Europa rör sig obevekligt mot inbördeskrig. Det finns ingen återvändo, det går inte att ändra riktning, den sista avfarten passerades för ett bra tag sedan. Varningen, eller snarare konstaterandet, kommer från David Betz, professor vid Kings College i London.
De egenskaper som en gång fick västvärlden att framstå som immun mot inbördeskrig; relativ rikedom, social stabilitet, frånvaro av inbördes fientliga befolkningsgrupper, tilltro till politikens förmåga att lösa de problem som trots allt uppstår, har gått förlorade. Faktum är att på alla dessa områden dras våra samhällen i riktning mot våldsamma, interna konflikter, menar Betz, vars forskningsområde är säkerhet och konflikter i modern tid.
Den fråga som enligt honom återstår är: vad blir den tändande gnistan?
Inbördeskrig? Här, i Europa? Det framstår för många säkert som en befängd tanke. Inte minst i Sverige som inte sett krig på över 200 år.
Ändå har det i flera år, ända sedan Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet 2016, varnats för ett förestående amerikanskt inbördeskrig. Spekulationer som aktualiserades på nytt inför presidentvalet förra hösten. Och samhällsutvecklingen i Europa de senaste åren har inte varit olik den i USA.
I en opinionsmätning av YouGov nyligen svarade 40 procent av amerikanerna att det var mycket eller ganska troligt att ett inbördeskrig skulle bryta ut inom tio år. Ungefär lika många såg det som helt eller ganska osannolikt.
I en motsvarande mätning i Storbritannien för ett år sedan bedömde en tredjedel av de tillfrågade att ett inbördeskrig var mycket eller ganska sannolikt.
Enligt en färsk opinionsmätning av Ifop/Agir för Le Figaro befarar fyra av tio fransmän att ett inbördeskrig kommer att bryta ut.
Läs även: Skogkär: Socialdemokraterna satsar på tvångsintegration
De mörka molnen tornar upp sig vid horisonten. Det pågår sedan flera år ett krig i Europa – i Ukraina. Kanske kan det ses som ett fördröjt inbördeskrig i det forna Sovjetimperiet. Bara några decennier har gått sedan det blodiga inbördeskriget i före detta Jugoslavien. Motsättningarna som låg till grund för den konflikten lever kvar.
Europa, framför allt det tidigare Västeuropa, har på samma sätt som en gång det forna Jugoslavien balkaniserats, det vill säga splittras internt på grund av politiska eller religiösa motsättningar mellan olika grupper.
Kontinenten präglas av ekonomisk stagnation, av ökad skuldsättning. Pengarna som behövs för att hålla alla grupper nöjda – eller åtminstone tillräckligt nöjda för att bevara samhällsfreden, är på väg att ta slut. En enorm klyfta har vuxit fram mellan människors förväntningar om ett gott liv och vad de faktiskt kan vänta sig. Detta är förhållanden som legat till grund för otaliga våldsamma uppror genom tiderna, konstaterar den brittiske professorn.
Enligt Betz är mångkulturpolitiken den främsta orsaken till den obevekligt stigande konfliktnivån. Han beskriver det som “90 procent av problemet”.
För en generation sedan, påpekar Betz, kunde alla västländer fortfarande i stor utsträckning beskrivas som sammanhållna nationer, var och en med en större eller mindre känsla av gemensam identitet och arv. Numera är alla osammanhängande politiska enheter, pussel där bitarna utgörs av konkurrerande identitetsbaserade stammar, som till stor del lever i praktiskt taget segregerade ”samhällen” och som alltmer uppenbart och våldsamt konkurrerar om minskande samhällsresurser.
I mångkulturens spår har identitetspolitiken följt. Människor har sorterats – ofta har de sorterat sig själva – utifrån ras, religion, kön, etnisk, social eller kulturell tillhörighet. Dessa identitetsbaserade grupper tenderar att främja sina egna specifika intressen utan hänsyn till konsekvenserna för andra grupper eller samhället i stort.
“Det är detta som mer än något annat gör att inbördes konflikter i väst inte bara är troliga utan i praktiken oundvikliga, som jag ser det”, skriver Betz i Military Strategy Magazine.
Statsvetaren Barbara F Walter betraktas som en ledande internationell auktoritet på området inbördeskrig. Det finns enligt henne två faktorer som är avgörande för risken att ett inbördeskrig ska bryta ut. Den ena är om landet befinner sig i ett övergångsstadium mellan autokrati och demokrati. Att inbördeskrig bryter ut i fullödiga demokratier eller i autokratier är osannolikt. I demokratier för att medborgarnas missnöje där kan få utlopp på fredlig väg. I autokratier för att makthavarna har förmågan och viljan att med våld slå ned alla försök till uppror.
Överlag har de senaste decennierna i Europa präglats av ett växande missnöje – främst inom arbetarklassen – med de etablerade partierna. Invandringskritiska rörelser, avfärdade som högerpopulister, har skördat framgångar i land efter land. Riktningen är tydlig. Europa rör sig bort från stabila, demokratier där det politiska systemet åtnjuter hög legitimitet.
Den andra avgörande faktorn enligt Walters är om det finns etniska entreprenörer som använder sig av identitetspolitik för att skaffa sig politisk makt. Att så är fallet åtminstone i Västeuropa råder det knappast någon tvekan om.
Särskilt explosiv blir situationen när en grupp som historiskt sett alltid varit en demografiskt dominerande, klar majoritet, bärare av det som på tyska kallas Leitkultur, ser sin position hotad, betonar både Betz och Walter.
Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik
Runt om i Europa har massinvandringen just den effekten. Tidigare majoritetsbefolkningar ser sig långsamt men till synes obevekligt förvandlas till en minoritet i det egna landet.
Runt om i Europa växer övertygelsen bland dessa krympande majoriteteter om att de traditionella politiska eliterna inte står på deras sida, att de i grund och botten resonerar som tidigare statsministern och Moderatledaren Fredrik Reinfeldt:
“Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer, eller någon som hittar på någon gräns? Eller är det här ett öppet land, som består av de människor som kommer hit, mitt i livet, kanske födda i ett annat land, och det är vad de gör av Sverige som är Sverige? För mig är det givet att det är det senare.”
Så var är det då mest sannolikt att inbördeskriget bryter ut? Betz svar på frågan är Storbritannien eller Frankrike.
Nyligen visade en studie att andelen “vita britter”, som i dag utgör 73 procent av befolkningen i Storbritannien, kan komma att minska till under 50 procent fram till 2063. Vid den senaste folkräkningen 2021/22, uppgick andelen utlandsfödda i Storbritannien till 16 procent. I Frankrike var vid samma tidpunkt 10,3 procent födda i utlandet. I Sverige var andelen 20 procent.
