlorad sak, enligt Jackson. Därför måste “vi” – vilka det nu är – söka nya “strategiska partnerskap” i kampen mot klimatförändringarna.

“Kanske en ovanlig allians mellan Europa, Kina, Indien och kanske till och med Ryssland”, regeringar som enligt Jacksons förmenande “tidigare har förstått styrkan och vikten i klimatfrågan”.

Verkligen? Hoppet när det gäller att klara klimatomställningen enligt denne professor, med ett förflutet som rådgivare till den brittiska regeringen, står alltså till kommunistdiktaturen Kina, som ensamt svarar för drygt en tredjedel av världens samlade växthusgasutsläpp, till Indien, världens tredje största utsläppsnation och dessutom det land som ökar sina utsläpp mest just nu, och slutligen till Vladimir Putins totalitära regim i Ryssland.

Vad är det för fel på Nordkorea? Utsläppen av koldioxid från fossila bränslen håller sig där på en föredömligt låg nivå, bara ett par ton per person och år. Det kan möjligen finnas ett samband med att befolkningen lever på svältgränsen.

Att länder som Kina, Indien och Ryssland skulle prioritera minskade utsläpp framför tillväxt – och i Kinas och Rysslands fall även önskan att dominera sin omvärld – framstår som långsökt, för att uttrycka det försiktigt.

Lyssna på vetenskapen, heter det. Det är en uppmaning som hörs inte minst när det gäller klimatförändringarna. Om detta ska föreställa vetenskap, så tack, men nej tack.

Läs även: Skogkär: På väckelsemöte med klimatreligiösa rådet