Facebook noscript imageSkogkär: När ukrainare flyr tänker regeringen i volymer
Ukrainakriget
Skogkär: När ukrainare flyr tänker regeringen i volymer
November 2015. Asylsökande anländer med tåget från Danmark till Hyllie station i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT
November 2015. Asylsökande anländer med tåget från Danmark till Hyllie station i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Att hjälpa grannar som tvingats på flykt undan krig och förföljelse är i grund och botten en självklarhet.

Givetvis ska Sverige bistå flyktingar från krigets Ukraina – efter bästa förmåga. Ukraina gränsar inte till Sverige men det är ett grannland, ett land i vårt närområde. Det är ett europeiskt land. Det innebär ett särskilt ansvar.

Att flyga från Stockholm till Kiev tar bara drygt två timmar. Fågelvägen är det ungefär lika långt från Malmö till den ukrainska huvudstaden som från Malmö till Kiruna, runt 200 mil.

Ukraina står Sverige relativt nära kulturellt och värderingsmässigt. Förutsättningarna för en lyckad integration borde vara goda. Men plötsligt vill den socialdemokratiska regeringen sätta lapp på luckan. Sverige är så gott som fullt. Bara ståplatser finns kvar. Sverige gjorde sitt under flyktingkrisen 2015. Nu får andra länder ta ansvar, åtminstone merparten av ansvaret.

Vad Socialdemokraterna nu säger är i praktiken att den politik de tidigare fört – och som andra regeringar fört före dem – varit ansvarslös. Och på grund av den ansvarslösa politik som tidigare förts kan Sverige inte ta ansvar nu.

De som får en fristad i Sverige måste ju också kunna få ett jobb och en bostad, det måste finnas skolor som kan ta emot barnen, säger statsminister Magdalena Andersson (S) till Expressen, och efterlyser en “rimligare fördelning”. Ett besked som integrations- och migrationsminister Anders Ygeman (S) upprepar i Dagens Nyheter.

Länge fanns det – åtminstone i retoriken – ingen gräns för hur stor invandring Sverige kunde klara. Stollepolitiken kulminerade 2015 när Sverige tog emot över 160 000 asylsökande. Då, slutligen, trillade poletten ner. I alla fall för S.

Numera kan Socialdemokrater låta förvillande lika Sverigedemokrater och tycka att hjälp så långt möjligt ska ges i närområdet. Det är ett välkommet tillnyktrande. Men det är tragiskt för Sveriges del att insikten infinner sig så sent, när integrationsproblemen sedan länge vuxit oss som land över huvudet.

FN:s flyktingkonvention skapades för att ge skydd åt människor som tvingats på flykt som en följd av andra världskriget. Den var ursprungligen begränsad geografiskt och tidsmässigt, till Europa före 1951. Genom ett tilläggsprototkoll 1967 togs dessa begränsningar bort. Därför har konventionen blivit till en läpparnas bekännelse som inget land vill – eller kan – leva upp till. Det land som försöker slutar som Sverige – som ett avskräckande exempel.

Läs även: Lindén: Inser Sverige hur nära Ukraina ligger?

Ygeman förväntar sig att Polen och Ungern, länder som han menar tidigare vägrat bära sin del av flyktingbördan, ska ta huvudansvaret den här gången:

“De säger sig vara redo nu, vi får se vad det är värt.”

Ygeman behöver nog inte vara orolig. Enligt EU:s migrationskommissionär Ylva Johansson finns det i de medlemsstater som gränsar till Ukraina – Ungern, Polen, Rumänien och Slovakien – “en stark solidaritet med Ukraina”.

Johansson tror dessutom att många ukrainare inte kommer att söka asyl, utan arbetstillstånd. I Polen finns exempelvis sedan tidigare ett par miljoner ukrainska gästarbetare.

Ett utmärkt exempel på hur det kan och bör fungera vid en väpnad konflikt. De som flyr tas emot i grannländerna, där de integreras i ekonomin, och förhoppningsvis så småningom kan återvända hem för att bygga upp sitt land.

Detta underlättas såklart om de som söker skydd kommer från ett land som kulturellt, värderingsmässigt och språkligt inte avviker alltför mycket från befolkningen i det land där de ges skydd, vilket brukar vara fallet med grannländer. För integrationen är det viktigare än det geografiska avståndet.

I Sverige har politiken haft en helt annan riktning. Av den femtedel av den svenska befolkningen som är född utomlands utgörs den största gruppen av syrier, nästan 200 000. Den näst största gruppen, irakier, uppgår till närmare 150 000. Sverige har huvudsakligen tagit emot asylsökande som kulturellt och värderingsmässigt befinner sig så långt det bara går från svensk kultur, vilket det globala forskningsprojektet World Values Surveys kulturkarta tydligt åskådliggör.

Det är snarare länder som Polen och Ungern som fört en ansvarsfull politik, åtminstone i förhållande till den egna befolkningen. Den verklighetsfrämmande politik som förts i Sverige har däremot varit ansvarslös i förhållande till såväl infödda som invandrade.

När dåvarande migrationsministern Tobias Billström (M) för snart tio år sedan påpekade det självklara, att volymer har betydelse, stod Magdalena Anderssons företrädare Stefan Löfven i första ledet för att släpa honom i smutsen. Att tala om “volymer” och “flöden” var enligt Löfven att använda sig av ett “avhumaniserande språk”.

Det som då var lögn och förbannad rasism är i dag socialdemokratisk sanning och politik.

Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu