Vindkraftens andel av den svenska elmixen fortsätter att öka. Under förra årets sista tre månader producerade vindkraften för första gången mer el än kärnkraft under ett enskilt kvartal – 14,1 TWh mot kärnkraftens 12,4 TWh. Det visar siffror från Svenska Kraftnät.

Enligt Energimyndighetens senaste korttidsprognos, som sträcker sig fram till 2027, kommer elförbrukningen på fem år, från 2022 till 2027, att ha ökat med 15 TWh medan produktionen ökat betydligt mer, med 24 TWh, främst som en följd av utbyggnad av landbaserad vindkraft. I linje med detta väntas den svenska nettoexporten av el också nå nya höjder framöver. Ett besked som åtminstone borde glädja miljöpartister och andra som verkar tro att ett energisystems funktionsduglighet är lika med summan av elexporten under ett kalenderår.

Tvärtom vad många kanske föreställer sig kommer den stora ökningen av elanvändningen inom industrin inte att ske i närtid, konstaterar Energimyndighetens generaldirektör Robert Andrén i rapportens förord. Detta är industrin och elproducenterna medvetna om, men “dessvärre ser vi tecken på att andra aktörer överskattar vad som kommer att ske närmaste två-tre åren och att dessa överskattade siffror börjar få fäste i både debatter och rapporter”.

Undras vem eller vilka Andrén har i åtanke när han talar om “andra aktörer”? Det kan väl aldrig vara den rödgröna oppositionens företrädare? Den synnerligen aktiva och inflytelserika vindkraftslobbyn?

När regeringen i november avslog dussintalet ansökningar om etablering av havsvindparker i Östersjön med hänvisning till försvarets intressen, blev reaktionerna närmast hysteriska.

Enligt Centerpartiets Rickard Nordin var beskedet ”ett dråpslag för elektrifieringen av Sverige”. Socialdemokraternas Fredrik Olovsson menade att mandatperioden kan betraktas som fyra förlorade år när det gäller ny kraftproduktion. Miljöpartiet och Vänsterpartiet klagade givetvis också. Men kritik kom även från annat håll. Även branschorganisationen Teknikföretagen beskrev det som ett “dråpslag” med hänvisning till att efterfrågan på el inom industrin väntas öka med omkring 80–90 TWh till 2035.

Teknikföretagen kan väl ändå inte ha missat att inte mycket återstår av glansen kring batteritillverkaren Northvolt. Eller att SSAB skjutit sitt projekt för tillverkning av fossilfritt stål, Hybrit, på framtiden, in i 2040-talet? Stegra, tidigare H2 Green Steele, det andra stora elslukande projektet i Norrland för tillverkning av fossilfritt stål, har fått revidera sina planer både vad gäller investeringskostnader, produktionsmetoder och produktionsstart mer än en gång. Nästa år ska produktionen börja, heter det, men sedan kommer det att dröja två år innan bolaget får “några större intäkter”. VD:n Henrik Henriksson försäkrar att Stegra inte är Northvolt, vilket kan få en att misstänka att det är just vad Stegra är.

Föreställningen att Sverige står på tröskeln till en grön industriell revolution som kräver en enorm och närmast omedelbar ökning av elproduktionen lever ändå kvar.

Läs även: Skogkär: Regeringen är inmålad i vindkraftshörnet

Om samtliga de vindkraftprojekt som fick avslag av regeringen genomförts skulle det ha inneburit ett tillskott på totalt omkring 140 TWh från 2030 och framåt. Det ska sättas i relation till den totala inhemska elanvändningen som under 2023 uppgick till 123,8 TWh.

Regeringen Kristersson har så här långt gett tillstånd till tre havsvindparker med en sammanlagd produktionskapacitet på 11,2 TWt. Ytterligare tolv ansökningar bereds. Dessa motsvarar totalt en produktion på 130–140 TWh. Det råder inte direkt någon brist på projekt. Det är något annat som saknas: lönsamhet.

Sannolikheten för att samtliga de havsvindparker som fick nej i november också skulle ha byggts är lika med noll. Redan den förra regeringen gav klartecken för havsvindparken Kriegers Flak, söder om Trelleborg. Men ägaren Vattenfall beslutade att pausa projektet. Investeringsförutsättningar saknas, hette det.

I dag får företag som är intresserade av att anlägga en vindkraftpark till havs helt enkelt leta upp en plats som verkar lämplig och sedan ansöka om att få bygga där. I utredningen Vindkraft i havet – en övergång till ett auktionssystem (SOU 2024:89) föreslås att Sverige istället ska införa ett auktionssystem, där regeringen pekar ut lämpliga platser för havsvindkraft. De som är intresserade av att bygga får sedan komma in med ett bud.

Men som utredaren Magnus Hermansson underströk när förslaget presenterades spelar det ingen roll hur själva ansökningsprocessen utformas. Det kommer sannolikt inte att byggas några havsvindparker ändå.

Anledningen? En analys som utredningen låtit konsultföretaget Sweco göra visar att det inte finns några kommersiella förutsättningar för havsbaserad vindkraft.

Ett besked som borde ha skapat svallvågor i energidebatten men som knappt gav ens ringar på vattnet.

“Det verkar inte finnas någon yta runt Sveriges kust där de beräknade intäkterna är högre än de beräknade kostnaderna för ett vindkraftsprojekt”, sammanfattade Magnus Hermansson.

Till stöd för Swecos bedömning pekade Hermansson på det faktum att ingen havsbaserad vindkraftpark som fått tillstånd i Sverige på senare år faktiskt också byggts. Och sett till Sveriges närområde har endast 1 procent av alla projekt de senaste tio åren byggts på marknadens villkor, det vill säga utan någon form av statligt stöd. Något som kan vara värt att hålla i minnet när Centerns Martin Ådahl klagar över att “all vindkraft blockeras och stoppas” av regeringen.

Att Tidöpartierna vill ge statliga lån och långsiktiga prisgarantier för att bygga ny kärnkraft har fått oppositionen – och andra – att rasa. Centern vill se marknadslösningar, inte subventioner, påstår Ådahl och partiordföranden Muharrem Demirok. Socialdemokraterna fruktar “väldigt mycket dyrare el”. Daniel Helldén, Miljöpartiets språkrör, kallar förslaget ett “slukhål för skattebetalarnas pengar”. Kärnkraft kan vara nästan det enda Miljöpartiet inte är berett att subventionera.

Samma partier som sett till att vindkraften de senaste decennierna byggts ut med hjälp av enorma subventioner uppträder plötsligt som principfasta motståndare till statligt industristöd.

Men det kommer inte att bli långvarigt. Inte nu när det visar sig att vindkraft till havs – den som skulle vara så billig och gå så snabbt att bygga ut – inte bär sig.

Lita på att kappan kommer att vändas på nytt, med förnyade och tilltagande krav på ytterligare subventioner till vindkraft.

Att staten går in och på olika sätt minimerar de ekonomiska riskerna för utbyggnad av ny elproduktion tycks ofrånkomligt. Och inte särskilt kontroversiellt med tanke på hur avgörande säker och riklig tillgång till energi är för ett modernt välfärdssamhälle. Den fråga som då behöver besvaras är vad som ska prioriteras. Om stödet – skattebetalarnas pengar – ska gå till ett stabilt, reglerbart kraftslag eller till ett kraftslag som styrs av vädrets högst opålitliga gudar.

Valet borde inte vara svårt.

Läs även: Skogkär: Vindkraften kräver tur med vädret och att man glömmer miljön