Tron på att Sverige har världens klimatöde i sina händer är djup och stark, närmast av religiös karaktär. Det visade sig ännu en gång när regeringen fick smisk av klimatpolitiska rådet.
Det klimatpolitiska rådets underkännande av regeringens klimatpolitik var väntad. Lika förutsägbara var de på sina håll hysteriska reaktionerna på det av alla förväntade underkännandet. En av de mer udda och roande inspelen kom från De gröna khmerernas (MP) unga garde, det vill säga Grön ungdom, vars språkrör raskt utnämnde klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) till “en av de farligaste svenska politikerna i modern tid”. Varför begränsa sig så? Varför inte en av de farligaste politikerna i världen? Någonsin? Är det inte olikt miljöpartister att vara så återhållsamma? Enligt alla gröna undergångsprofeter vilar som bekant klimatets och därmed världens öde på Sverige, och således i Pourmokhtaris liljevita händer.
Centerns partiledare Muharrem Demirok gick på fredagen ut och stampade ilsket med sin lilla treprocentsfot. Statsministern måste agera och samla alla partier till samtal om klimatpolitiken, krävde Demirok tillsammans med en nyfunnen vän, Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén.
“Statsministern måste ta ansvar, han måste kliva fram. Vi står inför en klimatkris”, förkunnade Helldén som i hastigheten tydligen glömde att vi enligt MP inte står inför en klimatkris utan är mitt inne i den – det är i alla fall vad hans tidigare språksrörskollega Märta Stenevi alltid hävdade.
De rödgröna är inte bjudna på festen och försöker i varenda fråga krascha Tidöpartiernas party: vi vill vara med, vi vill bli lyssnade på, vi kräver blocköverskridande samtal! Nu! Det är så klart frustrerande att regeringen Kristersson har majoritet i riksdagen för sin politik vilket gör oppositionen om inte överflödig så åtminstone maktlös, impotent.
Klimatpolitiska rådet konstaterar i sin årliga rapport – som presenterades på torsdagen – att regeringens klimatpolitik leder till ökade utsläpp på kort sikt, inte minskade, och att Sverige inte ser ut att nå klimatmålen för 2030. Enligt rådet är regeringens politik alltför fixerad vid att nå det långsiktiga målet. Regeringen Kristersson skjuter därmed ansvaret på framtiden och leder Sverige in på en “onödigt riskfylld väg”, förkunnade rådets ordförande Åsa Persson. Det finns ingen regering som inte fått smisk av rådet, men den här gången var upprumpningen osedvanligt brutal.
Sveriges långsiktiga klimatmål är att nå nollutsläpp netto senast 2045 och därefter negativa utsläpp, det vill säga binda en större mängd växthusgaser än den mängd som släpps ut.
Läs även: Skogkär: Det klimatvänliga luftslottet
Att det globala klimatet är just globalt, att klimatförändringar påverkar hela världen, att enskilda länders utsläpp inte stannar i det enskilda landet är en självklarhet. Men i de klimatreligiösas värld kretsar allt kring vad Sverige gör. Alla skådar så djupt i sina navlar att skygglappar blivit överflödiga. Klimatet och världen ska räddas och det åligger oss, Sverige, att göra det.
Att de samlade svenska utsläppen är så små att de varken gör till eller från, spelar för dessa sista dagars klimatheliga, ingen roll. De klimatpolitiska målen betraktas som huggna i sten, likt Moses budtavlor, och kan inte ändras av dödliga människor – trots att det är människor som en gång beslutat om dem.
Sveriges utsläpp av växthusgaser uppgick till 45,2 miljoner ton koldioxidekvivalenter år 2022. Dra ifrån den mängd växthusgaser som samma år bands av framförallt den svenska skogen, drygt 41 miljoner ton, och Sveriges nettoutsläpp stannade detta år vid drygt 4 miljoner ton. Det är väl – grovt räknat – vad Kina hann släppa ut under den tid pressträffen med Demirok och Helldén varade.
Enligt den senaste rapporten från Unep, FN:s miljöprogram, ökade de globala utsläppen av växthusgaser med 1,2 procent mellan 2021 och 2022. En ny rekordnivå uppnåddes, 57,4 miljarder ton koldioxidekvivalenter. Ökningen globalt var därmed femton gånger större än Sveriges totala utsläpp detta år.
Inte ens om varje svensk skulle klä sig i säck och aska – ett scenario som klimatrörelsen alla flagellanter förmodligen inte är främmande för – skulle det spela någon roll.
Från oppositionen reses nu krav på att regeringen ska omarbeta sin klimathandlingsplan. En annan lösning är att revidera den heliga skriften, de av riksdagen antagna klimatmålen. Vilket så klart vore en förskräcklig nesa. En rent av kättersk tanke. I valet mellan kartan och terrängen, verkligheten och utopin, föredrar de flesta svenska politiker att följa kartan. Ända fram till stupet. Och varför inte över kanten.
Läs även: Brinkemo: Att söka kunskap bland klimatkättare och väderalarmister
