Mångkulturen kom till den gamla textil- och konfektionsstaden Borås med muslimsk extremism och utanförskap i följetåg.
När en av de eviga frågorna – vilken är Sveriges tråkigaste stad – avhandlas, höjs i regel en och annan röst till förmån för Borås.
Mot 1970-talets slut, i efterdyningarna av den textilkris som slog ut ett stort antal företag och arbetstillfällen, hette det bland stadens belackare att det bästa med Borås var motorvägen till Göteborg.
I dag har den dammiga gamla textilstaden, som firade 400-årsjubileum förra året, kommit på fötter och borstat av sig. Borås beskriver sig numera som centrum för design och handel med ett spännande kulturliv.
På många sätt är Borås representativ för den utveckling åtskilliga svenska städer genomgått de senaste decennierna, i invandringens spår.
Borås har till exempel två – eller tre beroende på hur man räknar – “särskilt utsatta områden”: Norrby samt Hässleholmen/Hulta. Kännetecknande för dessa områden är att kriminella mer eller mindre tagit över. Eller som polisen formulerar det: “Situationen i området innebär att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag.”
Förra sommaren skakades Norrby av ett våldsamt upplopp med ett hundratal inblandade. “En konflikt mellan två löst sammansatta grupper i området”, beskrev polisen det.
Om någon infödd boråsare emellanåt längtar tillbaka till den gamla tråkiga tiden må det vara förlåtet.
Ett annat kännetecken för särskilt utsatta områden är att där i regel finns religiös extremism och “fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri- och rättigheter”.
Borås har en livaktig salafistmiljö, vilket kommunledningen kanske inte är lika angelägen om att framhålla.
I en ny rapport från Försvarshögskolan, Salafism och salafistisk jihadism 2.0, ägnas ett av kapitlen åt salafistisk påverkan i tre svenska städer – Borås, Gävle och Göteborg. Skälet är att dessa städer ”historiskt sett haft en stark och utvecklad salafistisk- och salafist-jihadistisk närvaro”.
Den såg Gustav II Adolf nog inte komma när han grundade Borås 1621.
Salafism är ett samlingsbegrepp för en minoritetstolkning inom sunniislam som vill praktisera islam så som islam praktiserades av de första generationerna av muslimer. Ett slags extremt konservativ, tillbaka-till-rötterna-tolkning. En minoritet inom denna minoritet utgörs av militanta salafister, jihadister, som förespråkar våld och revolution.
Läs även: Studie: Salafister infiltrerar myndigheter och civilsamhälle
Av rapporten kan det bland annat utläsas att det finns ett hundratal salafister i Borås. Flertalet av dem är salafistiska jihadister. Dryga dussinet individer har genom åren anslutit sig till terrorgrupper i Syrien och Irak. Hälften har återvänt. Inte oväntat återfinns salafisterna huvudsakligen i Norrby och Hässleholmen, två av de särskilt utsatta områdena.
När polisens kriminalunderrättelsetjänst 2011 genomförde en kartläggning av Norrby framkom uppgifter om “religiös styrning och värvning till den somaliska terrororganisationen al Shabaab”. Det var också runt 2010 som aktiviteten i Borås salafistiska kretsar ökade och kontakter knöts med likasinnade på andra håll i Sverige, särskilt Göteborg. Salafisterna bildade föreningar och anordnade exempelvis läger och fotbollscuper för att locka till sig ungdomar.
Till Borås moské, i stadsdelen Norrby, har minst fem föreläsare som förespråkat radikal islamism bjudits in. Bland dem den ökände Gävleimamen Abu Raad. En annan av dessa föreläsare var tidigare dömd i Tyskland för att ha uppmanat till mord på judar, noteras det i rapporten.
Det finns också tydliga kopplingar mellan dessa extremistiska religiösa miljöer och kriminella nätverk.
“Enligt polisen finns det krafter på Norrby som vill öka polariseringen och ha ett religiöst slutet system i området. Religion kan i flera fall även sammansmälta med kriminalitet.”
I rapporten citeras Peder Englund, chef för Centrum för kunskap och säkerhet (CKS) i Borås. Enligt honom finns på Hässleholmen “löst sammansatta nätverk som kan skjuta på varandra för 35 kronor” och i Norrby “äldre kriminella nätverk, somalisk klanverksamhet och moralpoliser som knackar dörr om man upplever att någon är klädd fel”.
I rapporten beskrivs ett slutet lokalsamhälle med inflytelserika individer och grupper som inte bara vill att det ska förbli slutet utan ytterligare isolera den huvudsakligen muslimska befolkningen i dessa områden. “Kapsla in” är den beskrivning som används. Muslimer ska inte beblanda sig med de otrogna, “kuffar”. Integration – i varje meningsfull bemärkelse – ska förhindras.
Det kanske intressantaste med rapporten är vad den säger om hur de våldsbejakande islamistiska miljöerna ändrat strategi, tonat ner våldet både i retorik och praktik för att i allt större utsträckning använda sig av “demokratiska medel och möjligheter för att främja sina syften och mål”.
Det demokratiska, sekulära statsskicket ska undergrävas på demokratisk väg.
I rapporten konstateras också att “graden av organisationsförmåga, entreprenörskap, och kreativ anpassningsförmåga” är “anmärkningsvärt hög inom de salafistiska- och salafist-jihadistiska miljöerna”. Exempelvis har personer ur de här kretsarna börjat söka sig in i myndigheter och kommuner, till positioner där de skulle kunna utöva påverkan inifrån det demokratiska systemet.
Ett fortsatt stort problem är att förenings- organisationsverksamhet utnyttjas, dels för att komma över offentliga medel, dels för att utöva påverkan.
Statsminister Magdalena Andersson (S) upprepar sitt mantra om att varje sten ska vändas för att bryta segregationen. Men i Borås liksom andra större svenska städer finns krafter som snabbt vänder tillbaka stenarna igen. Och lägger ut nya.
Lika lite som regeringen under de gångna mandatprioderna lyckats pressa tillbaka den grova kriminaliteten har den lyckats bryta den makt och det inflytande salafism och andra former av islamism skaffat sig i det svenska samhället.
