Det tar alldeles för lång tid att bygga ut den svenska havsbaserade vindkraften, anser regeringen. Så nu får en utredare i uppdrag att titta närmare på hur hela processen kan förenklas och göras snabbare, berättade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) vid en pressträff på onsdagen.

“Vindkraften har en viktig plats i vår energimix”, försäkrade Pourmokhtari som också slog fast att regeringens mål är en “mer robust och stabil” energiproduktion.

Att en fortsatt kraftig utbyggnad av vindkraft skulle vara ett steg i den riktningen är långtifrån givet. Vindkraften utgör snarare ett destabiliserande inslag i den energimix Pourmokhtari talar om, eftersom det inte går att lita på att den levererar.

Detta, fast i inlindade ordalag, är också vad Svenska Kraftnät konstaterar i en ny rapport till regeringen med den föga upphetsande titeln Framtidens kapacitetsmekanism för att säkerställa resurstillräcklighet på elmarknaden.

Rapporten handlar om hur Sverige ska kunna hålla effektbalansen. För att strömavbrott ska undvikas måste elproduktionen i varje givet ögonblick vara lika stor som elförbrukningen. Det är detta som kallas effektbalans. För att garantera denna effektbalans finns en effektreserv – det oljeeldade Karlshamnsverket. Under särskilt kalla vinterdagar riskerar förbrukningen att överstiga produktionen vissa timmar. Då kopplas Karlshamnsverket in.

Sveriges elbehov kommer enligt alla bedömare att öka kraftigt framöver. Det talas om en fördubbling av elanvändningen från dagens 140 terawattimmar till 280 TWh redan år 2035. Ju större elanvändning och ju mer produktionen varierar, exempelvis på grund av vädret, desto större effektreserv lär behövas.

Det oljeeldade verket i Karlshamn kan i dag leverera 562 megawatt. Men om några år, efter 2025, kommer detta inte att räcka, bedömer Svenska Kraftnät. Det är inte lite el som saknas för att ekvationen ska gå ihop.

“Redan 2027 kan det tillkommande kapacitetsbehovet för att klara effektbalansen uppgå till mellan 2 500–3 000 MW i södra Sverige”, konstaterar Svenska Kraftnät i sin rapport.

Och det är bara början. År 2045 kan kapacitetsbehovet uppgå till ytterligare 13 700–15 000 MW i ”det mest extrema scenariot”. Det motsvarar 25 Karlshamnsverk.

Att bibehålla balansen mellan å ena sidan produktion och import och å andra sidan förbrukning har blivit allt svårare i takt med att icke planerbar kraft – i första hand vindkraft – blivit en allt större del i energimixen. Eller som Svenska kraftnät också noterar i rapporten:

“Gällande energi över längre tid har således Sverige ett överskott, men det bör noteras att tillgången kan variera kraftigt på kortare tidshorisonter beroende på bland annat variationer i vindkraftsproduktionen.”

Läs även: Skogkär: Innan vindkraftsfällan slår igen

De senaste tjugo åren har elförbrukningen i Sverige varit i stort sett konstant. Den stora förändring som skett är att kärnkraft avvecklats och vindkraft byggts ut.

Regeringen Kristersson vill se en satsning på ny kärnkraft. Taket för antalet rektorer – högst tio – ska tas bort och det ska också bli möjligt att bygga reaktorer på andra platser än där de finns i dag.

Om eventuella investerare låter sig övertygas att satsa på nya reaktorer får nog betraktas som ovisst. Investeringar i kärnkraft kräver en lång tidshorisont, 60–80 år. Och redan efter nästa val kan Sverige åter ha en rödgrön regering. En sådan regering kommer inte att vilja se ny kärnkraft.

Före valet talade de nuvarande regeringspartierna om vikten av att bygga ny kärnkraft. Nu sjunger de allt oftare vindkraftens lov och manövrerar för att utbyggnaden av vindkraft både till havs och till lands ska kunna påskyndas. Regeringen är hårt pressad av näringslivet som vill ha mer el genast för att klara sin klimatomställning.

I dagens läge finns det i alla fall på kort sikt knappast något alternativ till utbyggd vindkraft. Det har de rödgröna sett till genom sin energipolitik. För den borgerliga regeringen återstår inte mycket annat än att försöka göra det bästa av situationen.

De rödgröna partierna målade fullt medvetet in Sverige i ett energipolitiskt hörn där vi i allt större utsträckning gjorts beroende av icke planerbar kraft. Vindkraften hyllades och dess utbyggnad subventionerades kraftigt. Samtidigt gjorde ansvariga politiker med all önskvärd tydlighet klart i både ord och handling att ny kärnkraft inte var önskvärd. Befintlig kärnkraft avvecklades. Att ersätta gamla reaktorer med nya var aldrig aktuellt.

Tidöpartierna har av allt att döma inte för avsikt att agera lika dogmatiskt och ansvarslöst i förhållande till svensk energiförsörjning som Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det hedrar dem. Men allt eftersom tiden går blir det också svårare att hitta en väg ut ur hörnet.

Läs även: Skogkär: Vindkraften kräver tur med vädret och att man glömmer miljön