Polisen medger nu att den aggressiva manifestationen till stöd för Hamasöversten och chefen för Kamal Adwansjukhuset i Gaza, Hussam Abu Safiya, i entrén till Karolinska universitetssjukhuset hanterades på ett olyckligt sätt.

Kvartal har tagit del av en mejlväxling mellan en anställd vid sjukhusets säkerhetsavdelning och en polis. Enligt tjänstemannen på Karolinska hade både personal och patienter svårt att ta sig in och ut ur sjukhuset under demonstrationen.

Av handlingar Kvartal begärt ut framgår även att ett antal deltagare i demonstrationen, enligt flera vittnen, gick in i sjukhusets entréhall med flaggor och ropade slagord. Och medan den ansökan om demonstrationstillstånd som beviljats av polisen gällde endast tio personer, var det i själva verket ett femtiotal som deltog.

”Jag håller med om att platsen INTE blev bra utifrån deltagarantal och det förhållningssätt vissa av deltagarna hade”, skriver polismannen i sitt mejlsvar.

Ola Österling, presstalesperson i polisregion Stockholm, säger till Kvartal:

“Det är inte meningen att personer som ska in på en plats där man jobbar eller är patient ska förhindras. Till exempel personer i rullstol. Det ska inte ske. Så det är vi naturligtvis ledsna för”

Allt detta hade självfallet kunnat undvikas. Enligt Kvartal vädjade sjukhusets säkerhetsavdelning till polisen att inte ge tillstånd för demonstranterna att hålla till i anslutning till entrén. I stället föreslogs ett torg på andra sidan gatan. Men se, att flytta demonstrationen den lilla biten hade enligt polisen varit i strid med grundlagen.

“Det ligger i grundlagen att man har mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Grunden är att man ska ge tillstånd till det som anordnaren ansöker om”, förklarar Österling.

Fast så här i efterhand var det beslutet kanske inte så lyckat, medger polistalespersonen:

“Vi hade annan information när tillståndet beviljades än det som i själva verket blev faktum.”

Så arrangörerna av demonstrationen, varav en står åtalad för hets mot folkgrupp, betedde sig inte som polisen förväntat sig? De blev fem gånger fler än vad som angavs i ansökan; de mer eller mindre blockerade sjukhusets entré. Efter över tre år av närmast dagliga, allt mer gränslösa manifestationer iscensatta av de här grupperna framstår det som minst sagt naivt av polisen att lita på deras löften. Och nu, i efterhand, står den så kallade ordningsmakten där med en kollektiv tår i ögat, med Österlings ord “ledsna” för att det blev som det blev. Det duger inte. Det är rent ut sagt pinsamt.

Läs även: Hjort: När Auschwitz blev en gatuteater

De Hamashyllande palestinademonstranterna tycks spela efter särskilda, rymligare regler. De ges demonstrationstillstånd mer eller mindre på blankt papper. Hela samhället ska tvingas rätta in sig efter deras behov av att ropa ut sitt hat i offentligheten. I Stockholm dras busslinjer in och om på obestämd tid för att dessa demonstrationståg obehindrat ska kunna ringla sig genom centrum varje lördagseftermiddag. De kan vifta med terrorgruppers flaggor. De kan hylla Hamas. De kan hylla Hamas massmord på judar den 7 oktober. De kan i kör uppmana till folkmord, till att Israel som stat ska utplånas, vilket är vad slagorden “från havet till floden” innebär. De kan ropa “globalisera intifadan” – i praktiken en uppmaning till dödligt våld. Under den årslånga andra intifadan dödades över tusen israeler i terrordåd. Och allt detta kan de hålla på med år ut och år in.

Om däremot någon finnig yngling blir upptäckt när han klottrar ett hakkors på ett plank räcker det för att både åtal och dom för hets mot folkgrupp ska komma som ett expressbrev på posten.

Fundera över vilket av detta som utgör det största hotet mot tryggheten och säkerheten för den judiska gruppen i Sverige.

Sedan drygt ett år är det straffbart att förneka, ursäkta eller uppenbart förringa Förintelsen och andra folkmord. Denna skärpning av lagen om hets mot folkgrupp motiverades av regeringen med den växande antisemitismen i landet. Efter att förundersökningar inletts i två fall – och snabbt lagts ner – börjar rättsläget möjligen klarna. Det är svårt att se vad som skulle krävas för att förringa Förintelsen i svenska åklagares ögon – utom möjligen genom att hävda att den aldrig ägt rum, att det är något judar hittat på.

Under helgens Hamasmarsch i Stockholm användes en kopia av skylten som hängde över grindarna till det nazistiska dödslägret Auschwitz med orden ”Arbeit macht frei”, en av de mest kända symbolerna för Förintelsen. Men nu var texten utbytt mot ett enda ord: “Gaza”. Skylten beslagtogs av polis som också upprättade en anmälan om hets mot folkgrupp. Men detta är inte att förringa Förintelsen, enligt åklagaren Lucas Eriksson. Något åtal blir det inte.

När palestinaaktivister i Umeå förra året hängde upp judedockor iförda randiga fångkläder med gula Davidsstjärnor på bröstet i snaror framför en banderoll med texten ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord” var inte heller detta att förringa Förintelsen, enligt åklagaren i det ärendet.

Under Förintelsen mördades omkring sex miljoner judar i en närmast industriell process, enbart på grund av sin etnicitet. Judar samlades in som boskap och slaktades som boskap. I Gaza har kanske 70 000 dödats, i samband med intensiva strider under ett israeliskt försvarskrig mot dödskulten Hamas. Mellan en tredjedel och hälften av de palestinier som dödats var stridande. Att likställa dessa två till motiv, natur och omfattning helt väsensskilda händelser är enligt svenska åklagare inte att förringa Förintelsen, det är inte uttryck för någon missaktning mot judar.

I själva verket är detta den moderna antisemitismens vanligaste uttrycksform, att jämställa den judiska staten Israel med Nazityskland och dagens judar med de nazister som under förra seklet mördade miljoner judiska män, kvinnor och barn.

För tjugo år sedan kom dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz fram till att ljudinspelningar som såldes i Stockholms moské med uppmaningar till mord på judar inte var hets mot folkgrupp utan “en del i stridsropen, slagorden, en del i krigspropagandan” kring konflikten i Mellanöstern och därmed “okej”. Det går en i det närmaste rak linje från det beslutet till hur rättsväsendet i dag hanterar antijudiska hatbrott. För antisemitism med rötterna i Mellanöstern finns alltid smitvägar.

Läs även: Skogkär: Konsten att hetsa mot judar